Jag fick ett mail för ett tag sen, med en fråga om hur jag gör när jag kör fast, och lite andra frågor och eftersom jag står inför det rätt ofta (särskilt efter första tredjedelen också känd som The Dreaded Middle) så skrev jag ett långt svar. Och idag fick vi en fråga till podden om snarlikt ämne så då tänkte jag lägga upp det här. Eftersom prestationsångest, låsningar och bedragarsyndrom är sånt jag bråkar med till vardags tänkte jag att det kanske var fler som undrade. Jag menar att författarskapet är en prestationsbaserad identitet: om jag jobbar med mitt skrivande så är jag författare, om jag inte gör det så är jag bara någon som en gång har skrivit. För mig är det samma sak som min arkeologiexamen, när jag faktiskt grävde eller sökte jobb som det, var jag arkeolog, nu kan jag inte säga det längre. Det här med prestationsångesten blev värre av att ha blivit publicerad också, jag har allt svårare att bara skriva för mig själv.

Jag brukar inte gilla generella skrivråd, det känns som om de är så utvattnade att de inte längre är väsentliga, men det här är hur jag gör, mina erfarenheter av just det här, och när jag vänder mig till 'dig' så är det ett skrivsätt, ta det inte som en pekpinne. Så, med de brasklapparna, här kommer mina råd för den som är som jag:

Skriv lite varje dag (eller så ofta du kan), även när det är svårt. Rutiner hjälper till att ta bort känslan av motstånd och rädslan inför skrivandet.

Det får bli dåligt. All text suger i början, det är normalt. Döm dig inte för hårt. För mig är det mycket, mycket svårare att göra än att säga, men jag har det som mantra: det får bli dåligt, det gör inget, det är vad omskrivningarna är till för.

Tänk inte på slutprodukten, tänk bara på vad du gör just nu, en mening i taget. Låt inte din drömda slutprodukt diktera vad du skriver i det här ögonblicket. Det kanske inte ska bli en roman utan en novell? Eller en dikt? Eller ett brev?

Om det är för svårt att ta itu med det stora du tänkt dig, bryt ner det till smådelar. Skriv en scen, en tanke, en beskrivning. Skriv sådant du redan vet inte ska vara med i slutprodukten, bara för att känna på det under tiden, för att sätta de tankarna också på papper. Det är aldrig slöseri att skriva, det är övning och det är bekräftelse på att du kan - även när det inte har att göra med det du ville skriva.

Redigera inte för mycket medan du skriver. Fokusera på att komma vidare istället för att göra om det du redan skrivit. Omskrivningarna kan vänta tills du har en färdig råtext att hantera. Jag skriver upp saker vid sidan om ifall jag plötsligt kommer på att något borde ha skett annorlunda och sen skriver jag vidare med tanken att den omskrivningen redan hänt. När jag är klar går jag tillbaka och ändrar det och sen börjar finjusteringarna.

När det kör ihop sig i huvudet, gå ut och gå. Aktivera kroppen på något sätt, två snabba varv kring kvarteret medan jag tänker på problemet är betydligt effektivare än en kvart på soffan med samma problem. När jag är hängig är det mycket lättare att lägga sig på soffan, men ärligt talat, jag började inte med skrivandet för att det var lätt, så varför tror jag att problemlösning ska vara det?

När det kommer till storyn har jag bara en ledstjärna - är jag road/intresserad/engagerad i det här? Då får det vara bra nog. Det kommer aldrig att passa alla, så det finns ingen egentlig mening att försöka tänka på deras reaktioner. Det hindrar mig förstås inte från att vrida och vända på kritik jag fått, men när jag lyckas samla mig så är det här det jag återvänder till. Är jag intresserad? Isåfall är det bara att köra.

Språket är ett instrument som är känsligt, svårt att finstämma och ständigt i utveckling så är det inte underligt ifall det tar tid att hitta sin röst, att finslipa meningarna, att väga orden på våg. Men jag brukar försöka spara det till sist och skriva det som det låter i huvudet först. Se ovan åsikt: det får bli dåligt. Det är okej.

Omskrivningarna är din vän. Det känns inte så - det är otroligt jobbigt att möta en text man inte är stolt över, en text som behöver massor med jobb för att bli bra eller ens i närheten av vad man hade tänkt sig från början - men det är sant. Lägg ifrån dig texten och gör något annat innan du kommer tillbaka, helst så länge att det inte känns som något du har skrivit eftersom det alltid är lättare att redigera andras text än sin egen.

Om du har tillgång till betrodda läsare så be om deras åsikt. Men spara det till ett tillfälle då du skulle bli sporrad av respons, istället för sänkt av kritik. Det man får höra är oftast samma sak men för mig spelar det stor roll i vilket humör jag befinner mig. Om jag är ledsen och känslig så kan minsta sak få mig att kasta pennan i självförakt, medan samma sak hade kunnat ge mig en raketfart mot nya insikter en annan dag.

Skriv klart. Att komma till slutet, oavsett hur texten ser ut ovan, är en så otrolig kick att det gör allt det andra värt besväret. Detta om något är anledningen att tänka på sina projekt som små delar istället för en oändligt lång textmassa. En novell! En scen! Ett kapitel! Oj, kolla, en roman!

Belöna dig själv. Jag vet inte om du fungerar som jag, men jag blir glad av småbelöningar. En halvtimme i solen med en kaffe och inte tänka på något annat. En pralinask (jag ber att få den inslagen i butiken och öppnar den hemma som en present). En fin penna. En ny anteckningsbok. En bok, seriemagasin, avsnitt av en tv-serie. Osv. Det här blir viktigare under pressat skrivande för min del, när deadline närmar sig och alla hjärncellerna försöker smita undan trycket av texten som en geléklump man trycker på.

Om du är inspirerad så kasta dig över skrivandet och utnyttja momentum så mycket du kan. Om du inte är inspirerad så skriv ändå.

Var lyhörd för din process. Om du funkar bäst när du har yttre kontrollinstanser (någon som frågar hur det går, någon att skriva med, någon att skicka material till efter hand) så se om du inte kan hitta det. Om du verkligen inte vill ha det så är det bra att veta också. Jag föredrar att ha lite struktur, skriva en stund för att sen slappa en stund, och då är det bäst med andra som gör samma. Men sen har jag haft långa kvällar själv i fåtöljen där jag bara skrivit vad som fallit mig in så länge jag orkat och de scenerna har alltid överraskat mig. Jag behöver båda.

Jag tänker att enda sättet att komma över rädslan för att misslyckas är att fortsätta försöka skriva bra. Jag har högre krav på mig än vad andra har, så så länge jag misslyckas bättre varje gång så är jag på rätt väg, så att säga.

Jag tänker att det inte är dåligt ifall jag inte är mogen just det här projektet just nu, jag kan ju alltid återkomma till det senare och det är inte som om det är brist på andra projekt att kasta mig över. Min gaslamp fantasy är just ett sådant projekt. Fjärde inkarnationen och den mest ambitiösa av dem, men inte förrän nu känns det som om jag har samklang mellan form och innehåll, så det var värt väntan. Intalar jag mig i alla fall.

När jag släpper kraven på resultatet brukar den värsta låsningen släppa. Det betyder fortfarande inte att det blir bra, men det brukar bli text i alla fall.

Och du, var snäll vid dig själv. Det kan vara svårt, men det är värt det.

Och, om ni missat det tidigare - Wonderbook är en utmärkt ledsagare genom skrivandet för oss som skriver i de fantastiska genrerna.

Så, då ska jag bara leva efter det här själv också. Var snäll. Även mot dig själv. Det är bra råd om jag får säga det själv.