Skriva fantasy och science fiction

Jag blir alltid glad när jag ser mina genres tagna på allvar. De som tror att fantasy och sf är lättare att skriva för att man kan hitta på som man vill misstar sig grundligt (och det är märkligt ofta det misstaget görs). När man skriver fantastik är det viktigare än annars att ha koll på sin värld och bygga den med omsorg. Att vara konsekvent och välja vad man har med sig från vår värld blir mer betydelsebärande än i mainstreamlitteratur. Läsaren förlitar sig på att du har full koll och att du kommer att lotsa dem genom historien och världen utan att plötsligt servera iskylda drycker i en medeltida kultur utan att först ha tänkt ut hur istransporterna går till (det betyder inte att du måste berätta hur det går till, men du måste i alla fall veta). Alla friheter som genrerna ger kommer med sina egna uppsättningar måsten.

Sf/f bygger på traditioner, har litterära giganter, föregångare, strömningar, konventioner och allt det andra som mainstreamlitteratur också har, och att tro att man kan bortse från det när man skriver kommer bara att göra att resultatet blir klenare. Jag säger inte att man inte kan bryta mot konventioner, jag säger bara att man ska veta när man gör det och göra det medvetet.

Anledningen till att jag tänkte på det här just nu var att jag snubblade över Stefan Ekmans plussning av en inspirationskurs i att skriva fantasy. Den låter väldigt spännande. Här finns originallänken med pdf. Det rör sig om fyra möten i Göteborg och de är gratis eftersom de är en del av kursledarens utbildning till skrivpedagog.

För dem i Malmö med omnejd finns det en kurs i Att skriva fantasy och science fiction. Den är en del av Folkuniversitetets utbud och katalogtext finns här.

Det är roligt att läsa fantastik skriven på svenska, som en kontrast till all den engelskspråkiga litteratur jag vanligen plöjer. Jag ser för egen del fram emot att få se mer svensk fantastik i framtiden. Bra, välunderbyggd, egensinnig fantastik.

Framflyttad

Jag har knappt hämtat mig från den eländiga förkylningspesten än och har haft ett långt samtal med min förläggare. Vi har kommit fram till att vår ytterst optimistiska förhoppning om att ha en bok klar till bokmässan inte längre är rimlig. Sjukdom är inget man kan räkna med eller helt förutse (även om jag börjar misstänka att jag i framtiden bör lägga bort två veckor i februari som sjukdomsbuffert). Dessvärre. Därför har vi flyttat fram alla deadlines och jag ska försöka bli ordentligt frisk innan jag ökar tempot igen. Den nya, förhoppningsfulla tidsplanen säger att det blir bok innan jul. Arbetsnamnet är fortfarande Särskild. Vi får väl se om det håller.

2011 verkar vara ett dåligt år för att hålla beräkningar. Alla böcker jag verkligen väntar på har blivit framflyttade. GRR Martin, Richard Morgan, Jim Butcher, till och med Elizabeth Bears bok blev framflyttad, även om det troligen var på grund av förlaget snarare än skrivsvårigheter.

Drabbad av förkylningspesten

Jag har inte dött och inte gått under jorden. Jag har inte ens varit uppslukad av slutspurten på deadline, även om jag borde ha varit Nej, i en vecka lite drygt har jag nu varit sjuk och det börjar (dagens underdrift) mista sin charm. Jag har blivit tröstad med diverse rapporter om att det är lika illa på andra ställen, i och utanför bekantskapskretsen, att somliga till och med drabbats av lunginflammation, och då tänker jag att jag kom lindrigt undan trots allt. Även om lindrigt är relativt i det här fallet, jag kan tänka mig endast ett fåtal tillfällen under resten av året som skulle vara sämre att vara sjuk på än nu. Det har gått så långt att jag var tvungen att prova en tes - kan man sjukskriva sig från sitt skrivande?

