Eftersom jag haft en så fantastisk skrivdag så känner jag att jag har tid med ett kort inlägg. Kanske särskilt som det handlar om ett gäng skrivrelaterade länkar jag snubblat över. Först (jag har eventuellt länkat till de här förut), Neil Gaimans åtta goda skrivvanor. De är humoristiskt nog listade under "tio råd till aspirerande författare". Av dem känner jag att "skriv klart" är ett av de viktigare, följt av "fixa till det som är trasigt". Det talar till min egen uppfattning om 'skriv så mycket du kan, så ofta du kan, och när du nått slutet så börja om'. Naturligtvis tjänar de flesta manus på att ligga ett tag så att man faktiskt ser vad man har gjort. Hursomhelst, goda råd alla åtta.

En annan uppsättning skrivtips, fem den här gången, finns hos Judy Black. Hennes råd om att försöka skriva på olika tider på dygnet tills man hittat sin optimala tid är roliga att höra, men jag skulle vilja tillägga att det inte behöver vara statiskt. Det kan vara cykliskt också. Eller en sak som förändras med ålder. Eller bara en humörgrej. Men man mår säkert bra av att ha koll på när man är som produktivast, om inte annat för självförtroendet i att ha en riktigt bra skrivdag nu och då.

Och eftersom jag är en som försöker skriva 6 dagar av 7 (och kanske lyckas med 5 av 7) så var det extra spännande att läsa den här posten om att _inte_ göra det och om vad som händer om man försöker tvinga fram något. Lilith Saintcrow är, tillsammans med Stephen King, en av de författare jag hört uttala sitt odelade förtroende för 'skriv varje dag-metoden' och hon har flera kloka tankar om föregående post här. Jag säger inte att någon av dem har rätt eller fel, men det kan vara spännande att läsa hur folk resonerar från båda sidorna saken.

Och så ett inlägg från Libba Bray som jag kände talade till mig, om mig. Inte för att jag har skrivit fem böcker eller är i hennes viktklass, men det var bara så huvudet på spiken att jag bara måste dela med mig. Om hur det känns som om man hittar på skrivprocessen på nytt varje gång, hur det känns som om man suger, fast man tycker att man borde ha lärt sig något av förra omgången och hur det kan komma ögonblick då allt känns fantastiskt och man har huggit tag i manen på historien och bara försöker hålla sig kvar oavsett hur bångstyrig den är eller hur fort det går.

Fastnade speciellt för hennes liknelse över hur det känns när man försöker få ett manus att börja prata med en (se föregående post, spelomgång 1-4):

... the writing feels terribly stilted. False. Awful. The equivalent of small talk at a party where you don’t know anybody and you can’t leave yet because somebody else is driving, and so you just have to keep standing in the corner holding on to your sweating seltzer glass saying, “Really? How interesting. I did not know that about elephants.”

Avslutningsvis angående mitt eget skrivande kan jag ju citera mästaren: