This book is not the boss of me

Det händer att jag fastnar i det jag skriver. Ok, det händer oftare än jag har lust att erkänna och jag erkänner det ofta nog ändå. Det händer att jag måste tala allvar med mig själv. Visst, det händer också skrämmande ofta. Dagligen. Oftast på morgonen om vikten av att stiga ur sängen. Men jag har förstått att det händer andra också: "I recognize that writing a novel is hard. And I don’t give a lemur’s left foot. I don’t give a good goddamn. I don’t give two shits in a wicker basket. The best things in life are hard. Like hunting pterodactyls. Like getting married. Like climbing a mountain and building a ladder to the moon. Like raising children. Like raising robotic children. Like making a golem who will build a robot who will raise your robot children."

Läs och begrunda. Alternativt skratta dig igenom.  I am a writer, and I will finish the shit that I started. Hädanefter ska jag ha en rulle silvertejp bredvid datorn, så att jag minns dessa visa och vansinniga ord.

Veckans inlägg på Debutantbloggen: Avrundning

Det börjar bli dags att säga farväl till Debutantbloggen för mig. Jag har börjat avrundningen här. Jag hoppas att nästa uppsättning bloggare får lika mycket ut av den som jag haft!

Debutantbloggen söker nya debutanter

Nu är det snart dags att säga adjö till Debutantbloggen för min del. Premisserna för bloggen är att man under sitt debutantår skriver om sådant som har med debuten att göra, om ångest och glädjeämnen, om recensioner och om att inte få dem, om omskrivningar och releasepartyn och textfinesser. Det har pratats generella saker som refuseringar (för dem går vi alla igenom) och omslag (alla böcker har ett). Det har pratats personliga upplevelser och fasta övertygelser. För min del har det varit mest spännande att höra vad andra upplever. Att debutera känns som en unik upplevelse även om den delas av andra och det är nyttigt att höra hur andra hanterar samma saker man själv går igenom. Innan jag skrev där så tyckte jag det var spännande att läsa hur olika Kevin och Augustin pratade om det och vad de ville med sitt debutantår.

Men nu är det över. 2010 var min chans att riktigt uppmärksamma allt som hände under debuten och även om jag fortfarande är debutant så är mitt år slut och jag vill lämna över chansen att blogga om det till någon annan. Så det här är en efterlysning. Sökes: debutant 2011, finnes: blogg med trogna läsare och intressant ämne. Hör av dig!

Dagens asgarv

Jag bara måste dela med mig av den här fantastiska bilden. Paleontologen i mig kvittrade förtjust och jag skrattade högt och skrämde slag på kunderna.

Varsågoda. :)

Veckans debutantbloggsinlägg

Det börjar dra sig mot sitt slut på Debutantbloggen, i alla fall för Marcus, Liz och mig. Jag har gjort ett litet inlägg om känsloläget just nu. Ifall någon blivande debutant, en av vårens debutanter eller någon som har ännu längre framförhållning, läser det här och skulle vara sugen på att skriva på Debutantbloggen nästa år så går det bra att höra av sig! Jag har sneglat i Svensk Bokhandels katalog över Vårens böcker och det var väldigt många debutanter i år tycker jag. Eller så var bara katalogen tjockare än förra året. Ska bli spännande att se vad som händer med allt.

Kalla mig pretto

När jag läser igenom förra inlägget kan jag riktigt höra hur jag biter ihop käkarna och hugger varje mening kort. Jösses, det är allvar det här, tänker jag om det. När jag fått tidsplanen igår blev jag lättad och glad, nu händer det, nu jäklar, det här klarar jag-känslor. Sen kom promenaden hem, i mörkret och slasket över kyrkogården och jag måste ha sänkt garden eller drabbats av kalla fötter (pun intended) för gudars skymning vad sammanbiten jag var imorse när jag jag skrev det där inlägget. Ja, ja, man blir visst konstig av det häringa skrivandet också. Inte bara disträ och stundtals omöjlig att leva med. Det kommer nya spännande insikter hela tiden.

