Lite fler bilder, för den hugade.
Gaufre, en ny last.
Solskensfrukost på en marknad i Gare du Midi.
Gamla och nya hus i vad som snabbt kändes som "typiskt" Bryssel.
Små gathus i ett svensktätt område. Jag förstår varför folk väljer det här stället.
Franska och belgiska serier jag inte kan men gärna vill läsa.
Jag njuter. Det här med att resa bort direkt efter en manusinlämning (som snabbstavningen på telefonen ville ha till 'manisk inlärning' den har inte helt fel) var verkligen vad doktorn ordinerade! Huvudet som värker av att inte ha manuset vid handen hela tiden fylls istället av nya intryck, så mycket nya intryck att det inte ens finns plats till oro över hur det ska gå hos redaktören eller ifall jag verkligen fick till allt som jag skulle/ville. Istället för att nojja över sånt äter jag god mat och ser på trevliga saker. Antikmarknad, vackra hus, dinosauriemuseum, matmarknad, spännande människor, mer vackra hus i elegant förfall, och snirkliga små gator.
Igår provade vi frites. Det var inte lika trevligt som att prova gauffre även om båda var godare här än hemma. Jag ska försöka få till en repris på våfflan i alla fall.
Våren har kommit lite längre här än hemma och även om det är svalt just nu så finns det löv på träden och blommor på magnolian. Det är ljuvligt.
Det har gått en vecka sen jag lämnade in manus och det här välsignade tillståndet - mellan inlämning och kritiken - drar mot sitt slut. Under veckan har jag skrivit brev, sovit och läst. I princip uteslutande. Och den bok som rockat mest är den här:
Sarah Monette skriver noveller som gör mig grön av avund! Varje historia är en skymt av en annan värld och hantverket är utsökt! Jag är ett stort fan av hennes bok The Bone Key så jag trodde jag visste vad jag hade att vänta, men det var en helt annan upplevelse. Hon inte bara håller hög standard genom hela, hon har ett unikt perspektiv och växlar stil också.
Hon får mig att vilja bli bra på noveller. Hälften så bra räcker.
Brevutmaningen började lite haltande med att jag var sjuk och inte lämnade hemmet på två dagar, men sen la jag det här på lådan: två vykort och ett bokpaket. Jag hade glömt hur lite som får plats på ett vykort ...
Hittade de här bilderna och fotoprojektet 9-eyes via Freelancer's Fashion som hade plockat ut ett par av de finaste i ett inlägg. Det är foton från Googles projekt med Street View-kameror. Somliga av fotona är riktiga konstverk, så att de nästan ser medvetet tagna ut, medan andra är inblickar i de tråkigare sidorna av mänskligt liv. Hon pekar också på mannen bakom projektet, Jon Rafman, och den intervju som gjorts med honom.
Har fallit i förälskelse med en metal-gitarrist, Eric. Det är så fint! Nörd + metal = sant. I det här fallet är det Harry Potter + metal = sant.[youtube http://www.youtube.com/watch?v=-mieXVkSGb4] Men det är inte det enda nörduniversat han gett sig i kast med, vad sägs om Lord of the Rings, Pirates of the Carribean eller någon av spelvärldarna som Skyrim eller Zelda? För att inte tala om Star Wars:
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=zvep1WaUmOM]
Gröna Lyktan-tatueringen gör mig bara gladare. Och stort tack till Nathalee för länken!
Jag har ingen egen relation till Paltaset, men Sara Bergmark Elfgren på Glorybox har talat så otroligt varmt om det, om satsningen i stort, om ambitionerna, om möjligheterna, och om de ungdomar hon har träffat där och deras relation till stället, att jag vill ta upp Saras inlägg här också. Jag har citerat delar av hennes inlägg nedan, men gå till hennes sida och läsa hela där.
