Resuppdatering: dagen före

Så, imorgon bär det av till sist - USA i en månad. Just nu är respaniken rätt närvarande, jag har helt legat av mig sedan mina resledardagar och allt från vilka småsaker som är nödvändiga till att ha väsentligheter (som skavsårsplåster och tillräckligt med allergimedicin) hemma har helt fallit av min radar. Jag är en bofast person numer, jag är van vid att ha mina saker utspridda i hela hemmet, nerstoppade i lådor, mer saker än jag behöver, bekvämlighet före allt. Men, nu ska det packas i en väska (förvisso en större än vad jag brukar resa med) och det ska vara allt jag behöver för en månad med kongress, skrivtid, turistande och kurs. Resplanen är:

Köpenhamn och Heathrow (med transferpaniken från helvetet) - landa i Chicago, Illinois - ta buss till Madison, Wisconsin, (för att gå på Wiscon och vara med och dela ut Tiptree-priset) - buss tillbaka till Chicago, med omnejd (besöka vänner, skriva, gå på museer och annat nödvändigt, men mest skriva) - Birmingham, Alabama (vänner, skriva) - Chattanooga, Tennessee (kursen Writing the Other i en vecka) - hem via Chicago och Helsingfors (flygplatserna enbart).

Planen för dagen är:

Packa väskan - cykla ner på stan - träffa Karin T för kuriruppdrag - växla pengar - balkonghäng - ringa föräldrarna - krama maken.

Prognosen för dagen är:

Packa väskan (med strykning av kläderna) - packa upp väskan för att dubbelkolla att något kommit med - stänga och öppna väskan tusen gånger för att lägga till något nytt och sen banna mig själv och lova att det är sista saken - kolla mina papper och pass en miljon gånger - förbanna att jag kom på något efter att butikerna stängt - vimsa omkring i lägenheten - ha ytterligare ett angstanfall över Heathrow-transfern - däcka i soffan - stirra på röran jag gjort - inte kunna somna - gå upp klockan fyra.

Rafflande, jag vet. Uppdatering följer.

Spreadsheet of Doom

Som sagts här förut använder jag ett exceldokument för att hålla reda på hur jag ligger till i skrivprocessen. Det är rent ordräknande, med möjlighet att notera varför jag hamnat efter eller  var jag var när jag skrev. Det har varit praktiskt som morot, det har varit ett bra slut på dagen (skriv och bokför sen dina ord, som en duktig Spara) - ända till låsningen. Jag vet att det är sånt som händer mig. Jag vet att jag kommer att ha minst en vecka någonstans i processen som bara kör sig för mig när jag stirrar på pappret i fullständig uppgivenhet och sliter med meningarna och skrapar ihop 43 ord. Då förvandlas det där fina dokumentet med vita kolumner till ett rött impending doom-dokument.

För att inte tala om att jag vid något tillfälle färgmarkerat datumen för att påminna mig om att jag inte har all tid i världen även om dokumentet fortsätter skapa datum åt mig efter hand. Så här sitter jag, i kod orange-datum, med en lång stapel röda dagar bakom mig. Jag lutar huvudet mjukt mot tangentbordet och andas i papperspåsar.

Och sen skriver jag några ord till. För det är så en gör när en har låst sig.

Packningsplaner! Resfeber!

Det börjar dra ihop sig till min stora USA-resa. Jag åker den 21:e, ska vara borta i tre och en halv vecka, och jag har packat min väska säkert tusen gånger redan - i huvudet. En av effekterna av min tidigare karriär som resledare är att det här med packning är fascinerande för mig. Jag vill kunna minimera mina saker, men aldrig stå utan den där grejen jag behövde. Jag vill inte dra hem plagg jag inte haft på mig (möjligen med undantag för varma kläder eller regnjacka, det gör inget om de inte kom till användning, men jag hade gärna haft en kristallkula som talade om att det inte varit nödvändigt) men jag vill heller inte stå utan rätt plagg vid rätt tillfälle. Som resledare hade jag dubbla uppsättningar kläder rätt ofta, uniformen och de privata, och en mycket större väska än vad jag egentligen tycker är praktiskt (hytterna på nilkryssaren var små), så som privatperson har jag alltid strävat efter en mer begränsad packning. Jag vill kunna dra på min väska själv, lyfta den själv, få plats med den bredvid mig på lokaltransporter och ändå få plats med vad saker jag vill ha med mig. Och vad böcker jag skaffar på plats (ja, det är nästan alltid böcker och jag har aldrig åkt hem utan nya).

Den här gången är det en kongress (Wiscon, fyra dagar) med tillhörande prisutdelning, två veckor fritid (med tillhörande transporter) och sen en veckas kurs (Writing the Other, i Chattanooga) innan jag åker hem. Så jag vill vara författarrepresentativ och fin, praktisk och bekväm, lättpackad och ändå ha alla mina skrivsaker för kursen på slutet. Jag misstänker att jag behöver både kläder för svalare och varmare väder (Chicago och Chattanooga) och jag är fåfäng nog att vilja ha saker jag känner mig fin i, inte bara saker som är bekvämt lättvättat.

Och mitt i detta skickade Karin Tidbeck en länk till den här artikeln från Brain Pickings om boken om Nellie Bly som gjorde en jordenruntresa på 75 dagar med bara en liten väska. I artikeln fanns den här bilden:

Boken Eighty Days av Matthew Goodman finns på min önskelista numer. Och den här bilden finns att köpa som plansch, klicka på bilden så kommer ni dit.

Jag är inspirerad, men kanske inte till den här nivån av minimalism ...