Önskelista, kategori 'ytterst nödvändigt'

Igår pratade jag med min förläggare igen. Det är alltid trevligt, känns som att prata med en kompis som jag inte känner än, men samtidigt får man inte tappa bort sig helt. Vi har en arbetsrelation också och det var därför hon ville att jag skulle ringa. Vi pratade tidsplan. Resultatet av samtalet hade jag i mailen bara minuterna senare. Hon kallar det en 'titelsida' och där står det uppställt när jag ska lämna in första gången, när omslaget ska vara klart, när jag får tillbaka kommentarer, ska lämna andra gången, får tillbaka kommentarer igen, går till korr, går till sättare och layout, går till tryck, kommer tillbaka från tryck och till sist - när den ska släppas.

Om allt håller, om jag lyckas med min sida av jobbet, så har jag en bok till om det sära Malmö till hösten. För att det ska hålla önskar jag mig Skrivtid. Om jag skulle sätta det i en julklappskategori så hamnar det bland mjuka paket man verkligen vill ha även om det rör sig om nödvändigheter.

Jag har tagit fram min kalender och håller som bäst på att stryka saker. Jag måste jobba, jag måste äta. Jag har hört att det är lämpligt att sova. Resten av tiden ägs av skrivandet och allt annat får anpassa sig. Första deadline är i februari, jag vet vad jag gör fram tills dess.

Önskelista, kategori 'onödigt'

Den här skulle pigga upp mitt skrivbord (om jag någonsin monterar ihop det igen vill säga).

Jag har redan en R2D2 som gör roliga och uppmuntrande ljud och en orc i plysch. Man behöver sällskap. Faktiskt.

En god dag

Ute är det plusgrader och snön verkar ha genomgått en zombiefiering. Nu är den decimetertjock, halvflytande och grå. Inte lika vackert. Trots det har jag en riktigt fin dag. Morgonskrivandet gick som det skulle (det händer så sällan numer att jag blir lyrisk varje gång), när jag kom till jobbet hade min kollega kommit in för tidigt och jag kunde vända i dörren för ytterligare en timmes skrivtid. Som också gick bra! Sen har det ju varit juletider på jobbet, mycket folk, många önskelistor och pepparkakor så det står ut ur öronen. Och på tal om ätbara saker så är det Det Stora Julbordet med jobbet idag. Vi har jagat upp oss över det här sen i oktober och är rätt taggade nu. (Jag vet, epikuré i själ och hjärta, kan inte hjälpas. Är bara glad att vi är flera på jobbet som är likadana.)

Och på tal om jobbet så har kollegorna i Stockholm gjort en julkalender med presenttips.

Dessutom har jag förälskat mig i årets julkalender och i Ritva Rantanen. Ack, vad hade jag inte gjort för att ha hennes hår! Och för att bo på hotell Gyllne Knorren!

Vad jag ser mest fram emot 2011

Det är inte ens en tävling - vad jag ser mest fram emot under 2011 är A Game of Thrones som tv-serie. Mina kollegor i butiken har gjort ett inlägg med de senaste bilderna och framförallt med den nya trailern. Jag har sett den tre gånger nu. Den kan inte komma fort nog!

Om det bara garanterade ord också

För att försäkra mig om att ni tror att jag inte gör annat kommer här dagens bild.

Ja, det är på biblioteket förstås. Jag hoppas fortfarande att det ska bli lättare att skriva om jag inte sitter hemma där alla distraktionerna finns, och vad händer? Jag bloggar istället (ska bara, bara en liten post, med en liten bild ...). Nåja, om inte annat så är det här platsen som kostat mig flest ord på sistone. Sittandes här har jag den senaste veckan strukit 15 000 ord av den nya boken. Låter kanske inte mycket men Udda verklighet var ca 70 000 ord. Det gör mig mörkrädd att tänka på.