Det var bara delvis en retorisk fråga, jag menar, det var inte som om jag lyckats skriva något på nästan en hel vecka när jag fick krypa till korset. Jag kunde knappt titta på tv, så borta jag var, läsa var uteslutet och att läsa på skärm blev galet jobbigt. Så jag ringde min förläggare för att förklara läget. Gudars det tog emot! Jag avskyr att vara sen med saker och jag hatar att vara sjuk och att inte ha varit realistisk nog att planera in det i bedömningen av skrivandet.

Hon var en pärla som alltid och sa att hon hade fullt förtroende för att jag skulle bli klar, och att jag visst kunde sjukskriva mig från en deadline också. Vi är i början av raden av deadlines och det är bara grundmanus det är fråga om. Det betyder inte att det irriterar mig mindre, men det var skönt att höra eftersom jag ändå intet kunde påverka det. Nu när jag haft en hel feberfri dag ska jag se vad som går att rädda av den sista skrivledigheten. Ska bli skönt att vara tillbaka vid tangenterna igen. Jag har saknat dem.

I will finish this...

Ni minns säkert den här? Om hur skrivande är som att jaga pterodaktyler och som att vara en galen bergsget? Nå, den går på rundgång i huvudet på mig och nu när jag verkar ha skaffat mig ett helt nytt och intressant skrivvansinne så är den ännu lämpligare. Se, det är så att jag tidigare inte kunde komma fram till vad jag skulle skriva och därför satt fast. Nu kan jag inte komma fram till om det jag har skrivit ska få vara kvar eller inte, och därför kör jag fast. Men! Frukta icke! Jag är författare och jag ska avsluta det jag har påbörjat! I det här fallet gör jag det genom att ta multipla kopior på texten och saxa ut stycken som jag ersätter med nya. Oron över att ersätta något anständigt med något undermåligt finns kvar. Men på det här sättet har jag i alla fall kvar det jag skrev först.

Ja, jag vet, det är ofantligt mycket troligare att jag kommer att skriva något helt annat, ett tredje alternativ, än att jag tar tillbaka gammal ratad text. Men det är som med en undangömd snuttefilt. Jag behöver inte plocka fram den för att veta att den finns där och det känns tryggt ändå.

Idag har jag varit duktig nog att få äta en av pralinerna min förläggare skickade. Den här texten är inte min mäster. Jag ska allt visa den.

Under tiden funderar jag på vad jag ska kalla det där håglösa surfandet som sker mellan kapitlen, om nu surfande, läsande och allt annat smått och gott jag sysslar med innan jag börjar med skrivande är en startsträcka ...

Startsträcker

Har kommit fram till att 'prokrastinera' inte fyller sin funktion för mig. Negativ klang, tråkiga associationer och det gör att jag känner mig slö, slapp och dålig. Nej, jag har bestämt mig, hädanefter får det heta 'startsträcker' istället. Jag behöver lite uppvärmning innan jag ger mig på stora, svåra saker (som resten av kapitel fem och det fruktade kapitel sex, eller sju om jag bryter tidigare). Det är en startsträcka mer än ett uppskjutande av själva agerandet. Nödvändig. Eller ja, jag verkar inte komma runt den i alla fall, så då kan den lika gärna få ett ord. Idag har jag startsträckt med lite bloggläsning, bildgoogling, användande av eniros kartfunktion, städat i mapparna i datorn och nu till sist ett blogginlägg. Men nu får det vara nog, jag ska koka en kopp te, ta en pralin som en lydig liten författare och sätta igång på allvar. Den här lördagen blir inte längre av att jag väntar.

Som islossning

Imorse tappade jag tiden. Jag var inne i kapitel fem och det kräver knepiga omskrivningar och tillbakablickar (som jag inte kan bestämma mig för om jag ska göra i kursivt, i vanlig text eller bara summera som en tanke) och tiden bara slutade spela roll. Den kunde ha sprungit förbi eller stått helt still och jag skulle inte ha märkt det. Äntligen. Det är såhär det ska kännas. Nu jävlar!  

