Det här med noveller är inte så lätt som jag inbillar mig mellan varven. Varför kommer jag aldrig ihåg hur det låser sig när jag ska skriva en novell? Det är inte begränsningarna så mycket som min uppfattning om hur den ska se ut. Bah. Alla idéer jag försökt med har urartat till kapitel i en roman. Äh. Jag som inte har tid med fler romanprojekt!
Det gick åt helvete. Jag fick knappt ett ord skrivet och jag skyller allt på bristen på isolerande musik. Men tack vare min gode vän och musikvälgörare fick jag låna en spelare med helt ny och spännande spellista. Ska bli kul att se vad det gör med skrivandet. I lurarna nu: Brendan Perry - Ark
Jag är petig med mitt skrivmaterial. När jag väl ska skriva för hand ska det vara sköna pennor och bra papper och det blir mer handskrivet än annars när jag håller på att starta upp projekt. Just nu är jag i startgroparna för två nya projekt och mina pennor har alla tagit slut. Pennjakt genom tre städer hade kammat noll, men idag var jag på Bokia på Hansa och tänkte prova min tur igen. En expedit såg mig där jag stirrade vilt på pennhyllan och frågade om hon kunde hjälpa till. Jag förklarade läget, att jag skrev för hand och att inte vilken penna som helst dög till det och, under över alla under, hon hade min pennsort hemma! När jag sen skulle betala (jag skaffade fem på en gång, lika bra) så konverserade hon mig artigt och frågade vad det var jag skrev. Jag skulle just till att svara när jag får syn på min bok vid kassan. Frontad. Med en blurb! Jag har glömt vad det stod (något om Malmö i alla fall) men jag höll upp boken som förklaring.
Sen kändes det lite underligt. Hon blev glad och överraskad, hennes kollega också, men jag rodnade till fötterna, svamlade lite och när de bad mig så signerade jag två av böckerna med en liten hälsning till den tänkta läsaren, sen gick jag därifrån alldeles yr och till mig.
Jag har gjort en stock-signing. Min första. Där ser man.
Det är inte alltid iver enbart räcker. Jag har kört fast lite och står och stampar. Delar av det är säkert nervositet inför släppet och delar av det är för att jag inte vill att den här perioden innan boken når läsarna ska ta slut. Just nu vet bara jag och ett fåtal andra hur den är, ingen håller mig ansvarig eller har några förväntningar på vad jag ska skriva sen. Så det borde vara lätt och lustfyllt att få orden att rusa ner på sidorna. Varför stannade det av? Jag har inga svar just nu, jag grälar mest på mig själv för att jag tillät mig att sakta ner. Jag vill få upp farten! Skriva så vinden susar i öronen! Inte det här försiktiga ett-ord-i-taget, som ett duggregn. Det ska låta som en hagelskur!
Ifall ni undrar vad jag har för mig i helgen så är det här vad jag ska göra. Hitta fart igen. Få den där ivern att arbeta för mig. Om inte på det ena projektet så kanske på det andra.
När man vaknar med ivern att skriva som ett sug i magen då vet man att man är på rätt spår. Det må gå långsamt, men jag är nog allt lite kär i det här projektet i alla fall. Varken spöregn eller vilda hästar skulle kunna hålla mig ifrån det (spöregnet gjorde tappra försök men de vilda hästarna lös med sin frånvaro), och imorgon är en helt ledig dag. En skrivdag om någonsin det fanns en!
Det kändes som om det lossnade lite idag när jag satt och skrev. Det började redan igår kväll när jag insåg att jag var alldeles för trött för att orka skriva något vettigt men verkligen, verkligen ville. Morgonens skrivtid blev hett efterlängtad och jag gick och la mig i tid för att orka gå upp tidigt och sätta igång. Och det gick bra. Skrivandet alltså. Det blev inte mycket men det mesta av det som blev får nog stanna kvar. Det är lite pyssligt att skriva på en uppföljare till något man gjort tidigare. Det är en ännu större känsla av att smälla igen dörrar bakom sig än vad det är när man skriver något helt nytt och inte behöver ta hänsyn till vad man sagt tidigare.
Men nu är jag på rätt spår känner jag.
Jag har ett nytt projekt som jag varit helt kär i. Jag skrev så fingrarna blödde, njöt som jag inte njutit av att skriva på länge och sen en dag körde jag fast. Allt sög. Inget jag skrev blev något. Jag läste igenom det jag gjort och fann det vara uselt. Vilket slöseri med tid! Vad trodde jag egentligen? Skulle det här kunna bli något? Aldrig! Spola framåt ett par veckor. Jag har tagit upp det skrivande jag borde göra igen, det går bra, jag är nöjd och precis då är det dags att skicka in en seminarietext till en textresa jag ska på om en vecka lite drygt. Jag vill inte skicka det jag håller på med och jag har ingen annan nyskriven text liggande. Förutom det där ratade projektet. Jag återvänder till det och döm om min förvåning!
Det är rätt bra! Eller i alla fall kul. Eller åtminstone sann sin form. Jag börjar putsa. Så går det ett par dagar och idag läser jag det igen. Det suger. Ingen kommer att gilla det. Jag är helt övertygad.
Jag funderar på om texten har någon slags fluktuering, jag lutar åt det, för inte har väl mitt humör eller min smak förändrats så drastiskt över loppet av ett par dagar? Kan det vara fråga om Schrödingers text? Att det är lika sannolikt att den är bra eller dålig så länge du inte öppnar dokumentet och att det är först i det ögonblick du börjar läsa den som det blir avgjort vilket. Jag får hoppas att den har en bra dag när det är dags för folk att läsa. Stackars lilla text.
Nå, när den värsta nervositeten över artikeln lagt sig tog jag mig samman och drog ner på stan, mot jobbet. Jag hade en halvtimme innan, inte nog för att släpa på datorn men tillräckligt för att skaffa kaffe och sitta med anteckningsboken i solen en stund. Det kändes verkligen som värsta författaridyllen att sitta där i solen på en parkbänk med min röda moleskine i knäet och känna doften av blomsterplanteringarna. Jag svär att jag kunde se blommorna slå ut framför mina ögon! De senaste dagarnas ostadiga väder och morgonens sol var uppenbarligen vad som krävdes. Kastanjebladen har tittat fram också.
Det var helt enkelt en toppenmorgon. Hoppas att era helger inleds lika fint!
Jag är morgonmänniska, det råder ingen som helst tvekan om den saken, men idag är det svårt att komma igång. Jag är sur på regnet, missnöjd över att behöva lämna det mjuka ryggläget och jag ser inte alls fram emot att sitta över mitt nya projekt och sucka i ett par timmar innan jobbet, men det är vad som måste göras. Även suckandet kan ju leda till något har jag förstått. Och om jag inte försöker lär det inte bli text alls. Sagt och gjort. Sitter på kaféet och har fått min kaffe och livet börjar se en aningen ljusare ut. Även om just skrivandet inte ser ljusare ut för ögonblicket. Jag har lagt över gamla filer på den nya datorn och försöker få allt att kännas som det brukar, med inställningar och konverteringar och så. Jag har för säkerhets skull satt en tidsgräns för hur länge jag får pyssla med det innan jag måste skriva på allvar igen.
Jaha, det var den tiden det. Dags nu. Sluta förhala.
Photo copyrights ©Frantzdatter Photography
Powered by Frantzdatter
