Somliga dagar 2

Idag var en sådan dag som jag drömmer om att ha när jag tänker på mitt skrivande. När jag säger att det inte händer ofta så menar jag det verkligen. Men dagen idag levde verkligen upp till förväntningarna. Jag vaknade av mig själv, diskuterade en väninnas skrivprojekt över lunch, tog min dator och en finkaffe med till biblioteket och sen satt jag där tills jag var färdigskriven, fyra-fem timmar senare. Jag hade tre vänner som kom förbi för att säga hej, dricka en kopp te och hålla mig lite sällskap med sina egna projekt innan vi gick skilda vägar. Men framförallt så var det den perfekta känslan i skrivandet. Som om världen jag skriver om pratade med mig igen efter en lång tids relativ tystnad. Jag åstadkom tre gånger mer text idag än vad mitt dagssnitt har varit på sistone. Och jag gjorde det med stil. Här är bildbeviset.

Att bära eller inte bära

Sådana här dagar borde man ha fler av. De där man vaknar och vill inget annat än att skriva - och sen redan har vikt dagen enbart till det! Ja, det och att bära en soffa. Jag är säker på att om jag hade haft en superkraft så skulle det vara att hitta och förflytta soffor. Det är som om jag är ett svart hål som alla soffor dras till långsamt. Jag har nästan alltid haft två själv (en i lägenheten och en på vinden, ibland till och med en i källaren), och om en vän letar efter en soffa så dyker det upp en annan som ska göra sig av med sin. Det är märkligt på ett Douglas Adamskt vis. Men efter soffan är flyttad (utan Douglas Adamska missöden får vi hoppas) så är det skrivande resten av dagen.

Jag läste mitt (tänkta) förstakapitel högt för ett middagssällskap igår och det mötte bifall. Jag hotades med kroppsskada om jag inte skrev klart snart och Käraste berättade att en av hans kollegor hade frågat honom ifall jag inte hade en tvåa på gång, vilket resulterade i en störtflod av berättelser om folk som vill ha en bok till nu, gärna igår. Smickrande och lite hetsande och det är precis känslan jag vill ha med mig när jag sitter med de krångliga partierna.

Här, ta en malmöbild som pausmusik så hörs vi!

Inspirationspromenad

Under veckan har jag haft chansen att gå omkring och titta på en del ställen som figurerar i boken och det är en förtjusande stad jag bor i! Så många platser man kan använda, så många ställen som är underliga helt innan jag ens har börjat skriva om dem.

Visst är det tjusigt? Nu tillbaka till skrivandet. Får se om jag inte lyckas nå min ordkvot idag också.

NaNoWriMo

Idag börjar årets romanskrivarmånad på sajten NaNoWriMo (National Novel Writing Month). Målet är att försöka klämma ur sig 50 000 ord på en månad och att det ska göras i romanform. Jag har varit med två år tidigare, och i år har jag skrivit upp mig även om jag vet på förhand att jag inte kommer att hålla varken med mängden ord eller hela månaden ut. Men det ska bli roligt att ha den kollektiva sparken i baken den här första veckan i alla fall. Det första året klämde jag ur mig lite mer än 25 000 ord på tre veckor, och jag är fortfarande rätt stolt över stora delar av dem. Om jag bara slappnat av lite grann och struntat i den inre redaktören så kanske jag rent av hade lyckats få ner resten också. Andra året var mer en god tanke än ett ärligt försök. Jag har alltså aldrig 'vunnit' som de säger. Kan inte säga att det bekymrar mig särskilt, jag skriver ju för att det är roligt och ibland är det roligt att skriva mycket utan att stanna upp. November känns som ett bra tillfälle till det, med mörkret och regnet och så.

Tillbaka till skrivandet nu, om ni hänger på NaNoWriMo så hittar ni mig här.

Skrivveckan börjar nu

Jag har lagt upp veckans inlägg på Debutantbloggen, inte ett inlägg så mycket som kvitter om att jag ska gå på skrivvecka nu. Det ska bli helt fantastiskt skönt och intressant. Så här förväntansfull har jag inte varit på evigheter. Jag hopas det går att kanalisera ordentligt nu. Nej vänta! Inga förväntningar. Inga krav. Bara ha roligt. Inte ens _försöka_ att ha roligt. Vad sägs om det? I övrigt önskar jag alla en glad Halloween, läs något läskigt och ät något underligt!

Skrivtid

Jag har ett par dagar ledigt från bokhandeln för att skriva och det går framåt, men så förbaskat långsamt att det känns som om jag rör mig i slow-motion. Jag tänker lösa det med att förbjuda mig själv snabba former av underhållning och uppenbara saker som distraherar. Eller i alla fall försöka minska dem drastiskt. Alltså: inget internethängande förrän på fredag och inga nya, uppslukande böcker förrän då heller. Nu tar jag min dator och går till närmaste café utan uppkoppling och hoppas på att det ska hjälpa min tynande disciplin. Ha en underbar början på hösten allesammans, hörs på fredag.

Veckans inlägg: Botemedel sökes!

Ordtorkan fortgår. Jag ondgör mig över detta på Debutantbloggen i vanlig ordning.

The Owl

Jag tror jag har hittat den. Låten jag pratade om. Den som kan vara ett ledmotiv, en stämningssättare och som dessutom är instrumental. Som om inte det var nog så är det en vansinnigt snygg video också. Jag är lite skakad. Måste lyssna på den igen. [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=CD6VgRUE1y0&fs=1&hl=sv_SE]

Ljuva toner?

Veckans inlägg är uppe på Debutantbloggen. Den här gången om att skriva till musik och om att vara beroende av musik för att få ro att skriva. Hur gör ni? Själv har jag kört fast och behöver verkligen något som sparkar igång mig om det här ska bli något. Vill man förresten ha spellistor till sina läsupplevelser?

Jag hade kassettband som gick på repeat när jag var inne i en galen läsfas i tonåren. Mr Music av alla saker. Flera av de låtarna var verkliga dagsländor och jag har inte hört dem sen dess. Så hittade jag ett av de där kassettbanden i en låda och provade det i bandspelaren (som överlevt för att den har en cd-spelare också även om den är för stor för sitt eget bästa) och jag blev översköljd av minnen från böcker som jag glömt att jag läst, med scener ur dem som jag inte tänkt på sen dess, inte medvetet i alla fall. Det är en märklig känsla. Jag undrar om jag kommer att ha samma upplevelse av den musik som jag spelade när jag skrev slutscenerna till Udda verklighet när jag hör den igen om 20 år, eller om det är en del av läsupplevelsen. Ska bli intressant att ta reda på, jag har märkt upp spellistan tydligt så den inte försvinner.

Att vara sin egen chef

Min chef på bokhandeln är på semester och jag saknar henne. Verkligen, på riktigt och alldeles innerligt! Inte nog med att hon är bra på vad hon gör, får struliga saker att se sjukt lätta och snabbfixade ut,  hon har alltid kloka saker att säga om allt möjligt också. Och så är hon rolig. Och kreativ. Och en god vän. Hon är chefen jag önskade att alla kunde få ha - med fullt förtroende för att du kan sköta din uppgift, ger dig gott om utrymme att ta egna initiativ och belönar dina ansträngningar. När jag skriver är jag min egen chef och jag är inte en chef som min Kapten är. Jag har bitvis inget förtroende alls för mig själv, jag misstänker att jag är en slacker och att inget blir gjort om jag inte sätter upp del- och detaljmål, jag har hårda deadlines och när jag gör något bra har jag inte vett att njuta av det. Om jag däremot skulle lyckas mindre bra så är min inre slavdrivare framme med tidsstudiemannen i släptåg och ska ifrågasätta om jag verkligen ska ägna mig åt det här när det ändå inte ger resultat omgående.

Jag vet att det är fråga om en skrivsvacka (som alltid i början av hösten, men tidigare än vanligt i år) och att mitt förtroende för min förmåga är extra låg när jag inte verkar få ihop det. Just nu hjälper det inte att veta, den inre tidsstudiemannen har ändå ett formulär fyllt av nedslående siffror och stränga tillrättavisande.

Jag får försöka distrahera honom med lite scrivernerplanering. Jag kanske kan få det att kännas som om jag rör mig framåt.

Scrivener - en trevande kärlekssaga

För andra kvällen sitter jag nu med datorn i knäet, i soffan, pysslar med Scrivener. Det är ett underbart litet program (man kan köpa det på en pytteliten usb-sticka) som gör hela planeringen av skrivprojektet till en glädje. Man ser omedelbara resultat med minsta förändring, det förenklar det mesta av textfixandet och ger mig samtidigt nöjet av att lära mig ett nytt verktyg. Jag är så kär! Fina lilla programmet! Ledsen, kan inte stanna, har en instruktionsvideo om statistik att titta på. <3

Torka

Det är inte bara tyst på den här fronten, det är dessutom inte min mest produktiva period någonsin om man säger så. Kan jag inte skriva på boken kan jag uppenbarligen inte skriva här heller. Eller så är det den allmänna känslan av att vara totalt meningslös och slut som människa när jag inte kunnat skriva på ett par dagar som gör att jag inte har lust att skriva inlägg heller. Jag gör ju ingenting så vad ska jag skriva om? På sätt och vis är det som det brukar vara. Varje år på hösten har jag svårt att skriva något i ett par veckor (ibland en månad eller mer) men det brukar vara senare på hösten, september-oktober ungefär. Fördelen med att (försöka övertyga mig om att) det är den bekanta torkan är att jag vet att den går över. Vi håller tummarna för det.

Sviktar

Gudars skymning vad jag är usel. Hela dagen igår och det enda jag hade på schemat att göra var att äta en långsam frukost efter att ha vaknat av mig själv och sen skriva. Resultat? Jag glömde stänga av väckarklockan, läste bort hela förmiddagen, släpade mig till biblioteket på eftermiddagen utan ett uns skrivarglädje och jag verkar ha lämnat disciplinen hemma för jag lyckades med 342 ord. Trehundrafyrtiotvå. Det är så lite att jag inte ens kan kalla det ett seriöst försök. Och kom jag upp imorse då? Nehej, inte det. Inget morgonskrivande idag inte. Det är dåligt för moralen det här.

Tillbaka

Bilsemestern var så avslappnande att vi bestämde oss för att förlänga den lite och det blev en hel vecka istället. Nu har jag landat i lägenheten igen och njuter av min egen säng, en lång och varm dusch och att inte ha något jag måste jaga iväg till i tre dagar till. Vädret har utan tvekan varit så samarbetsvilligt man kan tänka sig under resan (om man bortser från att jag tillbringade 9 timmar av sommarens varmaste dag i en bil utan AC på en motorväg som dallrade i hettan) och med lite tur håller det i sig de sista dagarna också. Bilen returneras på söndag. Att köra bil är bra för att ordna tankarna för mig. Egentligen gäller det alla saker som upptar största delen av min uppmärksamhet men lämnar den kreativa sidan till annat. Lite som att se en bild genom att inte titta rakt på den. Att släppa fokus. Det fungerade för mitt nästa projekt också, precis som tiden borta från datorn har gett mig andrum nog att känna skrivlust på riktigt igen.

Prestationsångest

Jag skriver igen. Det är bra. Tycker man. Men nu har jag drabbats av en överväldigande prestationsångest! Sitter på golvet innanför balkongdörren och tittar ut på fåglarna som leker i blodboken på gården, en sval fläkt nu och då för att lindra det värsta värmeslaget, timmar av fritid framför mig och så en fullständigt övermannande prestationsångest. Tack alla makter, det var vänligt.

Det var väl inte helt överraskande förstås. En tidsfråga bara innan jag börjar vilja göra mina läsare till lags (tänk att jag kan säga att jag har läsare utan att ens fundera på det! Magiskt!) och jag har ju läst deras åsikter, eller lyssnat när de berättat för mig och nu börjar det svåra. Jag måste ignorera den där inre redaktören tillräckligt länge för att faktiskt få ner lite text på papper så jag kan börja stryka i den sen. Man kan inte ändra om man inte skrivit. Det är både ett hårt faktum och en liten tröst.

Jag återkommer med statusuppdatering men just nu lutar jag mig mot att en litterär gigant en gång sagt att 'novels are crap for such a long time' och försöker harva på. Det är ju ändå ingen förutom jag som ska läsa första utkastet.

Det har gått en vecka

... Och jag har inte skrivit ett ord. Jag har hela tiden fått för mig att jag ska hitta de där obrutna styckena med tid där jag och texten ska mötas som [fyll i lämplig klyscha här] och ljuv musik ska uppstå. I ett sammanklippt montage a' la Rocky ska jag sen sitta böjd över min dator medan världen går och lägger sig och skriva så fingrarna glöder/blöder/flyger över tangenterna. Det ska vara vackert och konstnärligt och som En Riktig Författare. Istället har jag gått och tjurat över att jag inte skrivit, pratat om världen men blivit obekväm när andra velat diskutera den, legat på min filt i solen och stirrat på himlen och undrat varför jag inte var hemma istället och samtidigt försökt slappna av väl medveten om att när jag väl satt hemma skulle jag undra varför jag inte tog tillvara de där få sommardagarna.

Det är bara att inse. Om jag inte skriver blir jag omöjlig att ha att göra med. Min gräns går uppenbarligen vid en vecka ganska exakt. Så jag öppnade ett nytt dokument, vill inte ens tänka på vilket i ordningen, och skrev en sida (det är säkert skräp, det brukar det vara i början) och det känns lättare. Det blev inget montage av det, jag blev varm på benen av datorn och har hållning som en räka iförd en morgonrock, men det blev text. Alltid något.

En medial dag

En ny intervju finns uppe på Debutantrecensentens sida! Jag blev frågad en massa olika saker, högt och lågt och det var väldigt roligt även om det känns underligt att läsa om sånt på nätet. Undrar om jag någonsin vänjer mig? Utöver det befinner jag mig i Göteborg nu och om en liten stund ska jag få träffa Justina Robson! *fangirl squee*

En skrivdag

Idag känns skrivandet som jag kommer ihåg det - jag sitter i sängen i pyjamas med datorn i knäet och skriver om varje förbaskad mening tre gånger innan jag kommer på att det var fel mening från början. Eller så skriver jag hela stycken som jag tycker är lysande och jag känner vinden i håret så fort det går. Och sen läser man igenom det och inser varför det gick så fort. Skräp. Det blir säkert bra till sist, men jag ser en lång dag av det här framför mig. Nå, jag tänker inte lämna pyjamasen i alla fall och pralinerna och kaffet står vid sängen så jag behöver inte gå någonstans ändå.

Om ett par timmar hoppas jag ha kommit in i det så pass att jag kan luta mig tillbaka och njuta av att leva myten.

Veckans inlägg

Veckans inlägg finns på Debutantbloggen.

Dag för media

Idag har jag pratat och pratat och pratat. Om mig, min bok, min värld, mitt skrivande. Jag är rätt trött på mig själv nu, så jag ska fatta mig kort. Radiointervjun med P3 Kultur var först ut och det var väldigt annorlunda från att vara i studio i direktsändning. Sara, reportern, hade en massa udda frågor att ställa och vi pratade en hel del både med och utan mikrofon. Jag gillar verkligen radio.

Sen hade jag två timmar att pyssla med novellen till Aluma. Jag har en novell jag är stolt över, men den är alldeles för lång. Det är sagt att det ska bli 9000 tecken och den landar på ca 11000. Jag försökte skära ner den utan att kompromissa på stämning, handling eller karaktärer utan framgång.

Sen var det tv-intervjun. Tv är verkligen ett annat djur än radio. Kameran är med som en tredje samtalspartner. En partner som behöver se saker ur alla möjliga vinklar, på alla möjliga avstånd och i ständiga 5-sekundersklipp. Jag har aldrig gjort en tv-intervju förut så det var fantastiskt roligt, men vad nervös jag var innan! Som vanligt lugnade det ner sig när jag väl var igång, men jag höll på att smälta bort av nerver innan.

Det var förvirrande att säga snarlika saker en gång till, fast till en annan person, jag var inte säker på vad jag redan sagt.

Precis innan tv-reportern, Nikolai, dök upp slogs jag av en idé till en novell. Det skulle bli så bra! Hoppas den håller hela vägen, jag är verkligen nyfiken på den här historien så det kan bli hur intressant som helst att skriva.

Det har varit en spännande dag men nu är jag helt färdig och det kommer att bli tidigt isäng känner jag.