Provöversättning

Idag fick jag provöversättningen jag och min agent beställt för de kommande mässorna och det är en fantastisk, och fantastiskt underlig, känsla att läsa min text på ett annat språk! Min översättare (lite presumtivt att kalla henne det med så få sidor gjorda, men ändå) är helt fantastisk. Vi har pratat om ordval, tonval och stämning och har haft en spännande diskussion kring översättning av namn. Eftersom Udda heter som hon heter och hennes namn har betydelse för henne så kände både översättaren och jag att om det gick att hitta en bra motsvarighet till Udda på engelska så skulle det vara att föredra. Efter en hel dags mailande fram och tillbaka, med väldigt bra förslag hämtade 'utanför lådan', så landade vi på Odda. Det har skandinaviska rötter, finns i den engelska namnbanken och låter precis som Udda men med en begriplig semantisk rot.

Som om inte det var nog hanterar hon semikolon som ingen annan jag känner och när jag såg det första i texten från henne blev jag alldeles varm om hjärtat. Hon använder interpunktion för att simulera den svenska språkmelodin utan att göra avkall på en korrekt och tilltalande engelska.

En av nackdelarna med att läsa så mycket engelska som jag gör är att jag kan se, känna igen och smaka på språket - men jag kan inte producera det själv. De gånger jag själv försökt att göra översättningar av min text blir det platt och banalt på ett sätt som svenskan inte låter i mitt huvud. Jag kan inte få engelskan att göra det som ordföljd och meningsbyggnad kan göra åt mig på mitt eget språk. Men jag har också sett hur det kan bli ifall någon inte har en känsla för texten även om de har språket i sin hand. Då kan jag tillräckligt för att säga att jag inte gillar det, att det borde se annorlunda ut, men inte tillräckligt för att säga precis hur det borde sett ut.

Så var det inte här. Det känns som att hon verkligen förstod vad jag ville göra med texten, både i prosan och i fantastiken. En sann pärla.

Att existera i någons huvud

Elizabeth Bear (ofta nämnd här, ety hon säger smarta saker) har pratat om den fiktiva person man kan bli när människor börjar läsa om och av en. John Scalzi har också funderat på ämnet (ytterligare en person som säger smarta saker).

Det är inte utan att man funderar själv, inte för att jag har något kändisskap att reflektera över utan för att även ens bekanta säger saker som "jag kunde inte sluta tänka mig att Udda var du". Det är lite förvånande för mig eftersom Udda verkligen inte är jag när jag skriver om henne. Hon känns som en helt egen person i huvudet, men någon som jag skulle kunna vara vän med för att vi tycker likadant om många saker (choklad är bara en av dem).

En annan sida av det här myntet är ju att folk gärna vill träffa karaktärerna i böckerna och författaren är den som står mellan läsare och ett fysiskt möte med bokpersonerna. Det i sig gör också att författaren får låna lite strålglans av sina alster. En fiktiv person jag mer än gärna skulle träffa är Madeleine Dare, huvudpersonen i Cornelia Reads romaner. Hon läser på sidan som en vän jag saknat, när jag öppnade senaste boken (Valley of Ashes) var det som att höra av någon som jag inte pratat med på länge men verkligen gillade och jag kunde inte med att lämna henne i sticket när jag var tvungen att sova så jag läste natten ut. Det lilla jag läst om Read låter som om det finns en viss spegling i Dare och det gör att jag läser ännu mindre om Read men ännu girigare om Dare. Det finns kanske en anledning till att hon är så tilltalande och känns så äkta.

Så, inte nog med att författarrollen antar sina egna drag och blir sin egen person, inte nog med att folk som läst ens böcker tror sig veta saker om en som person, dessutom ska det hanteras att tankefoster blir som riktiga människor för de som läser - det är rätt stora saker att relatera till.

The wonder of Wonderbook

Det är den tiden på året, och den tiden i den kreativa processen, att jag börjar leta efter inspirationslitteratur. Nanowrimo är runt hörnet och jag är mitt uppe i ett projekt som behöver en spark i ändalykten för att rulla över den tunga mitten. Och då, precis när jag behöver den som bäst, kommer Wonerbook i brevlådan. Den är skriven av Jeff VanderMeer, en hedersknyffel och vurmare för det fantastiska om jag någonsin mött en, och fylld av texter av andra stora namn inom fantastiken (Chuck Wendig säger sitt här). Det är en underbar bok för skrivande personer! Och det som är underbarast av allt - den tar fantastik på fullaste allvar. Det är inte så att man måste lista sig till hur man ska ta sig an de fantastiska dragen i sin berättelse mellan alla vanliga skrivråd i andra skrivböcker. Nej, hela boken är till för den som skriver fantastik! Och som om inte det i sig hade varit nog för att få mig att läsa med ett fånigt leende på läpparna så är den skriven på ett sätt som lockar fantasin och som hyllar det fantastiska, ovanliga och extraordinära.

Jag har bidragit med en pyttetext i den, och ett foto av Karin Tidbeck, och fick mitt exemplar hemskickat av förlaget som tack, vilket var en glad överraskning! Och ormen ser precis ut som jag känner mig i slutet av redigeringsomgångarna ... Ja, jag skulle säga att likheten är slående faktiskt.

Wonderbook gör mängder med saker som jag önskat mig av skrivböcker tidigare och en av de finare bitarna med den är att det finns mer material på nätet knutet till boken. Så även om den är tjock och väger en hel del (allt pappret är blankt och tjockt och fyllda med bilder) så finns det mer!