Råd till författaraspiranter

Amanda Hellberg har manat till att dela med sig av tio råd i hur man blir författare inom en viss genre eller skribent av en viss sort och hennes ord har blivit hörda. Hon har samlat en lista över de som svarat. Där finns råd till de som skriver ungdomsfantasy, barnbilderböcker, copy, industriprosa och en massa annat. Det är intressant läsning även om man inte skriver i de genrer som har blivit behandlade. Det finns gott om texter på nätet för de som vill utveckla sitt skrivande också. Om man kör fast så kan ett välskrivet synopsis hjälpa en ur eländet, eller så kan man se över sin dramatiska kurva. Not for Robots är en sida med essäer om skrivande som är väldigt bra. Och när man väl har skrivit kan man behöva råd i hur man redigerar. Har man tur och har fått sitt manus genomgånget av en redaktör så kan det ha drabbats av mystiska symboler och annat - då är det här användbart: Five editing tricks and tips. Diana Wynne Jones har skrivit en artikel om att skriva och jag är säker på att hon inte är ensam om att ha råd till folk.

Har ni några favoritråd, att ge eller som ni fått/läst/hört?

Skrivdagar

Kapten har gett mig ett par dagars permission från skutan för att ägna mig åt min andra böjelse, skrivandet. De dagarna tillbringar jag så här:

För den observante så har jag alltså sällskap i den här drastiska förlusten av sanity points, den här gången av den begåvade Jenny Milewski som jobbar vidare på sin skräckroman Tomrum. Det är inte det sämsta att kunna titta upp och bli påmind om vad jag egentligen strävar efter - färdigt manus med redigeringsmöjligheter. För att inte tala om att konversationerna mellan det frenetiska skrivandet är lättsamt och inspirerande. Eller ja, om man är fascinerad av seriemördare eller vill veta hur en dramaturgisk kurva ser ut så är det inspirerande.

Och utsikten är inte så dålig den heller:

Skriver synopsis

Har hamnat i lite dilemma med boken och för att lösa det skriver jag nu ett synopsis. Ja, jag vet, det är lite sent påkommet kan man tycka. Men det är rätt intressant vad man hittar i sin struktur när man gör det efter att man börjat. Synopsis är ingen picknick att skriva bara och goda råd är svåra att hitta. Det har skrivits mycket på nätet men summan av det mesta verkar vara 'alla gör olika' och begränsningarna verkar variera från en halv A4 till 20 A4, från att det ska vara en övertygande försäljningsteknik till att det bara ska vara för författarens eget bruk.

Två länkar jag fann hjälpsamma var den här artikeln i Svensk Bokhandel och det här inlägget av Dee-Ann Latona DeBlanc.

Jag roar mig med DeBlancs upplägg och skriver en rad, en paragraf och en sida.

Öppet brev till min musa

Kära söta rara du! Du vet att jag saknat dig, har jag inte sagt det ofta nog? Har jag inte sjungit din lov högt och tydligt i alla medier som orkat lyssna? Du är inte bortglömd och du är inte eftersatt. Ger jag dig inte praliner och champagne? Mjuka tofflor, vackra morgonrockar, hela dagar att bara vräka ur sig material på bibliotek eller kaféer? Jo det gör jag.

Ändå lämnade du mig sittande här, ensam och olycklig när jag behövde dig som mest och nu i den tolfte timmen så återvänder du! Som en tjuv om natten, ett spöke i de skumma morgontimmarna. Hur skulle det vara ifall vi kom överens om att du ger mig idéer när jag behöver dem och inte flera veckor för sent? Och att du inte levererar dem på morgonen när jag knappt kan stava mitt eget namn i brist på koffein och kolhydrater. Hur skulle det vara ifall du i alla fall tycker att den idé du gett mig på morgonen är bra nog även till lunch? Jag klarar inte av mer velande eller fler kalla axlar. Jag behöver lite konstant närvaro, en pålitlighet.

