Bryskt uppvaknande
/Häromdagen gjorde jag ett nytt spreadsheet över det projekt som i allmänhet kallas "bok tre". Jag har en löst definierad deadline, och även om den känns som långt borta så är den alldeles för nära för att vara bekväm. Jag räknade och räknade och kom fram till vad min arbetsbörda bör vara per dag för att det här ska gå ihop. Och sen fick jag ryckningar i ena ögonlocket i ren panik. Slutet av sommaren är så förbannat mycket närmare än vad det känns som! Och jag har så himla många (roliga) uppdrag och åtaganden innan dess! Och jag ska vara en månad i USA innan dess! Och fira vår tioåriga bröllopsdag innan dess! Och Worldcon, Swecon, Wiscon och allt annat innan dess! Och ... ja, jag tror inte jag behöver lägga ut texten mer. Jag är glad att mitt lilla planeringsdokument uppmärksammade mig på hur kort tid det är mellan nu och då. Det verkar inte som om jag riktigt greppat att det redan är mitten av mars! Nå, min mor uppfostrade mig att ta hand om alla stora saker med logiska listor och ett metodiskt lugn: gör en plan, bocka av efter hand, bryt ner planen i mindre listor och bocka av dem och rationalisera bort det som går att undvara i sammanhanget. Så det gör jag nu- listor. Vad behöver jag ha i mitt liv för att känna mig som en människa (jag mår inte bra av att bara skriva, och jag mår inte bra av att bara jobba), vad måste jag göra utöver skrivandet och butiksjobbet, vad kan jag skala ner och ta bort, vad innebär skrivprojektet i sina beståndsdelar osv. Det har varit nyttigt. Och tråkigt. Jag vill gärna vara en supermänniska och hinna med alla mina vänner, alla roliga projekt, alla sociala medier, alla umgängestillfällen, alla kulturyttringar, ALLT! Men det går inte och ännu mindre nu.
Det här är eventuellt en av de svåraste sakerna med skrivandet för mig - utan en nära förestående deadline har jag svårt att få till motivationen att inte skjuta på lite av det tills imorgon, eller dan efter det. Slutdatum är ju så långt borta. Men med mitt spreadsheet of shame ser jag hur jag ligger till varje dag och vet ifall jag har möjlighet att ta ledigt en kväll eller inte.
Nå, nog pratat, tillbaka till ordkvarnen. Jag lämnar er med en hyllning till Malmö, en kärleksförklaring jag känner igen mig i väldigt.