Fantastisk måndag!

Tillbaka på jobbet igen efter skrivveckan och med huvudet mer inne i Särskild än utanför så var det lite av en omställning. Den har underlättats av att jag inom två timmar har haft a) besök av författaren Henrik Örnebring (då jag förstås passade på att skaffa hans Blodsmak och få den signerad, ta det bokköpstopp!) och b) blivit berömd för Udda verklighet inte mindre än tre gånger. Den senaste läsaren kom med det trevligaste berömmet på länge: "Du, din huvudperson, Udda, henne känner jag."

Underbart. Helt jäkla underbart att höra.

Bokköpstoppsrapport 2

Jag har ju gått och skaffat mig ett bokköpstopp året ut för att inte drunkna under lavinen av blänkande nya böcker jag annars drar hem. Det är inte en fråga om att jag inte vill ha alla böckerna (klart jag vill! alla böckerna!) utan att jag inte hinner läsa dem och under tiden måste förvara dem i en bokhylla som bågnade utåt och börjat få de avskydda bakomböckerna. Om jag förvarar böcker bakom andra böcker kan jag lika gärna strunta i dem eller i alla fall lägga dem i källaren, jag har en ur sikte, ur sinne-relation till dem. Till köpstoppet kom ett par undantag och de undantagen utnyttjades till max på bokmässan. Därifrån kom jag hem med sex nya böcker, varav två var spontanköp för att jag lärde känna författarna på plats, tre var tidigare planerade köp av författarna vid deras signeringstillfällen och en var en gåva från min förläggare.

Jag har också fått två böcker i present av författarna själva: Norrlands svårmod av Therese Söderlind och Spill av Sigrid Combüchen. Andra presentböcker har varit The Iron Duke av Meljean Brooks och Julianne och jag av Inger Edelfeldt, båda från Käraste och båda för att fira något.

Det mest oväntade undantaget från boköpstoppet var den bok jag spillde soppa i på lunchen på jobbet och var tvungen att ersätta med ett nytt ex, Side Jobs av Jim Butcher. Stackars, stackars mig som var tvungen att köpa den. Stackars. Om jag inte blivit så generad av att ha spillt i ett låneexemplar så hade jag kanske misstänkt mig själv för att fuska. Men det gick inte att ta miste på min reaktion. Spilla i en lånad bok! Jag har då aldrig!

Resultatet? Det är rätt många böcker för att inte få lov att köpa några alls, men jag har hållit mig till reglerna och det är betydligt lugnare att packa upp leveranser på jobbet när jag kan säga till mig själv på skarpen och skriva upp en bok på önskelistan istället för att lägga undan den till mig själv direkt. Vi får väl se hur det går framöver.

Inte längre för många böcker

När min förläggare ringde mig precis innan Udda verklighet gick till tryck ville hon veta vad hon skulle skriva på insidan av boken. Hon hade börjat med "Nene Ormes bor i Malmö med sin make och ..." Hon ville veta vad mer hon skulle skriva. "Har du en undulat? Eller ett akvarium eller något?" Mina tamråttor hade nyligen dött ut och jag satt i soffan och stirrade på bokhylleväggen som tornade sig över mig. Jag hade precis fått hem lite böcker jag lånat ut, hade skaffat en kass full med nya (vi hade haft leveransdag på jobbet och eftersom jag lever med principen "en till butiken, en till mig" blir det en del), det låg böcker i fönsterkarmen, i sovrummet, på skrivbordet, på bordet bredvid soffan, i lådor i källaren, i kassar på vinden och lagda ovanpå alla de stående i bokhyllan också.

Så jag suckade och sa "... och alldeles för mycket böcker." Hon protesterade förstås, vad ska en förläggare göra? Allvarligt talat borde inte en författare säga så heller, men jag var så överväldigad av alla de där böckerna och tanken på dem blev för mycket. Somliga av dem hade jag inte läst ut och andra tyckte jag inte om, inte ens om jag tog ledigt från jobbet resten av året skulle jag hinna läsa alla och några av dem skulle jag inte prioritera i min läslista förrän efter pensionen, men ändå hade jag dem där. Jag framhärdade och hon skrev ner det.

Ett annat resultat av den konversationen (om än fördröjt) blev bokköpstopp för resten av året. Jag kommer att göra ett undantag för White City av Elizabeth Bear och för de böcker jag får signerade av författare när jag träffar dem. Naturligtvis tänkte jag inte tacka nej ifall någon ville ge mig en bok heller så jag la över min önskelista från jobbet på makens kundnummer istället och förbjöd mig själv att boka fler. Nu börjar jag se resultatet.

Jag har luft i hyllan och tanken på alla fina böcker jag kan fylla den med är underbar! Jag har rensat ut högvis med böcker och det har inte strömmat in nya i samma takt. Dessutom försöker jag läsa ikapp den där högen med väntande böcker. Men på måndag kommer en fotograf och journalist hit för att ta en 'hemma-hos'bild och intervjua mig. En enda bild av min bokhylla kommer att visa att jag inte längre talar sanning på insidan av Udda verklighet och jag började känna mig som en lögnare. Jag har just nu precis så många böcker som jag får plats med. Förutom de i källaren, på vinden och utlånade då. Jag känner mig ändå lite underlig över att inte kunna visa upp det bokkaos som förorsakat min beskrivning i boken, som om jag bara gjorde mig till. Det kommer inte heller att synas vilket jobb det var att gallra böckerna.

Min väninna Sara L har tumregler för gallring av böcker: - Kommer jag rent konkret (dvs inte bara rent allmänt) att vilja läsa om eller låna ut den? Spara. - Har jag faktiskt inte läst den och haft den mer än ett år? Gallra. - Finns det samlarvärde enligt antikvariat.net? Sälj. - Är de hela och fräscha? Myrorna. - Är de trasiga och/eller solkiga? Pappersåtervinningen.

Jag kan inte säga att jag följer hennes exempel helt, men jag tar stöd i hennes åsikter, med tillägget 'kan jag ha användning av den i mitt skrivande. Spara' Min egen princip är att jag inte får ha mer böcker i lägenheten än vad som får plats i bokhyllan, och min bokhylla ska ha plats med annat också som tv, skrivare och pärmarna med papper. Än så länge sväljer vinden och källaren resten, men det kan inte fortgå i det oändliga. Jag önskar att e-böcker var lite skönare som föremål än vad de är, men det är ett annat inlägg.

Längre mässrapport

Jag är hemma igen och efter tre nätter i egen säng börjar jag närma mig normaltillstånd igen. Det var inte mässan som sådan som var jobbig, det var att jag sov i 20-minutersryck hela nätterna. Främmande säng, intrycksöverdos, nya ljud på rummet och det eviga brusandet från mässan, nervositet inför de olika momenten - det kan ha varit vad som eller allt kombinerat. Hursomhelst har jag inte repat mig förrän nu. Hur var det då undrar ni? Det var galet! Lysande och vansinnigt samtidigt! En bokcirkus i ordets sanna betydelse, som en karneval, ett tivoli och en marknad. Jag var helt nöjd med att bara gå omkring och titta på alla montrarna, böckerna och höra snuttar av samtal och föredrag hela tiden, men jag hade också turen att kunna gå in på ett större seminarium och få sitta ner lite och lyssna på en röst i taget.

Det kändes annorlunda att ha en anledning att vara där. Jag är inte säker på om den känslan kom av att jag skrivit en av böckerna som såldes där eller ifall den kom av att jag hade programpunkter och kände att jag bidrog till det hela - men det kändes annorlunda. Jag gjorde mitt bästa för att utnyttja de fördelar jag hade av namnbrickan - jag gick på föreläsningar och fikade i vip-loungen - men det finns en begränsad mängd saker man hinner med om man samtidigt ska jonglera egna tider att passa och vänner man vill träffa, för att inte tala om det digra monterprogram som fanns. Ett ögonblick jag verkligen uppskattade var att sitta på golvet vid ett av caféerna (för alla borden var upptagna), med gamla och nya vänner medan mässan pågick i bakgrunden, och dricka mitt te och bara vara.