Det finns en ett helt makalöst fint barn- och ungdomskulturhus på Riddarholmen. Det heter Palatset. Det är hotat av konkurs efter att bara ha varit öppet några månader.Alla som vill att det här helt otroliga stället ska kunna finnas kvar kan skriva på namninsamlingen. Observera att det är bråttom, skriv på innan den 13:e januari. Så måste jag bara ta upp en sak till. Inträdet på Palatset kostar 120 kronor. I dyraste laget för vissa familjer och ungdomar (vilket jag också har skrivit om tidigare). Men jag förstår faktiskt inte de personer som använder detta som ett argument för att inte engagera sig i Palatset!
1) Alla pengar går direkt tillbaka till verksamheten. 2) Palatsets ambition har hela tiden varit att bli ett kulturhus för alla barn och ungdomar, oavsett bakgrund och ekonomisk situtation. Deras målsättning har hela tiden varit, och är fortfarande, att sänka biljettpriserna och bli så tillgängliga som det bara går. Nu har de varit öppna i bara ett par månader, och saker och ting har gått snett. Dels för att de inte har fått stöd som de trodde att de skulle få (se nedan). Och kanske har de misslyckats i sin planering. Vad vet jag. Misstag har säkert begåtts.
Men kom igen allihop! Nu finns det här stället - det står där på den gamla historiska ön och är helt magiskt!
Oavsett vad man har för åsikter om hur Palatset har skötts och vad det kostar att gå in, så kvarstår faktum: De som jobbar med Palatset sätter barnen och ungdomarna främst, och deras målsättning är att detta otroliga hus ska vara öppet för alla.
Hjälp dem att uppfylla det målet! Skriv på!
Och sprid detta vidare till både privatpersoner och företag, vuxna ungdomar och barn!Så här skriver Palatsets konstnärliga ledare Lotta Nilsson på Facebook:
"Varje biljett på Palatset kostar egentligen 240 kronor! Palatset hade därför behövt 20% offentligt stöd för att klara det, men vi nådde tyvärr inte det målet under 2011 och det har skapat ett underskott som vi tampas med idag. Tyvärr är kulturfinansiering ett årigt, man söker stöd varje år. Andra stöd är projektstöd t.ex från Arvsfonden och andra offentliga bidragsgivare. Man söker också stiftelser och fonder. Vi hade otur och fick inga sådana stöd i år. Tex ville ingen stötta Klubb Palatset för tonåringarna, hur konstigt det än låter. Pga mindre stöd till barnverksamhet var vi tvugna att starta i mindre nedbantad skala enbart på helgerna men vi hade ändå samma fasta kostnader och investeringar. Trots att vi har haft nästan fulla hus sedan starten går det inte runt och vi har försökt täcka verksamhetsunderskottet med stöd från näringslivet, men en global finanskris kom i vägen och besluten från sponsorer har dröjt. Vi är en liten icke vinstdrivande aktör som inte har någon stark huvudman med stor plånbok i ryggen, därför blir vi extra sårbara i en likviditetskris som den vi nu befinner oss i. Vi har byggt upp huset och rummen på Palatset nästan helt med medel från näringslivet. All fantastisk teknik, möbler, utrustning, och delaktigheten, Arvsfonden har stöttat tillgängligheten. De övriga offentliga pengarna är enbart till verksamhet, och har betalat den omfattande versamhet som vi haft för barn och unga under snart 3 år även innan vi flyttade in i Gamla Riksarkivet."
Det börjar dra ihop sig för en titt på det gångna året och ägna sig åt förhoppningsfulla halvlöften om nästa. 2011 var året då jag insåg att skrivkramp inte bara var bluff och båg, att rumpan i stolen-metoden säkert funkar för somliga, men för mig resulterade det i förfärligt dålig text. Året då jag missade deadlines på allvar och året då jag fortsatte vara debutant långt efter jag tänkt mig att det skulle blivit en andra bok. Det var året då jag var på tv längre än fyra minuter, fick hantera att den bild jag tyckte sämst om var den som alla tidningar tyckte var roligast. Det var året då jag besökte Rom för första gången, åkte mellan Stockholm och Göteborg för första gången och året då jag vande mig vid att Malmö har fått en tunnelbana (typ). Jag träffade en massa nya, spännande människor - Elizabeth Bear och Sara Bergmark Elfgren står som två lysande stjärnor i den samlingen, läste en massa nya spännande böcker och stiftade bekantskap med nya spännande författarskap - N.K. Jemisin bland andra.