Då behöver jag inte en musa, säger du? Snicksnack. Utan glimtar av inspiration skulle det aldrig bli något av, då skulle jag läsa istället, det vet du.

Vad säger du? Ska vi göra en gemensam ansträngning och se om vi kan få ihop det här? Vi har en månad och några dagar på oss, det borde väl gå? Jag lovar dig levande ljus och körsbärspraliner ikväll om du ger mig ett par inspirerade konversationer nu.

Lämna mig inte.

Din förtvivlade författare, Nene

Vankelmodig

Jaha. Så är vi där igen. Den inre redaktören har fått fritt spelrum och har djupt rotade åsikter om vartenda ord som sätts på papper. Jag skriver en scen och ratar den strax igen. Skit. Som om jag hade tid med det här. Jag har varit produktivare de senaste dagarna än på flera veckor och aha!-upplevelserna har varit fler än på flera månader, och ändå ligger jag vaken varje kväll och räknar ner dagarna till min deadline och undrar om jag kommer att hinna. Jag vill ju inte ha ett grovt utkast till förlaget på deadlinedagen (den siste februari för de som undrade), jag vill ha ett polerat manus! Jag vill att orden ska glänsa var för sig och bilda vackra sekvenser som slår an rätt ton när man läser dem. Metaforer som är stilsäkra och dialoger som känns trovärdiga (utan att vara diskbänksrealistiska, för gudars skymning vad jag tycker det är tråkigt att skriva och läsa). Hur gärna jag än skulle vilja odla bilden av ett författargeni som sätter sig ner och får meningarna genom gudomlig försyn så är det verkligen inte jag.

Samtidigt är det roligare att skiva nu än på mycket länge också. Jag har en ny favoritkaraktär, har gått igenom mina bilder från Malmö i somras och njuter av att kunna hitta på vad jag vill var jag vill i hela stan.

Om bara dagarna var längre. Om bara min ordproduktion var högre per dag. Om bara februari hade lika många dagar som alla andra månader. Eller varför inte ett par veckor mer, när jag nu ändå önskar mig det omöjliga.

Välja sida?

Idag hade jag chans att använda min mest oväntade julklapp: Det är den lilla skatan ovanpå m:et som gör det för mig.

Resten av helgen tillbringades så här:

Framför den här:

Nej, det är helt riktigt. Det var verkligen inte synd om mig.

Genrelycka - Bister fantasy

Jag är sedan igår uppfylld av språklycka. En av mina vänner, den kloka herr Emgård, myntade en ny term för fantasy - bister fantasy. Det är så perfekt för mina bokhandlarbehov att jag nästan blir tårögd! Nu behöver jag inte beskriva de böckerna som 'smutsig fantasy' eller 'nitty gritty' som jag känt mig tvingad till tidigare. Känns riktigt, riktigt bra. Jag har funderat på ifall det finns en bättre term för urban fantasy också. Än så länge ingen framgång. Förslag mottages tacksamt.

God fortsättning förresten! Hoppas era helger avlöpte över förväntan och att ni har en fin vecka. Jag önskar att jag hade goda nyheter från det självpåtagna skriv-ide jag gått i. Men än så länge anser jag att det är goda nyheter att jag inte får raseriutbrott på mina motsträviga karaktärer. Om jag inte avrättar dem så är det ett under. *tar ett ögonblick och funderar över ifall det skulle vara möjligt* Nej, de överlever nog idag också. Men jag ger inga garantier för imorgon.

This book is not the boss of me

Det händer att jag fastnar i det jag skriver. Ok, det händer oftare än jag har lust att erkänna och jag erkänner det ofta nog ändå. Det händer att jag måste tala allvar med mig själv. Visst, det händer också skrämmande ofta. Dagligen. Oftast på morgonen om vikten av att stiga ur sängen. Men jag har förstått att det händer andra också: "I recognize that writing a novel is hard. And I don’t give a lemur’s left foot. I don’t give a good goddamn. I don’t give two shits in a wicker basket. The best things in life are hard. Like hunting pterodactyls. Like getting married. Like climbing a mountain and building a ladder to the moon. Like raising children. Like raising robotic children. Like making a golem who will build a robot who will raise your robot children."