En rekommendation är att alltid ha en anteckningsbok till hands när ni läser den här. Jag säger bara det. Jag kan inte hylla den nog.

Här är en fin boktrailer: [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=FhjZTZxvtow&w=420&h=315]

Bokmässan är över

Det är över en vecka sen Bokmässan tog slut och jag låg utslagen i soffan och kontemplerade ett inlägg. Galet. Så det får bli en liten sammanfattning nu istället. Hellre sent ... eller? (jag har lagt upp bilder på instagram under tiden förstås) Jag åkte upp på torsdagen med kapten Karin i ett fullsatt bokmässetåg. I vanliga fall (dvs alla andra gånger jag åkt med det tidiga tåget på torsdagsmorgonen) har det stannat på Lisebergs station och en bekväm promenad från mässan. Så inte den här gången. Så jag hoppade av i Kungsbacka och tog ett lokaltåg istället för att åka till Göteborg Central och ta spårvagnen. Det visade sig vara ett trevligt val, om inte ett tidsbesparande eftersom det tåget var försenat och fortsatte att försenas, i princip alla på det tåget var också på väg till mässan och att konversera vilt främmande bokälskare är en bra start på fyra dagars bokfokus.

Torsdagen på mässan glider omärkligt från mässa till mingel när många montrar tar fram vin och snacks och bjuder folk som stannar till och pratar. Jag tog chansen att träffa en massa av bokbloggarna på Printz Publishing, det är kul varenda gång jag kan sätta ett ansikte till bloggnamnet och eftersom jag har samma smak som flera av dem har jag använt deras uppdateringar på bloggar och twitter för att hitta programpunkter jag ville se. Det fungerar oväntat väl och på nästan alla saker jag hittade själv satt det ändå en rad med bokbloggare och höll ställningarna.

För min del avslutades torsdagen med att hänga med Susanna Nissinen, alltid en trevlig upplevelse, och följa med henne till Bonniers mingel och därefter hem. Hon bor fint och fantasieggande i ett litet hus insmuget vid en bergsknall, ovanpå en gammal begravningsplats och gatuarbetet utanför gav oss massor att prata om (jag menar, fantasyförfattare, spökhistoriesamlare och arkeologer som träffas över ett rörläggningsschakt - kan det bli annat än livligt?). Stefan Hagel dök upp och gjorde oss sällskap för en sen kopp te och lite snack om skrivande innan det var dags att knyta sig. Jag sov på en madrass framför kaminen med en hund tryckt mot mina ben. Det var som ur en saga.

Morgonen efter gick genom ett dimmigt och frostigt landskap tillbaka till mässan och en dag full av trevliga föredrag och intervjuer. Jag såg Caitlin Moran göra en 20-minuters snabbintervju som golvade publiken med sin lättsamhet och humor, ofta på sin egen bekostnad. Hon började hela grejen med att berömma alla i rummet för att vi såg fantastiska ut, var vackra och inte behövde lyssna på tidningar eller industri som ägnar så mycket energi åt att säga motsatsen. Sen kommenterade hon mitt hår inför alla och kallade det sjöjungfruhår. Jag kände att allt arbetet med att få till färgen hade varit värt det, om inte förr så då.

Över huvud taget var jag väldans nöjd med min frisyr och den nya färgen. Tack till alla som kom fram och sa snälla saker och tusen tack till dem av er som kom fram och ville prata med mig om mina böcker eller få något signerat! Jag är så glad att det fungerade och att ni hittade mig!

På fredagen gick jag och Jenny Milewski till Park. Det är tydligen vad man ska göra på bokmässan och eftersom jag aldrig provat förut vad det väl dags nu. Där hängde vi lite med Maria Friedner bland andra och pratade fantasy, paranormal romance och osympatiska hjältinnor. I övrigt såg vi tydligen en hel hop med kändisar, men eftersom jag är usel på kändisspotting var jag tvungen att få facit av Jenny.

Lördagen var min stora dag. Jag och kapten Karin skulle hålla vårt 20-minutersseminarium om steampunk och valde att klä oss som situationen krävde. Generellt tycker jag att det är för lite hall costuming på Bokmässan, så det var ju skönt att kunna lyfta den biten.

Även om det inte rådde någon tvekan om att vi var utställare så var vi ett fint sällskap av sådana. Lördagen innehöll också en hel hög andra spännande föredrag: det om just osympatiska hjältinnor, Sofi Oksanens långa seminarium om sin bokserie, Kroppspanik-seminariet och flera författarprat i montrar. Vi avslutade dagen med drinkar tillsammans med en massa andra författare och sen middag med SF-bokhandeln. Jag var nöjd men fullständigt slut på kvällen.

Söndagen trodde jag skulle bli en lugn och försiktig dag fram till tåget hem. Icke! Jag började med att träffa min förläggare och prata framtid, sen gick jag förbi English Bookshop och fick ett signerat ex av Caitlin Moran, komplett med ett foto av oss två. I kön hade vi bildat fotokedja där nästa person tog en bild av den framför innan det var ens egen tur. Kön var kort och trevlig att stå i och mötet med Catilin var likadant, kort och trevligt.

Flera föredrag jag riktigt sett fram emot låg på söndagen och om någon missat det: på söndagarna är det gratis för alla att gå på föredragen. Förstås hade fler än jag god smak och det var väldigt välbesökt där jag hamnade. Jag lyssnade på ett fantastiskt föredrag som Bea Uusma höll i om sin bok om Andrée-expeditionens öde. Min stora miss på bokmässan var att inte lägga vantarna på ett ex av hennes fina bok tidigt. Den med foton var slutsåld när jag väl kom mig för. Bland de andra föredragen var ett om Sherlock av Mattias Boström och ett om vintagekläder av Elsa Billgren och Underbara Clara. Och så till sist, efter en sista sväng på mässgolvet och en finlandssvensk vampyrbok, var det dags att åka hem.