Det har varit ett intressant år, minst sagt. Svårt att önska sig så mycket mer av 2012 egentligen, men: Jag önskar mig fler bokbekantskaper, att jag tar mig tid att läsa fler mugglarböcker, att jag ska lyckas med mitt mål att läsa om en bok som jag tidigare läst per månad, att jag ska bli klar med och få ut bok nummer två, att jag ska komma iväg på fler kongresser och att jag ska börja träna yoga igen.
Med de förhoppningarna för egen del hoppas jag på ett nytt, spännande 2012 för er del också! Att ni gör något roligt, läser något fantastiskt och att ni mår riktigt bra!
Berätta gärna om ni har några bokrelaterade nyårslöften, man är ju nyfiken.
Julaftons morgon innebär här tecknade serier, Hogfather, lussebullar, finkaffe och skinksmörgåsar. Så nära julefrid jag kommer efter en riktigt intensiv arbetsperiod. Pratchett är verkligen lysande i den här boken och Susan är lysande i filmen. Jag är inte mycket för tv-jul annars (även om jag kan sjunga med i alla låtarna i Disneys program, falskt förstås men ändå) men det här är fina grejer!
Och med det önskar jag er alla en god jul, fin Festivus eller allra minst en trevlig helg!
En relativt ny tradition för mig är att se A Nightmare Before Christmas med vänner och kvällsfika. I år tog kakan priset! Den otroligt talangfulla Nathalee kom med den här skapelsen:
På väg genom det olidligt vackra Skåne.
Snubblade över Thomas Allen och blev riktigt förtjust i hans papperskonst. Gamla pocketböcker med pulpiga omslag får ett andra liv som skulpturer och figurerna samsas i nya scener. (alla bilderna nedan är hämtade från Foley Gallery)
Vad vill folk veta? är en fråga jag ställer mig oftare än jag egentligen har lust att medge. När jag började med den här bloggen så var det för att få lov att blogga på svenska istället för på engelska och i samband med att min bok var på väg ut och när jag ändå hade Debutantbloggen igång så ville jag ha en svensk sida för de där andra grejerna som inte rymdes under Debutantbloggens header. Men övergången mellan språken visade sig vara svårare än jag trott och av andra anledningar än jag trott också. När jag skrivit på engelska så var det främst för de av mina vänner som var engelskspråkiga och för de av mina vänner som flyttat utomlands och redan använde LiveJournal, jag hade ingen som helst förutfattad mening att leva upp till och alla jag pratade med under LJ-alias var införstådda med mediet och dess begränsningar/fördelar. Bloggande på svenska på en öppen svensk blogg visade sig inte alls vara samma grej. Jag vet hur många personer som öppnar den här bloggen per dag, jag vet vilka söktermer som leder folk hit och jag kan av åtminstone det sista dra slutsatser om vad de letar efter. Tacksamt nog är mitt namn en av de vanligare sakerna folk söker på, men samtidigt är det lite bekymrande eftersom jag inte vet varför de letade efter mig. Vad vill de veta? Är de ute efter författaren Nene, Nenes erfarenheter eller någon helt annan del av Nene? Är jag egentligen inte önskvärd utan de letar efter saker om boken (eller om nästa bok, vilket flera söktermer ger tecken på)? Vad vill de hitta? Vad skulle förstöra deras upplevelse av boken och kommande böcker och vad skulle förstärka den?
Och de återkommande läsarna sen, de vet ju redan vem jag är, har i flera fall redan träffat mig, pratat med mig eller har mig på facebook, vad vill de läsa om? Är vardagen intressant nog att faktiskt skriva om - för låt mig genast erkänna, det är jävligt mycket vardag mellan författardagarna - och om inte, är det ok att vänta tills det faktiskt händer något författarrelaterat att skriva om?
