Vankelmodig

Jaha. Så är vi där igen. Den inre redaktören har fått fritt spelrum och har djupt rotade åsikter om vartenda ord som sätts på papper. Jag skriver en scen och ratar den strax igen. Skit. Som om jag hade tid med det här. Jag har varit produktivare de senaste dagarna än på flera veckor och aha!-upplevelserna har varit fler än på flera månader, och ändå ligger jag vaken varje kväll och räknar ner dagarna till min deadline och undrar om jag kommer att hinna. Jag vill ju inte ha ett grovt utkast till förlaget på deadlinedagen (den siste februari för de som undrade), jag vill ha ett polerat manus! Jag vill att orden ska glänsa var för sig och bilda vackra sekvenser som slår an rätt ton när man läser dem. Metaforer som är stilsäkra och dialoger som känns trovärdiga (utan att vara diskbänksrealistiska, för gudars skymning vad jag tycker det är tråkigt att skriva och läsa). Hur gärna jag än skulle vilja odla bilden av ett författargeni som sätter sig ner och får meningarna genom gudomlig försyn så är det verkligen inte jag.

Samtidigt är det roligare att skiva nu än på mycket länge också. Jag har en ny favoritkaraktär, har gått igenom mina bilder från Malmö i somras och njuter av att kunna hitta på vad jag vill var jag vill i hela stan.

Om bara dagarna var längre. Om bara min ordproduktion var högre per dag. Om bara februari hade lika många dagar som alla andra månader. Eller varför inte ett par veckor mer, när jag nu ändå önskar mig det omöjliga.