Att existera i någons huvud

Elizabeth Bear (ofta nämnd här, ety hon säger smarta saker) har pratat om den fiktiva person man kan bli när människor börjar läsa om och av en. John Scalzi har också funderat på ämnet (ytterligare en person som säger smarta saker).

Det är inte utan att man funderar själv, inte för att jag har något kändisskap att reflektera över utan för att även ens bekanta säger saker som "jag kunde inte sluta tänka mig att Udda var du". Det är lite förvånande för mig eftersom Udda verkligen inte är jag när jag skriver om henne. Hon känns som en helt egen person i huvudet, men någon som jag skulle kunna vara vän med för att vi tycker likadant om många saker (choklad är bara en av dem).

En annan sida av det här myntet är ju att folk gärna vill träffa karaktärerna i böckerna och författaren är den som står mellan läsare och ett fysiskt möte med bokpersonerna. Det i sig gör också att författaren får låna lite strålglans av sina alster. En fiktiv person jag mer än gärna skulle träffa är Madeleine Dare, huvudpersonen i Cornelia Reads romaner. Hon läser på sidan som en vän jag saknat, när jag öppnade senaste boken (Valley of Ashes) var det som att höra av någon som jag inte pratat med på länge men verkligen gillade och jag kunde inte med att lämna henne i sticket när jag var tvungen att sova så jag läste natten ut. Det lilla jag läst om Read låter som om det finns en viss spegling i Dare och det gör att jag läser ännu mindre om Read men ännu girigare om Dare. Det finns kanske en anledning till att hon är så tilltalande och känns så äkta.

Så, inte nog med att författarrollen antar sina egna drag och blir sin egen person, inte nog med att folk som läst ens böcker tror sig veta saker om en som person, dessutom ska det hanteras att tankefoster blir som riktiga människor för de som läser - det är rätt stora saker att relatera till.