Läs och begrunda. Alternativt skratta dig igenom.  I am a writer, and I will finish the shit that I started. Hädanefter ska jag ha en rulle silvertejp bredvid datorn, så att jag minns dessa visa och vansinniga ord.

Kalla mig pretto

När jag läser igenom förra inlägget kan jag riktigt höra hur jag biter ihop käkarna och hugger varje mening kort. Jösses, det är allvar det här, tänker jag om det. När jag fått tidsplanen igår blev jag lättad och glad, nu händer det, nu jäklar, det här klarar jag-känslor. Sen kom promenaden hem, i mörkret och slasket över kyrkogården och jag måste ha sänkt garden eller drabbats av kalla fötter (pun intended) för gudars skymning vad sammanbiten jag var imorse när jag jag skrev det där inlägget. Ja, ja, man blir visst konstig av det häringa skrivandet också. Inte bara disträ och stundtals omöjlig att leva med. Det kommer nya spännande insikter hela tiden.

Önskelista, kategori 'ytterst nödvändigt'

Igår pratade jag med min förläggare igen. Det är alltid trevligt, känns som att prata med en kompis som jag inte känner än, men samtidigt får man inte tappa bort sig helt. Vi har en arbetsrelation också och det var därför hon ville att jag skulle ringa. Vi pratade tidsplan. Resultatet av samtalet hade jag i mailen bara minuterna senare. Hon kallar det en 'titelsida' och där står det uppställt när jag ska lämna in första gången, när omslaget ska vara klart, när jag får tillbaka kommentarer, ska lämna andra gången, får tillbaka kommentarer igen, går till korr, går till sättare och layout, går till tryck, kommer tillbaka från tryck och till sist - när den ska släppas.

Om allt håller, om jag lyckas med min sida av jobbet, så har jag en bok till om det sära Malmö till hösten. För att det ska hålla önskar jag mig Skrivtid. Om jag skulle sätta det i en julklappskategori så hamnar det bland mjuka paket man verkligen vill ha även om det rör sig om nödvändigheter.

Jag har tagit fram min kalender och håller som bäst på att stryka saker. Jag måste jobba, jag måste äta. Jag har hört att det är lämpligt att sova. Resten av tiden ägs av skrivandet och allt annat får anpassa sig. Första deadline är i februari, jag vet vad jag gör fram tills dess.

Om det bara garanterade ord också

För att försäkra mig om att ni tror att jag inte gör annat kommer här dagens bild.

Ja, det är på biblioteket förstås. Jag hoppas fortfarande att det ska bli lättare att skriva om jag inte sitter hemma där alla distraktionerna finns, och vad händer? Jag bloggar istället (ska bara, bara en liten post, med en liten bild ...). Nåja, om inte annat så är det här platsen som kostat mig flest ord på sistone. Sittandes här har jag den senaste veckan strukit 15 000 ord av den nya boken. Låter kanske inte mycket men Udda verklighet var ca 70 000 ord. Det gör mig mörkrädd att tänka på.

Idag är sista dagen den här skrivperioden som jag kan försöka ta igen en del av dem. Inte ens i den bästa av världar med kaffe upp till öronen, i perfekt temperatur och utan behov att prata med folk skulle jag kunna åstadkomma mer än 3000 ord på en dag. Idag fryser jag, chokladen är hemma och kaffet måste jag dra ner på så jag har te istället. De stänger kl 16 också. Nej, om jag lyckas klå mina vanliga 500 ord är jag glad och om jag kommer över 1000 så ska jag baske mig fira!