Inte konstigt att det tagit en vecka att hämta sig.

Milstolpar och vardag

Det är märkligt vad som känns som en milstolpe för mig i författarsammanhang. Varje gång det händer blir jag påmind om att jag inte hållit på med det här så länge som det känns.

Att ge ett läromedel tillstånd att använda delar av min bok - check! (och WOW! det var helt nytt, fullständigt oväntat och gör mig väldigt stolt). Att bli tillfrågad om samarbeten som innebär annan sorts text än den jag redan skrivit - check! Och så dagens stora grej: Att få biblioteksersättning - check!

Samtidigt är det så många saker som bara känns stora första gången och sen känns som helt normala saker. Som att söka stipendier eller fakturera för ett uppdrag.

Och så finns det saker som inte känns som milstolpar längre men som aldrig slutar vara fantastiska, som att få ett fint sms eller mail av någon som läst böckerna och gillat dem. Det är tvärtom de små sakerna som håller mig flytande i vardagen när texten bråkar eller det bara är segt. Jag har haft en fin skrivvecka men de här sakerna har gjort den ännu bättre.

Det är inte en trilogi

Idag har jag fått höra (igen) att jag skriver en trilogi. Jag undrar var folk har fått det ifrån? Ingenstans har jag eller förlaget sagt det, inte heller är det något som gått ut i säljinformation eller annat. Det känns lite mystiskt för mig att det har blivit något jag får höra så ofta. (Till folks försvar, jag får ofta höra förhoppningar om att det blir fler delar än två också.) Jag tänker att det kan bero på att trilogier är så vanliga inom fantastiken att det blivit en förutsättning att ifall du inte skriver fristående böcker så är det automatiskt en trilogi. Men här är grejen - det är lika falskt som att säga att fantasyböcker är sådana med kartor i. Det är lika vanligt, eller till och med vanligare med en fantasybok utan karta, och ändå finns uppfattningen att det är definierande för genren. Lustigt egentligen. Om man då dessutom lägger till att inom urban fantasy är det avsevärt vanligare med längre serier än med trilogier så är jag ännu mer förundrad.

En annan tanke är att folk kanske är invanda vid den tredelade berättarstrukturen, jag menar, vi har den i teater och film också. Jag undrar ifall folk som klagar på trilogier klagar på treaktsmodellen för film också? Om det är väntan mellan böckerna som är problemet är jag lite mer förstående, men världen är full av böcker och som en trogen läsare av serier (långa serier, som hållit på i många, många år) är jag rätt ok med att vänta, om det bara blir en bra bok nästa gång.

Så för att tala klarspråk: JAG SKRIVER INTE EN TRILOGI. NÄSTA BOK I SERIEN ÄR INTE DEN SISTA. Jag ville att alla böckerna i serien skulle ha en egen historia så att man inte lämnas med en cliffhanger på slutet och att de skulle handla om samma personer (i plural). Men med resultatet att man ändå måste läsa dem i ordning för att inte bli spoilad. Jag vet inte ens om alla böckerna ska ha Udda som huvudperson. Så har det varit från början, det var alltid tänkt att bli en serie, aldrig någonsin en trilogi.

Så, då var det sagt. Troligen inte för sista gången.

Kommer någon att vilja läsa?

Igår fick jag en fråga som jag inte ens tänkt på innan och som jag nu inte kan sluta tänka på. Det var när jag berättade att jag skrev på allvar igen, att det faktiskt hände grejer, och min samtalspartner sa "jag ser så fram emot trean, skriv fortare!" Det är i vanliga fall en väldigt uppmuntrande kommentar och jag ser också fram emot trean, men den vill sig inte riktigt i huvudet än så jag skriver annat så länge, och det sa jag, att det var ett annat projekt som funkade just nu. Och får då, den uppriktigt menade frågan "kommer folk att vilja läsa något annat då?" Ja du. Det har jag faktiskt ingen aning om. Jag har inget kontrakt på den, det finns inget förlag som väntar, min redaktör har inte sett något - jag vet ju inte ens om jag blir nöjd eller om den blir färdig! Och ingenstans där har jag tänkt på andra läsare än mig. Jag skriver den här för att den kombinerar tre idéer som jag haft för länge i huvudet och som nu kanske äntligen kan bli en bra idé tillsammans (eureka-ögonblicket när jag la ihop 1+1+1 och fick det här som är så roligt att skriva att jag hoppar ur sängen varje morgon var årets kreativa händelse och trotsar beskrivning). Och jag har roligt, riktigt, riktigt roligt när jag skriver. Än så länge är det förvisso rätt tidigt i processen, jag bara vräker ner ord på pappret och hoppas att något faktiskt funkar, men det är så himla skönt att känna draget.

I vilket fall som satte jag mig för att tänka på det där. Vem är den här boken till för (mig), kommer folk att vilja läsa den (jag vill läsa den!), kommer folk att bli sura på mig för att jag inte skriver mer om Udda (har jag verkligen så ivriga läsare?), kommer förlaget att vilja ha den (dvs, skulle den vara säljbar) och skulle boken se annorlunda ut om jag började tänka på andra läsare än mig själv? Målgrupp och sånt. Jag är inte säker på ifall jag vill släppa in målgruppstanken redan, eller ens alls.