På LJ var det här inte ett problem, av den självklara anledningen att jag inte kommit så långt med skrivandet då och eftersom de som läste mina inlägg redan visste att jag skrev eller struntade i det. Ett problem jag själv hade med LJ var istället att ett par författare jag lagt i min flist där visade sig vara personer jag inte kunde behålla respekten för, eller i alla fall inte intresset för, efterhand som jag läste deras inlägg. Det har dessvärre smittat av sig på deras böcker också. Jag är inte helt avslappnad inför en bok som jag vet har plågat författaren i fråga under tillkomsten och jag är inte helt öppen inför en bok där jag vet att författaren har en del osmakliga åsikter som jag verkligen blir irriterad på i dennes dagliga inlägg.
När jag började blogga så ville jag inte bli en av de författarna men jag inser att jag har bundit mina egna händer med det. Jag vill inte vara utan textur och åsikter på grund av en förutfattad hänsyn mot läsare jag aldrig träffat eller hört av. Jag kan för tusan inte gissa i förväg vilka som letar efter mig eller varför de läser (eller stänger fönstret i förakt)! Så varför försöka? Det är knepigt att balansera vänner, bekanta, fullständiga främlingar, läsare och journalister (jodå, har hänt) på samma ställe. Jag vill ju att alla har något att läsa och att det inte ska vara tråkigt eller frånstötande.
Om ni har något att säga om saken blir jag förstås glad, det skulle underlätta. Hur ställer ni er till att jag skriver om andraboksångesten/födelsedagen/förläggarsamtalet/fikapausen/läsandet? Är något mer eller mindre viktigt? Vad vill man egentligen läsa om eller veta?
Imorgon är det dags för SF-bokhandeln i Malmö att fira sina fyra år och vi har laddat hela veckan! Idag la vi sista handen vid kalaset och om ni har möjlighet att ta er förbi så kommer ni inte att gå lottlösa ur det.
Som alla andra fyraåringar tycker vi att ett kalas ska ha ballonger, smågodis och fiskdamm, men eftersom det är Halloweenhelgen också så kallar vi vår fiskdamm för Bus eller bok. Kom in i butiken, säg 'bus eller bok!' till personalen i kassan och ni ska genast bli givna en bok. Det är blandade böcker som bokhandeln samlat på sig, läsex från förlagen, fellevererade och annat roligt. Naturligtvis bjuder vi på smågodis också. Dessutom får kalaset finbesök i form av serieskapare som kommer att signera, prata med fans och rita i böckerna. Hela programmet finns här. Är man dessutom ordentligt utklädd så får man rabatt på sina köp.
Men bokhandeln lever ett dubbelliv i helgen och är med på Sydcon också! Jag ska skynda mig dit efter vi stänger imorgon så jag hinner med båda. Det är förbaskat roligt att Malmö har ett rollspelskonvent igen. Sydcon var den stora rollspelshändelsen för mig när jag flyttade till Malmö -94. Det är naturligtvis inte samma, men det är svårt att leva upp till nostalgin enbart så jag ser fram emot att skaffa mig nya minnen istället.
Kan inte riktigt fatta att det gått fyra år sen vi öppnade butiken, det är helt enkelt sant att tiden går fort när man har roligt.
Imorgon blir det boksamtal i Lund med Adrian från Studiefrämjandet och jag laddar genom att läsa bokmässerapporter från alla möjliga håll. Jag älskar bokmässan. Att få chansen att träffa författarna bakom sina favoritböcker, upptäcka nya favoriter, driva omkring och lyssna på föredragen i montrarna, klämma på den nya utgivningen, gå på de stora seminarierna, prata med andra som är där för böckernas skull. Jag har alltid haft roligt på mässan och betraktat det som en av årets stora höjdpunkter. Förra året var min första mässa som utgiven och det var naturligtvis en större höjdpunkt än tidigare.