Idag är sista dagen den här skrivperioden som jag kan försöka ta igen en del av dem. Inte ens i den bästa av världar med kaffe upp till öronen, i perfekt temperatur och utan behov att prata med folk skulle jag kunna åstadkomma mer än 3000 ord på en dag. Idag fryser jag, chokladen är hemma och kaffet måste jag dra ner på så jag har te istället. De stänger kl 16 också. Nej, om jag lyckas klå mina vanliga 500 ord är jag glad och om jag kommer över 1000 så ska jag baske mig fira!

I fint sällskap

För ett tag sen skrev jag ett inlägg där jag pratade om några av mina skrivande bekanta. En av dem är Stefan Ekman som blev doktor i fantasy vid Lunds Universitet. Han blev sen intervjuad i Skånskan och gav tips på tre böcker i fantasygenren och häromdagen läste jag artikeln. Ja, ni  har gissat rätt - det här är ett skryttillfälle om något. Stefan rekommenderar min bok, och sällskapet är finast möjliga!

Edit: Och nu fick jag veta att det finns ett omnämnande i hans intervju med Lunds lokaltidning också!

Att värma upp en föreläsare

När jag gick på gymnasiet, humanistisk linje i Hässleholm, så hade vi en lektion på psykologin om betingat beteende. Det var en rättfram föreläsning, boken förklarade också saken noga. Ett sätt att få till ett betingat beteende var att uppmuntra och belöna det och bestraffa eller ta bort uppmuntran när beteendet inte var det önskvärda. Nu minns jag inte hur vi började prata om det, men vi hade en lärare vars föreläsningsbeteende var märkligt, han favoriserade höger sida av klassrummet. Tittade på dem när han pratade och riktade sina frågor till dem. Så vi bestämde oss för att se om vi kunde ändra det beteendet. Vänster sida tittade på honom uppmärksamt när han såg åt deras håll, log, nickade och verkade allmänt otroligt intresserade medan höger sida tittade i bänken, ut genom fönstret eller satt med armarna i kors när han såg åt deras håll, vägrade skatta åt hans skämt och betedde sig som den minst roade publik som fanns. Vänster sida räckte upp handen när det gavs en fråga, höger gjorde det inte.

Såhär i efterhand tycker jag synd om honom, vi var en väldigt intresserad klass annars och vi gillade verkligen honom så han måste ha varit väldigt förvirrad. Men den här favoriseringen av höger sida kunde inte fortgå - det kunde ju påverka våra betyg! Och det gick verkligen oväntat fort att få honom att se vänster sida också.

Sedan dess försöker jag vara uppmärksam på hur jag bemöter en föreläsare. Innan de dragit på sig min eventuella vrede kan jag ju lika gärna vara öppen, glad, uppmärksam och intresserad. Det kostar mig väldigt lite extra och det är en otrolig hjälp för den som pratar. En trevlig sidoeffekt är att jag lär mig saker bättre om jag är på gott humör också.

Nå, anledningen till att jag tänker på det här är för att jag hade en fantastiskt trevlig upplevelse av att hålla storsamling på Malmö Borgarskola igår. De gjorde alla sakerna en föreläsare behöver för att känna sig väl till mods. Alla! De satt långt fram, såg på mig när jag pratade, log, nickade när jag sa saker de kände igen sig i, skrattade åt mig och med mig, ställde frågor efteråt och jösses, jag fick t.o.m. visslingar med applåderna när jag skulle börja! De var otroligt fina och jag kände mig alldeles adrenalinhög efteråt.

För dem som undrar - jo, läraren på gymnasiet fick veta vad vi sysslat med efter ett tag. Han lovade att vara noga med att se hela klassrummet även när det inte var vår klass. Och ja, jag sitter oftast långt fram på höger sida numer, man vet aldrig eller hur?