Men, jag snubblade över en term häromdagen som heter "gaslamp fantasy" (eller "gaslight fantasy") och den fyller de flesta av utgångspunkterna för det jag skriver, men med lutning åt steampunk. Eller nåt. Och ja, så är det en brevroman, för jag gillar brevromaner och har velat skriva en längre än jag velat skriva något annat. Så det är dags nu, antingen någon annan vill läsa eller inte, känner jag. Så det svarade jag.

Can't be trusted with the internet

Jag har tillbringat betydligt mer tid med internet de senaste månaderna än vad jag brukade göra och jag har märkt av en tydlig dämpning av mitt humör och en radikal brist på lust att skriva annat, läsa annat eller interagera utanför datorn. Jag är tröttare och ledsnare nu än jag varit på rätt länge och förutom att ljuset börjar bli mindre (jag lider av att det blir mörkt och som så många sagt: Winter is coming) så är mina internetvanor den tydligaste skillnaden. Jag blir påverkad av vad folk säger och tycker, jag läser länkar och engagerar mig i diskussioner jag annars inte skulle ha kommit i kontakt med och resultatet är att även om jag tillbringat hela dagen framför datorn har jag inte fått något skrivet. Jag menar, jag vet ju redan att folk kan vara onda, att världen ligger pyrt till och att jag har haft en sjuk tur att födas i den tid och på den plats som är den här, men jag har för tunn hud för att läsa om det varje dag. För att inte tala om att jag är trött på att börja så många konversationer med att förklara vad the male gaze är, eller gå igenom hur vardagsrasism fungerar och nästa person som säger att jag borde låta mig nöja med den relativa jämlikhet vi har här för att den är bättre än vad kvinnor på andra ställen i världen har kommer att få mig att skrika och börja blockera folk. Så jag har försökt lista ut vad jag ska göra åt det och kommit fram till att jag får försöka dra ner på tiden jag tillbringar online. Jag har fortfarande en massa research jag vill och måste göra, jag har vänner som jag bara har kontakt med över nätet och jag vill inte gärna missa alla roliga saker som händer heller, men någon ändring måste jag göra och det här är en början.

Jag kommer att fortsätta uppdatera bloggen i samma fullständigt opålitliga takt som nu.  Facebook kommer att vara det som tar största stöten och twitter efter det. Instagram ligger bredvid kameran i telefonen och kommer troligen att behålla lite kärlek, men om man vill nå mig på riktigt så är det här eller via mail.

Jag hoppas att ni fattar och inte tar det som att jag inte vill interagera. Jag har alldeles för roligt på både facebook och twitter för att det ska vara nyttigt, mellan de idiotiska uttalandena och de blodtryckshöjande länkarna. Jag har helt enkelt ingen självdisciplin när det kommer till internet och måste därför vara sträng.

Råd för signering

Jag vet att jag borde göra annat, berätta om bokmässan (som var väldigt trevlig!) eller gotta mig åt att jag ska till Kontrast (för det är det inte alla som får) - men istället tänker jag länka till ett inlägg med tips för nyblivna författare (eller sådana som funderat på det) angående signeringar. Och här pratar vi om själva signaturen, inte tillställningen. Mary Robinette Kowal har listat tips och jag måste erkänna att jag inte har tänkt på ett par av dem, som att pennan ska vara syrafri eller av annan färg än svart. Eller att det är bäst att datera singaturerna den första månaden. Det gör jag nästan aldrig. Nå, man lär sig något nytt varje dag!

Hemma-hos-reportage och porträtt

Jag fick besök för några veckor sen av en journalist och en fotograf på gratistidningen City. De gjorde ett hemma-hos-repportage i min lägenhet och här är resultatet.

Jag är inte säker på om jag länkade till den stora intervjun i Skånskan och Norra Skåne tidigare? Den finns i alla fall här, på Caroline Alesmarks hemsida.

Hjälp till Jay Lake

Jay Lake, författare till bland andra Mainspring och Green, har en jäkligt elakartad form av cancer som hänger sig fast oavsett vad. Han är också påverkad av det amerikanska sjukvårdssystemet (jösses, vi ska inte börja prata om mina känslor inför det, då går det illa) och behöver därför hjälp. Scott Lynch visade oss alla hur man är en alltigenom hyvens påg när det kom till Emma Bulls och Steve Brusts operationer och nu lägger han pengarna på Jay Lake istället. Så, om man känner att man har lite över, om man njutit av Jay Lakes böcker och vill berätta det, då är just nu ett alldeles utmärkt tillfälle att göra det. Jag har skrivit mitt brev och donerat. Cancer suger tillräckligt alldeles utan att man ska oroa sig över ekonomin också. Dessutom vill jag ha sagt 'tack för böckerna' medan jag har chansen.

Saker som hänt

Så, det var som sagt ett tag sen och det har förstås hänt en del trevliga saker som jag gärna skulle berätta om, så jag gör en sammanfattning: Det andra framträdandet i S:t Petri gick bra, men det var inte min förtjänst - hela grejen var att andra skulle berätta eller dela med sig av sina tankar om festivalen, minnen, upplevelser eller bilder  och det gjorde de verkligen! Jag fick höra saker som hänt under festivalen, saker som hänt folk nära deras hem, hur de sett fåglar som aldrig förr. Jag fick se bilder som tagits under veckan och lagts upp på twitter och instagram under #säramalmö. Sen fick jag fanart (wohoo! jag fick fanart! för första gången! *ahem*), bland annat en teckning av Hemming så som Udda skulle ha ritat honom. Dessutom fick jag en berättelse där en tjej skrivit in en karaktär i en av mina scener ur Särskild, en person som gömmer sig och ser saker som borde ha varit dolda för vanliga ordinära. Jag. Älskade. Det. Allt! Det var fint och generöst av alla som kom att dela med sig och att vara där och lyssna.

