Nu när våren har kommit igång ordentligt och försommaren hunnit ikapp så blommar allting i Malmö. Syrenen är på väg (favoritblomman näst efter tulpaner) och körsbärsblommorna finns överallt. Det är grönt, det är varmt och jag är helt löjligt allergisk. Jag lät det inte hindra mig i helgen förstås. I söndags var det här jag:
Gott för själen, dåligt för disciplinen. Det är lätt att vara kär i Malmö när det är så här vackert.
Eftersom dygnet är otrevligt begränsat när det kommer till timmar, inte är det öppet för förhandling heller, så har jag fått göra en översikt var de tar vägen. 9,5 timmar till jobbet. 1 timme till morgonrutinen. 1,5 timme till middag och socialisering med Käraste efter jobbet. 8 timmar mer eller mindre medvetslös.
Det ger fyra timmar mer eller mindre över. Jag har oftast 1-1,5 timme mellan morgonrutinen och jobbet som jag försöker lägga på skrivandet, men de ca 2,5 timmar som blir kvar på kvällen borde (i alla fall delvis) också läggas på skrivandet och på sistone har jag slösurfat mer än vad jag borde istället.
see more Failbook
Känns det igen? Oh yes. Det känns igen. Dags att göra något åt saken. Såhär blir ingen bok skriven.
Som ett fullständigt Tim Roth-fan och ständigt nyfiken på folks bevekelsegrunder för beteenden är jag förstås också galet förtjust i Lie To Me. Tre säsonger fulla av Roth som spelar Cal Lightman med ett kroppsspråk som inte är av denna värld, en förtjusande dialog, en galet bra personkemi mellan skådisarna och en far-dotter-relation som är spännande. Jag kan varmt rekommendera serien om nu någon hade missat den. Lightman är baserad på Paul Ekman, en forskare som jobbade med mikrouttryck och som förespråkade att det finns ansiktsuttryck som är helt allmänmänskliga och inte kulturellt burna. Han utvecklade en serie igenkänningsfaktorer för att hitta identifiera sådana uttryck - FACS. (Och om jag förstått saken rätt så är relationen mellan Lightman och hans dotter Emily också baserad på teorier om förtroende mellan föräldrar och barn som Ekman och hans dotter framfört)
I serien har vi också en naturbegåvning på att se lögner och uttryck, vad Ekman kallar för en wizard. I verkligheten har Ekman identifierat 50 sådana naturbegåvningar ur en grupp av 20 000 människor och om man vill följa en intressant blogg (eller bara läsa lite för nöjes skull) så finns det en kvinna som jobbar med det som bloggar under Eyes for Lies.
På den bloggen fanns en länk till ett test som gäller identifierandet av falska och äkta leenden. När jag pluggade psykologi på universitetet så gjorde vi en del tester med just mikrouttryck, men jag hade aldrig gjort ett med leenden förut. Resultatet är inte så mycket förvånande som intressant. Av 20 fick jag 14 rätt. Av de sex som jag fick fel var jag tveksam innan jag klickade i på alla. Två var falska och fyra genuina och fem var män och en kvinna. Teorierna säger att vi är oväntat dåliga på att känna igen falska leenden, men gäller det också när vi ser genuina och ändå är misstänksamma? Det ger en något att fundera på.
Hur gick det för er?
Amanda Hellberg har manat till att dela med sig av tio råd i hur man blir författare inom en viss genre eller skribent av en viss sort och hennes ord har blivit hörda. Hon har samlat en lista över de som svarat. Där finns råd till de som skriver ungdomsfantasy, barnbilderböcker, copy, industriprosa och en massa annat. Det är intressant läsning även om man inte skriver i de genrer som har blivit behandlade. Det finns gott om texter på nätet för de som vill utveckla sitt skrivande också. Om man kör fast så kan ett välskrivet synopsis hjälpa en ur eländet, eller så kan man se över sin dramatiska kurva. Not for Robots är en sida med essäer om skrivande som är väldigt bra. Och när man väl har skrivit kan man behöva råd i hur man redigerar. Har man tur och har fått sitt manus genomgånget av en redaktör så kan det ha drabbats av mystiska symboler och annat - då är det här användbart: Five editing tricks and tips. Diana Wynne Jones har skrivit en artikel om att skriva och jag är säker på att hon inte är ensam om att ha råd till folk.
Har ni några favoritråd, att ge eller som ni fått/läst/hört?
