Aj.

Dagen i korthet: Mardrömmarna avlöste varandra, vaknade en gång varannan timme och låg och stirrade i taket. När klockan ringde var jag utsliten.

Fick ett stressande besked på morgonen, är nu väldigt medveten om dödslinjen och är missnöjd över alla sysslor som tar tid. Inklusive sådant som duscha och klä mig.

Raka vägen till läkaren för att ta bort en leverfläck på sidan av näsan. Den brukar fastna i glasögonen och gör galet ont, sådär så att ögonen tåras, och nu har den dessutom börjat växa. Läkaren meddelar mig att det är ett kosmetiskt ingrepp och jag tänker "för dig ja, för mig är det en ständig irritation som måste bort" men man säger inte emot tanten med skalpellen, så är det bara. Det visar sig att man inte säger emot tanten med bedövningssprutan heller utan försöker vara en duktig liten patient och ligga still när de sticks och skär och drar. Och dessutom har åsikter om att det är lättare att skriva sf/f än annan litteratur, för det krävs inte lika mycket av ett påhittat universum. Försöker försiktigt ge henne en vidare syn på litteraturen, blir tyst när kniven kommer fram.

Resultatet:

Flera stygn, ena halvan av näsan är alldeles vit av den sträckta huden och det gör ont upp till skalpen (hudfärgat plåster är verkligen grejjen). Det syns inte på bilden, men jag har en likadan i nacken på andra sidan. Känner mig oresonligt gnällig av det här. Som om jag fått ett slag på näsan och har begynnande migrän samtidigt.

Gnäll, gnäll, gå och skriv med dig, lata författare får inga böcker gjorda. Ja, frun.