Dagen efter signerade jag i Bokia på Hansa - tack till alla som kom! Och på kvällen avrundade jag så släppveckan med ett litet drikmingel hemma hos mig. Folk visste vad jag behövde och dränkte mig i chokladpraliner. Jag skämtar inte. Jag har ett berg av praliner här och då har jag ändå ätit av dem i två veckor. Mina vänner känner mig, uppenbarligen.

På måndagen drog jag till Stockholm för att medverka på PunktMedis, Medborgarplatsens bibliotek, där de hade program för Stockholms zombievecka. Sara Bergmark Elfgren intervjuade mig och sen svarade jag på lite frågor. Vi stannade kvar och lyssnade på Maltört förlag som pratade om sin utgivning, och naturligtvis kunde jag inte motstå nytrycket av en bok om varulvar skriven på 40-talet. Underbar bok, vacker och intressant! Jag fick också träffa lite olika människor som tagit sig dit för att lyssna. Jag fick lägga handen på en läsplatta (den moderna signaturen), signera i ett par böcker, bli fotograferad och hälsa på lite bokbloggare. Sen tog Sara med mig på middag med några ur hennes bokklubb och det var en sanslöst trevlig kväll! Jag hoppas att få träffa alla igen under bokmässan eller på Kontrast.

Dagen efter det (har vi kommit till en tisdag för en evighet sen nu? ja det har vi nog) tillbringade jag på tåg, med hörlurar och en särdeles god bok. Jag fick äntligen chans att läsa klart det sista av Skalpelldansen av Jenny Milewski.

Så kom onsdagen, skrivtiden och förkylningen från helvetet. Alltså, inget skrivet men massor sovet. Och en oväntad hemma-hos-fotografering för en hemma-hos-intervju med City. När tidningen kommer ska jag (förhoppningsvis komma ihåg att) berätta det. På torsdag? Eller nästa torsdag? Hursomhelst var jag rätt utslagen ett par dagar där och sen var det tillbaka till jobbet.

Det roligaste sen dess är Hugo Awards. Det gladde mig extra mycket att det både var en bok jag verkligen, verkligen älskat som vann Best Novel (Among Others av Jo Walton, som jag älskar i övrigt också), men också att flera personer jag träffat stod på scen och tog emot sina priser. SF Squeecast vann för bästa podcast! Jag har fortfarande inte sett klart hela ceremonin, men den finns tackochlov att streama när man har tid. Jag sitter och önskar mig ett kommentatorspår till all kontext som ligger bakom skämten, utropen från publiken, och kanske till och med lite bilder på klänningarna. Jag vet att Kambriel hade gjort Cat Valentes klänning och den hade jag gärna sett närmare på.

Och Sara, jag har inte glömt att du utmanat mig, jag ska bara ta mig samman! Och jag har inte glömt att jag utlovade bilder, men datorn och telefonen vill inte prata med varandra. Får återkomma med det också. För att inte tala om alla fina recensioner jag fått och inte länkat till! Jag är hopplös.

En alldeles särskild dag

I fredags var den stora dagen, släppdagen för Särskild, och oavsett vad jag väntat mig av den så har det inte varit något i närheten av vad jag fick. På torsdagskvällen hade Sydnytt med ett litet klipp från en intervju (har jag hört, men inte sett, om någon har en länk får de gärna dela med sig), på fredagen hade TV4 lokalnyheterna också ett.

Jag hade blivit intervjuad av Sydsvenskan, Skånskan och City (s.22, 17/8)som alla hade med bild och intervju under fredagen. Och detta var bara innan jag kom till butiken för signering.

Väl där stod det blommor på bordet som folk lämnat åt mig under förmiddagen (alla blommorna var inte märkta, så ge er gärna till känna så jag kan tacka ordentligt!) och jag hade en liten skara som väntat på att jag skulle komma. Sen rullade dagen på med en jämn ström av människor som kom och pratade med mig om böckerna, om sinar tankar om ettan och sina förhoppningar om tvåan - tusen tack till er alla! Det är helt underbart att få träffa folk som läser dem så att jag har ansikten på er och inte bara en siffra i statistiken. Jag fick glada tillrop på mail, facebook och twitter under dagen och även om jag inte hann svara på alla så ska ni också ha tack! Telefonen blänkte till och jag såg att ni tänkte på mig.

Efter att butiken stängt så ställde mina kollegor till med kalas för mig och jag bjöd dem på bubbel i gengäld. Inte bara hade de byggt Turning Torso i skyltfönstret, de har backat mig under de här två åren och ställt upp när jag behövt vara ledig för bokrelaterade saker. Samt förstås lyssnat på mig när jag bitchat över min historia. De är lätt världens bästa kollegor.

Någon gång under kvällen fick jag veta att Kvällsposten/Expressen recenserat Särskild, en fin recension. Jag fick se recensioner från ett par bloggar också. Jag fick valda delar upplästa för mig och det gjorde mig alldeles rörd.