Alla goda saker är tre: Oksanen är om möjligt ännu snyggare i verkligheten än vad hon är på bild. Ajvide vet vem jag är och ska läsa min bok, han har vänner som gillar den. Inger Edelfeldt har ritat vampyrtänder i min kopia av Skuggorna i spegeln.

Och köpstoppets enda undantag har utnyttjats till max: att få köpa böcker om jag närvarar vid en signering av författaren. Jag hade med mig min egen kopia av Lilla stjärna och av Skuggorna i spegeln men utöver den skaffade jag faktiskt så många som fem böcker vid signeringstillfällen. Lift av Hanna Wikman och novellsamlingen Skamlöst, båda ligger på syskonförlaget Charlie by Kabusa; Dödvatten av Lars Krantz, som jag nu har en superfin teckning i som signatur; Sofi Oksanens Utrensning, och med den följde också ett dubbelsidigt uppslag i Svenska Dagbladet av den tjusiga Oksanen medan hon signerar just min bok; och slutligen har jag min väninna Karin Tidbecks novellsamling Vem är Arvid Pekon? med en värmande hälsning i.

Oavsett hur kul det än var med alla de andras signaturer så slår det verkligen inte att få en signerad bok av en vän som man följt på vägen mot utgivning, genom det roliga och det jobbiga.

Mina två föredrag gick bra, om jag får säga det själv. Men ännu roligare var det att träffa nya och gamla läsare vid signeringstillfällena. I SF-Bokhandelns monter (A02:42, passande nog) blev jag dessutom intervjuad. [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=YQwH0RVB-Dk&fs=1&hl=sv_SE]

Allt som allt var det spännande, utmattande och jag kan knappt vänta till nästa år. Men för att få samma upplevelse då måste jag se till att faktiskt ha en bok till vid det laget. Lämpligt att nämna att jag går på en full veckas skrivtid nu då, eller vad säger ni? Har ingen aning om hur mitt bloggande kommer att se ut under den tiden, men twitter lär jag väl hålla på med ändå. Där ska finnas lite bilder från mässan också, om man gillar sånt.

Köpstopp!

När jag nu jobbar där jag gör så ägnar jag dagarna åt att sortera, prisa, läsa om, läsa i, prata om, surfa efter och skriva om böcker. Böcker, böcker, böcker. Inte konstigt att dagarna i uppackningsrummet är 'en bok till mig och en till butiken och en till mig och en till butiken, nej förresten, den också till mig ...' jag jobbar ju med min favorittårtbit av hela litteraturkakan. Jag kan inte tänka mig en finare present än en bok och en låda praliner och jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att tillbringa en kväll än med samma. Men jag har drivor med olästa böcker hemma, de ligger i varje hörna, faller i laviner ut över mitt skrivbord och står dammiga och halvt bortglömda bakom gardinerna i fönstren och i de förbjudna dubbelraderna på flera hyllplan. Det var läge att göra något åt det, jag kan ju inte gärna flytta till större bara för att stötta det här bokmissbruket.

Så häromdagen lovade jag min Käraste att jag skulle sluta köpa nya böcker i år. Med ett enda undantag (klart det måste finnas ett undantag!) - Elizabeth Bears White City. För att den gör mig svettig av lycka bara att tänka på. Därför. Och jag tänker inte försöka hindra andra från att ge mig böcker jag önskar mig i födelsedagspresent eller julklapp heller. Det ger mig två chanser att få en nybok-fix innan nyår.

Jag var inte säker på att jag skulle kunna hålla det ens när jag sa det, men nu ser jag att bokhoran Helena har sagt samma sak och härmed sällar jag mig till kören och gör det offentligt (så offentlig min blog nu är ...).

Hur är bokläget för er?