Spreadsheet of Doom

Som sagts här förut använder jag ett exceldokument för att hålla reda på hur jag ligger till i skrivprocessen. Det är rent ordräknande, med möjlighet att notera varför jag hamnat efter eller  var jag var när jag skrev. Det har varit praktiskt som morot, det har varit ett bra slut på dagen (skriv och bokför sen dina ord, som en duktig Spara) - ända till låsningen. Jag vet att det är sånt som händer mig. Jag vet att jag kommer att ha minst en vecka någonstans i processen som bara kör sig för mig när jag stirrar på pappret i fullständig uppgivenhet och sliter med meningarna och skrapar ihop 43 ord. Då förvandlas det där fina dokumentet med vita kolumner till ett rött impending doom-dokument.

För att inte tala om att jag vid något tillfälle färgmarkerat datumen för att påminna mig om att jag inte har all tid i världen även om dokumentet fortsätter skapa datum åt mig efter hand. Så här sitter jag, i kod orange-datum, med en lång stapel röda dagar bakom mig. Jag lutar huvudet mjukt mot tangentbordet och andas i papperspåsar.

Och sen skriver jag några ord till. För det är så en gör när en har låst sig.