Vi gick tillsammans ner till S:t Petri kyrka, bakom Rådhuset vid Stortorget och kryssade mellan festivalfirarna för att komma dit. Det var en vacker kväll. Jag var helt i stämning när författarsamtalet skulle börja och Rebecka och Festivalgeneralen gjorde mig sällskap längst fram i kyrkan. Mittgången sträckte sig lång framför mig, så lång att ljudet har en fördröjning innan det kommer från dörren till altaret och detta enorma rum var det fullt av folk. Lite drygt 200 personer var där och jag hoppas att jag inte var den enda som kände den fina stämningen. Det var troligen den största händelse mitt skrivande har gett mig, och det var lätt den största publik mitt skrivande dragit! Tack till alla som kom! Jag hoppas ni hade trevligt.Min förläggare stannade kvar efteråt så att min mamma fick träffa henne. Enligt mamma hade de jämfört hur stolta de var över mig. Sånt värmer.

Under författarsamtalet pratade vi om festivalen, om de säras festival och om att göra Malmö till sin egen fantasistad och på Malmöfestivalens begäran kom jag med ett par utmaningar inför nästa fredag (den 24:e, kl 21.00 i S:t Petri) och nu vill jag bjuda in alla er andra till dem också. Jag vill veta:

Hur ser ditt fantastiska Malmö ut?

1. Malmös magiska platser: sätt nålar med beskrivning av dina magiska platser i M almökartan, som finns i St. Petrikyrkan hela festivalen.

2. Leta efter den Sära festivalen,sära platser och ting. Fotografera karaktären Malmö som du tycker att Malmö verkar vara i Uddas universum! Använd tag #Säramalmö. Lägg upp på Instagram, Twitter och Facebook - se resultaten här:http://www.briza.se/sara-malmo/!

2b. Om du inte hittar det du ser i ditt huvud på Malmöfestivalen eller Malmös gator: skapa själv och ta en bild av ditt verk och lägg upp. Ta gärna med din skapelse den 24 augusti.

3. Vad gör småbröderna på festivalen? Fotografera eller observera en fågel ...

4. Om du tar med en fjäder till St. Petrikyrkan kl. 21 den 24 augusti, kan du köpa en särknapp för den ...

Bilder från tillställningen i S:t Petri finns på Briza Maximas facebooksida.

Ni förstår att det kändes omtumlande och overkligt? Alla saker på en gång. Alla bilder av mig i tidningarna, alla saker jag har sagt, alla saker andra säger om mig, alla recensioner och allas gratulationer. Jag trodde att jag skulle upplösas av allt!

Och precis när jag tror att allt lugnat ner sig så dimper Skånskan ner med en söndagsbilaga där jag täcker hela omslaget och har ett helt uppslag plus extraspalt dessutom. Fotona är resultat av en av de lättsammaste och roligaste fotograferingar jag gjort. Och förutom att jag faktiskt gillar semikolon så känns jag vid allt annat som sägs i den. Men det var en väldigt surrealistisk upplevelse ändå.

Jag får återkomma med bildbevisen senare, det börjar bli sent och av någon konstig anledning är jag halvdöd, som en urvriden disktrasa, matt, trött och lättrörd. Och imorgon ska jag börja nästa projekt. Det är på tiden, jag har saknat skrivandet.

Dagen före den stora dagen

Imorgon är det dags. Släppet. Jag har mjukstartat med en recension i Smålandsposten och med att få se bilder på min bok i det vilda, i andra bokhandlar. Men i SF-bokhandeln i Malmö har den sk hårt släppdatum. Den kommer inte att säljas förrän imorgon och det sammanfaller med recensionsdagen. Så jag kan vara nervig inför båda samtidigt, på ett organiserat och komprimerat sätt. Jag har förberett mig så gott det går. Hela lunchrasten idag tillbringade jag med att försöka hitta min favoritpenna på någon av stans bok- och pappershandlar. Till sist hittade jag den på Matton, framgång! Nu har jag en hel hög, för framtiden. Först lär jag leta recensioner. Jag lovade mig själv för länge sen att inte läsa recensioner längre för det gjorde tråkiga saker med min skrivlust, men jag tror inte jag kan hålla mig. Man vill ju veta att någon läst! Jag får kanske be en vän eller maken att vara recensionssåll åt mig. Hursomhelst lär det vara kvickt överstökat och sen ger jag mig på det personliga fixet. Jag vill ha en slätstruken blus, jag har köpt en ny fluga för dagen och jag ska ta med mig klänningen för kvällens framträdande till butiken och byta om där. Jag har också lovat kollegorna champagne som tack för det fantastiska stöd de gett mig under de gångna två åren, så den får jag inte glömma.

Sen ska jag vara på SF-bokhandeln kl 12-18.30 och träffa de som vill träffas och skriva i vad böcker folk vill att jag ska skriva i. Kom förbi och säg hej om ni ändå är i krokarna! Beundra de två Turning Torso byggda av mina böcker som mina kollegor gjort i fönstret.

Sen blir det en snabb bit mat och ombyte för att vara fin och mätt till mitt livs största framträdande: Författarsamtal och boksläpp i S:t Petri på Malmöfestivalen! Det börjar 21.00. Har man inte haft chans att skaffa sig boken under dagen så finns den där på kvällen också. Och jag har med mig penna, jag lovar.

Om ni inte är här men ändå vill se och höra vad som händer så finns det andra chanser. Jag har för mig att TV4:s lokalnyheter och Sydnytt skulle ha ett litet inslag om boken och släppet, så det lär väl sändas imorgon. När jag hittar länkar så lägger jag upp dem.

