Höstkänslor

Det är mörkt på kvällarna, jag använder lampor på cykeln på väg från jobbet och när vinden tar fart längs husväggarna bildas små virvelvindar som drar med sig gula löv och damm i spiraler som snirklar sig runt fötterna. Det är en utmärkt chans att använda alla kappor och jackor som jag av outgrundliga anledningar samlar på mig. Dessvärre också tiden då händerna börjar kinka. Vaknade med kramp idag och har ägnat den senaste timmen åt uppmjukning för att kunna skriva. Känns som slöseri med tid och gör mig förstås vansinnigt frustrerad. Försöker komma ihåg att de som har riktig reumatism har det värre (jag har bara reumatisk värk, det är skillnad) och ser min farmors röda, svullna leder framför mig. Hösten är också tiden då jag börjar sakna saker - Egypten, skogen, farmor, skolstart, solljus, tid. Det känns som om allt går fortare under den mörka årstiden. Dagarna försvinner innan de hunnit börja och ändå varar det för evigt innan det blir ljust igen.

Jag hade hoppats att min säsongsvisa deppighet gått över, men dagar som denna är det inte helt säkert.

Det går förresten bra med skrivandet, när jag väl kan få fingrarna att gå med på vilka tangenter vi ska trycka på, och jag har gott mod. En behaglig känsla mitt i allt.

Den är inte helt ensam, jag försöker ladda batterierna så gott det går och den här månadens konsertupplevelse var igår när vi var och såg Max Raabe på Konserthuset. Slutsåld och underbar!

Roliga nyheter för en av de gamla debutantbloggarna också - Christin Ljungqvist som skrev på Debutantbloggen om hur det var att ta sig igenom refus efter refus har nu blivit antagen! Ett utmärkt exempel på att trägen vinner.

Det var lite av varje från den här författarfronten, hur har ni det i höstrusket?