Fortfarande inte helt återställd

Folk tänker säkert på sina bokvärldar på olika sätt och jag är inte säker på att jag kan förklara hur det känns utan att låta för pretentiös men, det är som ett rum i huvudet. Om vi förutsätter att mitt huvud är ett stort hus. I ett rum har jag min tentakelskräck, det luktar som Nilen och dieselångor från båtar, som vattenpipstobak, antikvariat, gamla koffertar och plastresväskor. I ett annat rum har jag Den tickande staden, mitt steampunk-Malmö med sin kolrök, fjärrvärmeverk, spårvagn och linbana, te i tunna porslinskoppar, flera postutdelningar per dag, automatoner, knytnävsslagsmål och luftskepp. I ytterligare ett rum har jag Udda, Malmö med nybygge bakom Hilton och Citytunneln, gäss i Pildamsparken, Elixir och Särskilt, Hemming och småbröderna, Oraklet i Torson och Nadja, avgaser, te på ett fik på gågatan, chokladdessert och tacomiddagar i soffan. Där är det sommar fortfarande och Malmöfestivalen är i antågande. I vanliga fall har jag inga större problem att gå mellan rummen, det är narnialikt men inte så sällsynt. Just nu är det som om det finns ett lås på dörren till Uddas Malmö och jag kan prata om det men det är inte som att vara där. När jag skriver är det som om jag hittar på istället för att berätta om vad jag ser där (se, jag sa ju att det var pretentiöst), det känns andefattigt. Jag vet ju hur det borde kännas, jag vet hur festivalen luktar och vilka personer hon kommer att träffa. Varför, varför, varför kan det inte bara vara som det brukar?!

Jag skyller på den långvariga febern.

Det ser ut som om min tentakelskräck är doftdriven, min steampunk är visuell och mitt udda Malmö är persondrivet. Hmm. Undrar om det är så det alltid varit eller om det blivit så efter hand som jag skrivit?