Men i år stannade jag hemma, vilket visade sig vara tur med tanke på hur förkyld jag varit. Om jag åkt hade jag eventuellt startat en epidemi medan jag släpat mig zombielikt längs gångarna. Det hindrar inte att jag vill ta del av mässan, även om det blir genom andras bokmässerapporter. Jenny Milewski och Sara BE har skrivit ett par trevliga iakttagelser och från Saras kan man klicka sig vidare till ett par andra.
Över hos Sara på Glorybox diskuterar vi paranormal romance, fantasy, hur böcker som skrivits av kvinnor tas emot och lite annat - kolla in om det är er grej. Min ståndpunkt är att jag inte skyr en bok på grund av den genrebenämning den fått. Genrer är till för att sätta böcker i hyllor eller sälja in dem till bokhandlar eller till äventyrs forska om dem. I övrigt är det ett klumpigt verktyg som inte ensamt är anledning nog att välja eller välja bort en bok att läsa.
Åka frågade var jag/man hittar böcker som är bra inom genrer man inte provat förut och jag säger som till kunderna i butiken - man frågar, man chansar och man bygger sig en uppfattning om vilken sorts rekommendationer man kan ta från olika personer. För mig är det en väldigt interaktiv sysselsättning att välja böcker och jag har hittat pärlor inom alla genrer som jag troligen inte skulle ha plockat upp om jag inte gått på rekommendationer.
Hursomhelst. Samtalet fortsätter borta hos Sara.
Tillägg: The Hundred Thousand Kingdoms som startade Saras tankegångar sätts hos oss på SF-bokhandeln under fantasy. Inte för att vi tycker att några av våra genrer är överlägsna andra utan för att vi kategoriserar den typen av historia som just fantasy och inte paranormal romance. Bara för att en fantasybok innehåller romans så gör det inte den till en självklar paranormal romance-bok, det krävs mer för att det ska bli en paranormal romance, pr har höga krav precis som andra genrer. När det kommer till att vara bekväm med sitt läsande så har jag inga problem alls med att stolt proklamera att jag läser chicklit utan att skämmas och jag läser romans utan att skämmas också. Varför skulle jag? Jag skriver urban fantasy utan att skämmas, och enligt Elizabeth Bears sammanfattning av genrervärlden så är urban fantasy längst ner i den där hackordningen genresnobbar hittat på.
Det här är ett sammelsurium av tankar jag haft ett tag, men de har blivit aktualiserade av den här sommarförkylningen som verkar trycka på. Jag har förhjöd temperatur (jag drar mig för att kalla det feber när det bara rör sig om en halv grad) och det känns som om huvudet är fyllt av helium och bristfälligt fäst vid nacken. När jag rör huvudet följer synen efter med fördröjning. Ljud verkar färdas med halva sin hastighet och jag står och glor på folks munnar långt efter de slutat prata medan hjärnan försöker sätta ihop något sannolikt av det öronen plockat upp.
Det är minst sagt frustrerande. För att inte tala om hur overkligt allt känns, som om det händer någon annan än mig. Eller i alla fall rätt långt bort.
Jag har funderat över det där med fantasi, både när det gäller att fylla i vad man behöver av en fantasilek och när det gäller att föreställa sig att en fantasybok ustpelar sig i en riktig värld som är som på sidorna. I butiken har jag ständigt två olika upplevelser av det här: den ena är ungar som lever sig in med själ och hjärta, den andra är föräldrar (eller gammelföräldrar) som inte förstår "det här" alls och som inte läser "sånt här" för det är så overkligt. Helt oavsett att jag har svårt att tycka att större delen av den fiktion som finns därute är mer verklig än fantasy och science fiction så förstår jag vad de menar eftersom jag helst inte läser "vanliga" böcker. Jag upplever den fiktionen som för blek för att jag ska vilja lägga tid på den, jag drabbas av leda och letar efter monster under sängarna, spöken, konspirationsteorier - vad som helst som kan krydda den där diskbänksrealistiska tillvaron.
Men även om jag har förståelse för att man kan ha olika litterär smak så kommer knäryckningskänslan av att jag vill skaka föräldrarna och säga åt dem att de måste sluta prata skit om sina barns läsvanor, inför barnen i alla fall! Det är väl för tusan bra att de läser över huvud taget? (och det är jäkligt ohyfsat att dissa någons smak inför dem) Och jag vill skrika att det finns bra böcker i alla genrer, en trovärdig beskrivning av smärta, lycka, kärlek, tillhörighet, lojalitet, svek, relationer, romans, alla de saker som gör människors handlingar begripliga, det är viktiga saker i mugglarböcker och det är viktiga saker i sf/f också. När det är välgjort kan man lära sig lika mycket av en sf/f som av en av föräldrarnas böcker (notera att vi bara pratar om de föräldrar som kritiserar sf/f för att de är overkliga och sen läser deckare/romans/historiska dramer för nöjes skull, som om de skulle vara mer verkliga). Att kritisera barnens litteraturval är väl ändå fel ställe att börja diskutera rätt och fel?
Igår hade jag den perfekta kombinationen av de två upplevelserna. Först en mamma som inte kunde förstå hur hennes dotter kunde vara så förälskad i Harry Potter-böckerna och så 'besatt' av världen (helt normal idoldyrkan om du frågar mig), hon var också helt oförstående inför min jämförelse med annan idoldyrkan (valfritt band eller musiker, tex). Hon lyckades nästan, men bara nästan, kväva dotterns uppspelta glädje. En halvtimme senare kommer det in ett gäng andra flickor som har sitt eget quidditch-lag. De är klädda i skolans färger, alla husen var närvarande. De hade utmärkelser som de gjort själva, kläder de gjort själva, gyllne små bollar med vingar på och målstolpar med stora cirklar på (klädda i silvertejp, var stilla mitt bankande lajvhjärta!) och de var så väldigt närvarande i sin fantasivärld att jag drabbades av avund och ålderskrämpor samtidigt. Det var så det skulle kännas att ta del av världen man gillat. Jag ville också vara ung och läsa HP för första gången.
Som lajvare, rollspelare och numer som författare, så har jag väldig respekt för de som kan bortse från världens begränsningar i sin lek, de som kan ge sig själva en värld utanför våran som känns levande, där de kan vara allt de drömt om, eller allt de fruktat. Där jag stod i mitt overklighetstillstånd så kunde jag se hur de gick tredje, eller kanske fjärde året på Hogwarts och var uppsluppna efter en träningsmatch. Jag beundrade att de inte ägnade sig åt husrivalitet i onödan och att det var så många som gillade Huffelpuff. Om jag slappnade av så kunde jag nästan se hur vingarna på snitchen rörde sig.
Jag inbillar mig att det är det tillståndet de flesta författare som lyckas göra sina världar levande befinner sig i.
Eventuellt är de inte förkylda under tiden bara.
Karin Tidbeck har sålt sin novellsamling till ett amerikanskt förlag och jag njuter av att få skryta om henne.
Read MoreSommarens mest efterlängtade resa är här - vi drar till Rom! Jag har packat böcker, anteckningsböcker, näsdukar och allergimedicin, solhatt och sandaler, pennor, pass och nödchoklad. Jag kan inte tänka mig att jag egentligen behöver mer, men jag lär upptäcka redan på flygplatsen att jag tagit för mycket av en sort och för lite av en annan. Så är det alltid. Hur som helst, ha en fin sommar/semester/vecka alla ni därute, så ses vi här när jag har kommit tillbaka.
Och nej, mitt manus fick inte följa med, världens bästa redaktör sa ifrån.
Fantastisk plansch! Den blir bara roligare ju mer man tittar på den. All kredd går till ComputerSherpa på DeviantART.
Photo copyrights ©Frantzdatter Photography
Powered by Frantzdatter