Nu när jag under ceremoniella former bytt kalender är det väl läge att önska alla andra också ett gott nytt år! Jag har bara en nyårstradition som jag inte ändrat på och det är att fylla nyårsdagen med lite av allt jag vill att mitt kommande år ska innehålla. Idag har det inneburit: långsam och god frukost med ohemula mängder kaffe; lång promenad i det fina vädret; fika på stan med Käraste; samtal med vänner; passiv underhållning av god kvalitet (i det här fallet Jeeves & Wooster på dvd); aktiv underhållning av god kvalitet (All the Windwracked Stars av Elizabeth Bear); skrivande; skrivrelaterat läsande; en riktigt god kopp te uppkrupen i soffan. Och så lite bloggande på det. Goda tider!
Jag har blivit lovad middag också och sen tror jag bestämt att det får räknas som en fullmatad dag. Jag har inte rest något under nyårsdagen, men det kommer att bli en del resande under året ändå, planerna är så gott som färdiga.
Hoppas era nyårsdagar är fyllda med goda saker och att era nya år blir underbara!
Nu är det gjort, hela debutantåret är över och jag har lagt upp mitt sista inlägg på Debutantbloggen. Undertiteln på den bloggen är "... om ångest drömmar och vedermödor" och jag har avslutat med att skriva om min senaste ångest. Jag tror bestämt att det är alla debutanters ångest - att skriva bok nummer två.
Det händer att jag fastnar i det jag skriver. Ok, det händer oftare än jag har lust att erkänna och jag erkänner det ofta nog ändå. Det händer att jag måste tala allvar med mig själv. Visst, det händer också skrämmande ofta. Dagligen. Oftast på morgonen om vikten av att stiga ur sängen. Men jag har förstått att det händer andra också: "I recognize that writing a novel is hard. And I don’t give a lemur’s left foot. I don’t give a good goddamn. I don’t give two shits in a wicker basket. The best things in life are hard. Like hunting pterodactyls. Like getting married. Like climbing a mountain and building a ladder to the moon. Like raising children. Like raising robotic children. Like making a golem who will build a robot who will raise your robot children."
Läs och begrunda. Alternativt skratta dig igenom. I am a writer, and I will finish the shit that I started. Hädanefter ska jag ha en rulle silvertejp bredvid datorn, så att jag minns dessa visa och vansinniga ord.
Det börjar bli dags att säga farväl till Debutantbloggen för mig. Jag har börjat avrundningen här. Jag hoppas att nästa uppsättning bloggare får lika mycket ut av den som jag haft!
Nu är det snart dags att säga adjö till Debutantbloggen för min del. Premisserna för bloggen är att man under sitt debutantår skriver om sådant som har med debuten att göra, om ångest och glädjeämnen, om recensioner och om att inte få dem, om omskrivningar och releasepartyn och textfinesser. Det har pratats generella saker som refuseringar (för dem går vi alla igenom) och omslag (alla böcker har ett). Det har pratats personliga upplevelser och fasta övertygelser. För min del har det varit mest spännande att höra vad andra upplever. Att debutera känns som en unik upplevelse även om den delas av andra och det är nyttigt att höra hur andra hanterar samma saker man själv går igenom. Innan jag skrev där så tyckte jag det var spännande att läsa hur olika Kevin och Augustin pratade om det och vad de ville med sitt debutantår.
Men nu är det över. 2010 var min chans att riktigt uppmärksamma allt som hände under debuten och även om jag fortfarande är debutant så är mitt år slut och jag vill lämna över chansen att blogga om det till någon annan. Så det här är en efterlysning. Sökes: debutant 2011, finnes: blogg med trogna läsare och intressant ämne. Hör av dig!
Jag bara måste dela med mig av den här fantastiska bilden. Paleontologen i mig kvittrade förtjust och jag skrattade högt och skrämde slag på kunderna.
Varsågoda. :)
Det börjar dra sig mot sitt slut på Debutantbloggen, i alla fall för Marcus, Liz och mig. Jag har gjort ett litet inlägg om känsloläget just nu. Ifall någon blivande debutant, en av vårens debutanter eller någon som har ännu längre framförhållning, läser det här och skulle vara sugen på att skriva på Debutantbloggen nästa år så går det bra att höra av sig! Jag har sneglat i Svensk Bokhandels katalog över Vårens böcker och det var väldigt många debutanter i år tycker jag. Eller så var bara katalogen tjockare än förra året. Ska bli spännande att se vad som händer med allt.
Ute är det plusgrader och snön verkar ha genomgått en zombiefiering. Nu är den decimetertjock, halvflytande och grå. Inte lika vackert. Trots det har jag en riktigt fin dag. Morgonskrivandet gick som det skulle (det händer så sällan numer att jag blir lyrisk varje gång), när jag kom till jobbet hade min kollega kommit in för tidigt och jag kunde vända i dörren för ytterligare en timmes skrivtid. Som också gick bra! Sen har det ju varit juletider på jobbet, mycket folk, många önskelistor och pepparkakor så det står ut ur öronen. Och på tal om ätbara saker så är det Det Stora Julbordet med jobbet idag. Vi har jagat upp oss över det här sen i oktober och är rätt taggade nu. (Jag vet, epikuré i själ och hjärta, kan inte hjälpas. Är bara glad att vi är flera på jobbet som är likadana.)
Och på tal om jobbet så har kollegorna i Stockholm gjort en julkalender med presenttips.
Dessutom har jag förälskat mig i årets julkalender och i Ritva Rantanen. Ack, vad hade jag inte gjort för att ha hennes hår! Och för att bo på hotell Gyllne Knorren!
När jag gick på gymnasiet, humanistisk linje i Hässleholm, så hade vi en lektion på psykologin om betingat beteende. Det var en rättfram föreläsning, boken förklarade också saken noga. Ett sätt att få till ett betingat beteende var att uppmuntra och belöna det och bestraffa eller ta bort uppmuntran när beteendet inte var det önskvärda. Nu minns jag inte hur vi började prata om det, men vi hade en lärare vars föreläsningsbeteende var märkligt, han favoriserade höger sida av klassrummet. Tittade på dem när han pratade och riktade sina frågor till dem. Så vi bestämde oss för att se om vi kunde ändra det beteendet. Vänster sida tittade på honom uppmärksamt när han såg åt deras håll, log, nickade och verkade allmänt otroligt intresserade medan höger sida tittade i bänken, ut genom fönstret eller satt med armarna i kors när han såg åt deras håll, vägrade skatta åt hans skämt och betedde sig som den minst roade publik som fanns. Vänster sida räckte upp handen när det gavs en fråga, höger gjorde det inte.
Såhär i efterhand tycker jag synd om honom, vi var en väldigt intresserad klass annars och vi gillade verkligen honom så han måste ha varit väldigt förvirrad. Men den här favoriseringen av höger sida kunde inte fortgå - det kunde ju påverka våra betyg! Och det gick verkligen oväntat fort att få honom att se vänster sida också.
Sedan dess försöker jag vara uppmärksam på hur jag bemöter en föreläsare. Innan de dragit på sig min eventuella vrede kan jag ju lika gärna vara öppen, glad, uppmärksam och intresserad. Det kostar mig väldigt lite extra och det är en otrolig hjälp för den som pratar. En trevlig sidoeffekt är att jag lär mig saker bättre om jag är på gott humör också.
Nå, anledningen till att jag tänker på det här är för att jag hade en fantastiskt trevlig upplevelse av att hålla storsamling på Malmö Borgarskola igår. De gjorde alla sakerna en föreläsare behöver för att känna sig väl till mods. Alla! De satt långt fram, såg på mig när jag pratade, log, nickade när jag sa saker de kände igen sig i, skrattade åt mig och med mig, ställde frågor efteråt och jösses, jag fick t.o.m. visslingar med applåderna när jag skulle börja! De var otroligt fina och jag kände mig alldeles adrenalinhög efteråt.
För dem som undrar - jo, läraren på gymnasiet fick veta vad vi sysslat med efter ett tag. Han lovade att vara noga med att se hela klassrummet även när det inte var vår klass. Och ja, jag sitter oftast långt fram på höger sida numer, man vet aldrig eller hur?
Eftersom frågan brukar komma upp, och eftersom jag ska prata om det imorgon inför ett gäng gymnasieklasser, så tänkte jag att det här med skrivtips och hur man lär sig saker om hantverket och branschen kunde vara värt en post eller två och en lista på länkar. Jag har haft mycket stor nytta av andra författares erfarenheter när jag har skrivit. Inte för att upplevelsen av att skriva någonsin är den samma, inte heller går marknadens villkor att översätta direkt mellan den engelskspråkiga och den svenska, men det är ändå så att alla de här personerna gör det jag vill göra (skriver), tampas med samma sorts problem som jag (allt från motivation till kommatering) och har varit vänliga och öppna nog att prata om det. Vore dumt att inte ta chansen att lära sig av dem, eller hur? Och om jag inte uppskattar vad jag läser så kan jag ju bara sluta läsa, eller hur?
