Jag misstänker att jag delar min fascination med en massa andra människor här och att jag inte är den enda som ville bli kosmonaut när jag var liten (inte astronaut, kosmonauterna hade ett bättre rymdprogram just då, hade jag hört). Det har aldrig helt släppt, det där suget, och jag vill fortfarande upp om det någonsin blir möjligt. Kanske inte att bo på Mir, som var min plan som ung, men något. Och så läste jag om det här, skicka din kremerade aska till rymden. Och det är väl talande att min första tanke var "om inte förr, så i alla fall då!". När jag läste Chris Hadfields uppdateringar och tittade på hans videoinspelningar från rymdstationen så fick jag en sådan otrolig 'vad jag önskar att det där var jag'-känsla, kombinerad med 'jag önskar att jag var en lika bra människa som han verkar vara'. Det var skönt att se en astronaut som något så vardagligt, som gör sina saker, pratar om sitt liv och sina uppgifter, tar sig tid att skypa med skolklasser medan han äter sin lunch för att det är det är ett sätt att dela med sig av det privilegium han har som får vara i rymden. Och jag tror att det fungerar, att folk blir inspirerade. Jag menar, jag känner mig inspirerad, så vuxen och avlägsen från rymdprogrammet som jag är. Och så har vi den här forskaren som fått sin teori om Big Bang bekräftad!

Och den här bilden av solen som roterar medan den visas i flera olika ljusspektrum

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=2WRgXvdasm0])

Den här modellen av rymden ifall månen var en pixel stor är som den själv säger "tedious" men intressant.

Och låt oss avsluta med en av de finaste versionerna av Space Oddity som någonsin gjorts:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=KaOC9danxNo]