Att föregå med skrivet exempel

Eftersom frågan brukar komma upp, och eftersom jag ska prata om det imorgon inför ett gäng gymnasieklasser, så tänkte jag att det här med skrivtips och hur man lär sig saker om hantverket och branschen kunde vara värt en post eller två och en lista på länkar. Jag har haft mycket stor nytta av andra författares erfarenheter när jag har skrivit. Inte för att upplevelsen av att skriva någonsin är den samma, inte heller går marknadens villkor att översätta direkt mellan den engelskspråkiga och den svenska, men det är ändå så att alla de här personerna gör det jag vill göra (skriver), tampas med samma sorts problem som jag (allt från motivation till kommatering) och har varit vänliga och öppna nog att prata om det. Vore dumt att inte ta chansen att lära sig av dem, eller hur? Och om jag inte uppskattar vad jag läser så kan jag ju bara sluta läsa, eller hur?

Så, rakt på listan då:

Elizabeth Bear - den första författarbloggen jag följde enbart för att hon var författare. Jag hade inte läst några av hennes böcker när jag började läsa hennes LiveJournal (jag fick länken av en vän med orden "hon pratar som du, jag tror du skulle gilla henne") men har läst så gott som allt hon skrivit sen dess. Jag ska dessutom träffa henne till sommaren när hon kommer till EuroCon i Stockholm.

Neil Gaiman - han behöver ingen ytterligare presentation och han är så långt upp på skalan av författare att det egentligen inte är lönt att prata om honom som en av dem man lär sig av (han skriver numer om sitt liv och inte så mycket om skrivandet, annat var det när han började med sin blogg under tiden han skrev American Gods). Det jag försöker lära mig av honom är hur han hanterar läsarsituationer (eftersom han citerar sina läsarbrev och besvarar dem på bloggen får man en känsla för vad han får stå ut med), och han är en hyvens påg på alla sätt.

Lilith Saintcrow - är burdus, har ett sätt att skriva om skrivande som är rakt på, direkt och utan omsvep. Hon är helt utan pretentioner andra än att skriva för att berätta en historia, skriva för att hon måste och för att hon kan, skriva för att försörja sig och skriva för att roa. Flera av hennes poster är direkta skrivtips och även om jag inte använder mig av alla så är jag glad att läsa dem. Det ger mig något att jämföra med.

Caitlín R. Kiernan - vars blogg firar nio år idag, skriver brutalärligt om hur det är att försörja sig på skrivandet i USA när man är en smal författare inom genrelitteratur. Hon är otroligt duktig som författare, hennes språk är helt makalöst och hon skriver små texter som man kan prenumerera på månadsvis i publikationen Sirenia's Digest.

Catherynne M Valente - skriver poetisk prosa och har ett stort socialt patos. Hon har vunnit en drös med priser och hennes Palimpsest har jag pratat om här förut.

Ingen av de här fem skriver enbart om skrivande. Man får en rejäl dos personliga saker också, ibland rent av privata. För mig är det en stor del av charmen.

Leva författarmyten

Mina skrivande vänner och jag brukar diskutera författarklyshor, författarmyter och den bistra verkligheten. Alla har blivit färgade av sina förutfattade meningar och alla är väl medvetna om hur det fungerar egentligen. Det är ingen av oss som tror att man kan försörja sig på sitt skrivande, att det ska vara lätt bara för att man blivit publicerad, att det inte är hårt arbete bakom. Ändå har flera av oss uppfattningen att en perfekt skrivdag är som klyshan säger - full av kaffe/te, choklad, sitta kvar i sängen/sitta och tänka vid sitt skrivbord, ha livliga diskussioner om skrivandet och att orden kommer utan att det känns som att dra tänder. Idag är författarmyten delvis närvarande. Jag har tagit mig till biblan, kaffe i handen, väskan full med ätbar uppmuntran och till råga på allt är det väder av den sorten som får mig att njuta av att jobba inne.

Orden då, säger ni? Ja, vi får väl se. I väntan på dem putsar jag på vad jag ska säga imorgon.

Veckans inlägg: på allvar

Veckans inlägg är uppe på Debutantbloggen, om att ta skrivandet på allvar.