Tack alla för glada tillrop och stöd här på bloggen och på facebook, det känns som en blandning av en tävling och julafton nu när man ska gå och lägga sig inför den stora dagen. Jag är nervös och uppspelt samtidigt. Om min kamera funkar bättre imorgon (den valde dagen att lägga av) så kommer jag att lägga upp bilder, troligen på instagram där jag är 'lindorm', facebook eller twitter, för den här bloggens bilduppladdning är inte den lättaste att hantera. Håll tummarna för mig, eller kom och hejja på!

Klar?

Mailet gick iväg och nu ligger Särskild hos redaktören. Jag har anledning att fundera över det där ordet: klar. Det är så bedrägligt. Jag har gjort allt jag kan. Jag har lagt ner allt jag haft i att få den här boken så bra det bara går och så klar det bara går. Men som med alla andra hantverk så finns det alltid utrymme för förbättring. En del av skrivandets svårigheter ligger i att säga att nu är det så bra det kan bli – och i att tycka att det är bra nog. Jag är stolt över vad jag åstadkommit. Det har varit roligt att vara tillbaka i min värld och träffa mina sära personer igen. Jag hoppas att det syns och att andra kommer att gilla att återvända till det sära Malmö igen.

'Klar' är bedrägligt också för att det är så svårt att avgöra när man är helt klar. Nu, när manus har gått iväg? När redaktören ringer och vi kommer överens om de sista ändringarna? Efter korr och sättning? Efter trycket? När läsaren får boken i handen? När jag är tvungen att ta ställning till vad folk tycker och förlikas med vad de upplever att jag skrivit?

Jag vill tro att det är nu, för jag känner mig rätt färdig.

Författarglamour

I veckan har jag varit i Lund och pratat författarskap tre gånger, på tre olika punkter för Litteralund, och som en av de inbjudna var jag också gäst på ett mingel på torsdagskvällen. Det är en av de där tillställningarna som jag hade fantasier om innan jag började skriva, där författare står och småpratar med varandra, nonchalant lutade mot pelarbord med glas och tallrikar balanserade i händerna. Jag föreställde mig att konversationen skulle vara lysande och att det vore makalöst att få vara en del av det. Sedan jag debuterade (och strax innan dessutom) har jag blivit bjuden på ett gäng av de här tillställningarna och det har verkligen varit som jag föreställt mig, med det lilla undantaget att det inte rört sig om just mitt skikt av författande. Det har varit sprudlande konversationer (är jag övertygad om) som handlat om tysk samtidsprosa, den franska romanens skillnader mot den svenska, om Augustpriset och om händelser som jag inte har någon referens till alls. Om svenska, stora namn som jag inte läst, eller i vart fall inte läst det verk som diskuterades. Med andra ord: det har varit roligt, men jag har alltid känt att mina referenser har fallit lite utanför ramarna. Det är inte alla som är bekväma med liknelser med Tolkien, Star Wars eller Harry Potter - varken dramaturgiskt, citatvänligt eller upplevelsemässigt.

Nå, denna vecka har varit helt annorlunda. LitteraLund hade fantasy som fokus och hedersgästen från USA, Josephine Angelini, var fantasyförfattare - liksom Maria Turtschaninoff, Niklas Krog, Elin Fahlstedt och jag. Så när vi stod och hängde vid ett bord tillsammans med Stefan Ingstrand (moderator extraordinär), Therese Granwald (handledare och skrivlärare extraordinär) och Lisa Sjöblom (illustratör extraordinär) rörde sig all konversation i cirklar jag kände mig hemma i. Det var helt lysande! Det var faktiskt precis vad jag trodde att alla de här tillställningarna skulle vara. Jag kände mig lyckligt lottad att få diskutera bokbranschen i Finland kontra Sverige med Maria och inte behöva göra skillnad för genre, eller prata om tolkningar av underjorden med Elin och när alla pratade om Ursula Le Guin så behövde vi inte referera böckerna för någon.

Jag hade dessutom väldigt roligt på alla föredragen och blev nästan gråtmild av den fina och engagerade publiken. Vilken vecka!

(EDIT: Röster om festivalen går att hitta lite varstans bland annat på en skolbiblioteksblogg och hos Pricken )

Den är inte över än heller. Idag bär det av till Jenny Milewskis släppfest och presenten är inslagen efter Skalpelldansens tema.

Men sen är det raka vägen marsch tillbaka till redigeringsarbetet. Det jagar mig. Jag känner det dra som ett svart hål. Då är det skönt att kunna hänga här, på the event horizon, ett tag och njuta av det som alla andra tror att författare ägnar sig åt jämt.

Hoppas ni alla har en fin helg!

Pausbilder

Är mitt uppe i redigering-omskrvining-nyskrivning av Särskild version 4.3 och har således inte hjärna över att vara varken intelligent eller trevlig. Men jag har en massa bilder från det fantastiskt trevliga Nördcafét som jag och Karin Tidbeck hade glädjen att medverka i. (Karin som för övrigt precis har lagt sitt nya manus till färdig-högen och som jag ska få lov att läsa njutningsfullt så fort jag är klar med mitt eget - det är bara att gratulera henne! och mig!) Bilderna ligger på Nördcaféets facebooksida, jag ska fråga fotograferna ifall jag får använda en bild eller två här. Tills vidare har vi länkar:

Charlotte Frantzdatter Johansen: https://www.facebook.com/media/set/?set=a.349593161726174.90261.100000264802941&type=3

Esben Hjorth: https://www.facebook.com/media/set/?set=a.10150621654611093.443556.540386092&type=3

FormDesign Center: https://www.facebook.com/media/set/?set=a.269627716435610.63424.193933254005057&type=3