Så, rakt på listan då:
Elizabeth Bear - den första författarbloggen jag följde enbart för att hon var författare. Jag hade inte läst några av hennes böcker när jag började läsa hennes LiveJournal (jag fick länken av en vän med orden "hon pratar som du, jag tror du skulle gilla henne") men har läst så gott som allt hon skrivit sen dess. Jag ska dessutom träffa henne till sommaren när hon kommer till EuroCon i Stockholm.
Neil Gaiman - han behöver ingen ytterligare presentation och han är så långt upp på skalan av författare att det egentligen inte är lönt att prata om honom som en av dem man lär sig av (han skriver numer om sitt liv och inte så mycket om skrivandet, annat var det när han började med sin blogg under tiden han skrev American Gods). Det jag försöker lära mig av honom är hur han hanterar läsarsituationer (eftersom han citerar sina läsarbrev och besvarar dem på bloggen får man en känsla för vad han får stå ut med), och han är en hyvens påg på alla sätt.
Lilith Saintcrow - är burdus, har ett sätt att skriva om skrivande som är rakt på, direkt och utan omsvep. Hon är helt utan pretentioner andra än att skriva för att berätta en historia, skriva för att hon måste och för att hon kan, skriva för att försörja sig och skriva för att roa. Flera av hennes poster är direkta skrivtips och även om jag inte använder mig av alla så är jag glad att läsa dem. Det ger mig något att jämföra med.
Caitlín R. Kiernan - vars blogg firar nio år idag, skriver brutalärligt om hur det är att försörja sig på skrivandet i USA när man är en smal författare inom genrelitteratur. Hon är otroligt duktig som författare, hennes språk är helt makalöst och hon skriver små texter som man kan prenumerera på månadsvis i publikationen Sirenia's Digest.
Catherynne M Valente - skriver poetisk prosa och har ett stort socialt patos. Hon har vunnit en drös med priser och hennes Palimpsest har jag pratat om här förut.
Ingen av de här fem skriver enbart om skrivande. Man får en rejäl dos personliga saker också, ibland rent av privata. För mig är det en stor del av charmen.
Veckans inlägg är uppe på Debutantbloggen, om att ta skrivandet på allvar.
I tisdags hade jag förmånen att hålla föredrag på en gymnasieskola i Helsingborg som en del i deras kulturvecka och på andra klassföreläsningen var en journalist med. Det blev en liten blänkare i HD som ni hittar här. Det var spännande och rätt nervöst att vara med om och resultatet var mycket beroende av publiken. Den första klassen var tyst och den andra klassen hade en massa frågor. Jag blev till och med kramad av en grabb från den andra klassen innan jag gick och jag tror bestämt att det är den första kramen jag fått av en läsare som inte kände mig sen tidigare. Många förstagångare på samma dag där. Jag träffade Niklas Krog också. En trevlig, rolig och inspirerande författare och föreläsare. För mig är han mest känd som fantasyförfattare, men det är verkligen inte merparten av hans respektabla utgivning.
När jag fick frågan "var du nervös innan du kom hit och träffade oss?" så kunde jag ärligt svara att ja, det var jag - men det gör det inte mindre roligt! Nu laddar jag inför den 25:e då jag ska hålla storsamlingsföreläsning på en skola här i Malmö. Flera hundra personer. På samma ställe. På tal om nervös då alltså.
Idag har jag blivit igenkänd på stan. På riktigt. Från boken. Jag passade på att göra ett inlägg om det på Debutantbloggen, för ärligt, hur ofta händer det egentligen?
Jag har funderat en del på vad som är av intresse att läsa om. Kanske i större utsträckning på Debutantbloggen än här, men det är lika väsentligt oavsett. Så nu tänkte jag att jag lämnar det öppet för frågor istället. Det är veckanns inlägg på Debutantbloggen - fråga och ni ska få svar.
Så har jag till sist fått upp veckans inlägg på Debutantbloggen och det är idel goda nyheter och sköna insikter. Nu ska jag återgå till att förbereda nästa veckas uppdrag - jag ska till Gnosjö och prata om urban fantasy och om min bok. Detaljer finns i kalendern.
Jaha. Så det är så här det ska vara alltså. Jag sitter och hamrar på datorn, skriver inlägg/kapitel/föreläsningsutkast och sen stannar jag upp, läser det och skrattar högt/harklar mig och ser mig förstulet omkring/rodnar till fötterna/undrar vem fan det var som tog min plats och skrev det där. Sen raderar jag. Jag kanske ska sluta med det? Så det blir några inlägg nån gång. Och kanske lite mer av boken.
Kan inte fatta att jag lyckats drabbas av prestationsångest när det gäller bloggen. Gudars skymning, jag är illa däran.
Photo copyrights ©Frantzdatter Photography
Powered by Frantzdatter