Att föregå med skrivet exempel

Eftersom frågan brukar komma upp, och eftersom jag ska prata om det imorgon inför ett gäng gymnasieklasser, så tänkte jag att det här med skrivtips och hur man lär sig saker om hantverket och branschen kunde vara värt en post eller två och en lista på länkar. Jag har haft mycket stor nytta av andra författares erfarenheter när jag har skrivit. Inte för att upplevelsen av att skriva någonsin är den samma, inte heller går marknadens villkor att översätta direkt mellan den engelskspråkiga och den svenska, men det är ändå så att alla de här personerna gör det jag vill göra (skriver), tampas med samma sorts problem som jag (allt från motivation till kommatering) och har varit vänliga och öppna nog att prata om det. Vore dumt att inte ta chansen att lära sig av dem, eller hur? Och om jag inte uppskattar vad jag läser så kan jag ju bara sluta läsa, eller hur?

Så, rakt på listan då:

Elizabeth Bear - den första författarbloggen jag följde enbart för att hon var författare. Jag hade inte läst några av hennes böcker när jag började läsa hennes LiveJournal (jag fick länken av en vän med orden "hon pratar som du, jag tror du skulle gilla henne") men har läst så gott som allt hon skrivit sen dess. Jag ska dessutom träffa henne till sommaren när hon kommer till EuroCon i Stockholm.

Neil Gaiman - han behöver ingen ytterligare presentation och han är så långt upp på skalan av författare att det egentligen inte är lönt att prata om honom som en av dem man lär sig av (han skriver numer om sitt liv och inte så mycket om skrivandet, annat var det när han började med sin blogg under tiden han skrev American Gods). Det jag försöker lära mig av honom är hur han hanterar läsarsituationer (eftersom han citerar sina läsarbrev och besvarar dem på bloggen får man en känsla för vad han får stå ut med), och han är en hyvens påg på alla sätt.

Lilith Saintcrow - är burdus, har ett sätt att skriva om skrivande som är rakt på, direkt och utan omsvep. Hon är helt utan pretentioner andra än att skriva för att berätta en historia, skriva för att hon måste och för att hon kan, skriva för att försörja sig och skriva för att roa. Flera av hennes poster är direkta skrivtips och även om jag inte använder mig av alla så är jag glad att läsa dem. Det ger mig något att jämföra med.

Caitlín R. Kiernan - vars blogg firar nio år idag, skriver brutalärligt om hur det är att försörja sig på skrivandet i USA när man är en smal författare inom genrelitteratur. Hon är otroligt duktig som författare, hennes språk är helt makalöst och hon skriver små texter som man kan prenumerera på månadsvis i publikationen Sirenia's Digest.

Catherynne M Valente - skriver poetisk prosa och har ett stort socialt patos. Hon har vunnit en drös med priser och hennes Palimpsest har jag pratat om här förut.

Ingen av de här fem skriver enbart om skrivande. Man får en rejäl dos personliga saker också, ibland rent av privata. För mig är det en stor del av charmen.

Planerar morgondagen

Imorgon håller jag min första storsamling för en gymnasieskola, Borgarskolan här i Malmö. Jag har pysslat med föredraget ett tag och provat flera olika sätt att memorera det hela. Jag har en gräslig scenskräck de sista fem minuterna innan jag börjar prata, det går alltid över när jag börjar men sen kommer jag på det igen en liten stund in och det är då jag är rädd att jag ska tappa tråden. Så det här är hur jag har lagt upp det hela:

Missförstå mig rätt, att prata inför publik är en riktig höjdare och jag har saknat det som en del av yrkeslivet, det betyder inte att jag inte drabbas av nerver innan. Jag inbillar mig att adrenalinkicken ger extra glöd till framträdandet. Jag är ju inte precis den blyga typen annars, så varför skulle jag bli det inför ett par hundra personer? Hmm? 

Leva författarmyten

Mina skrivande vänner och jag brukar diskutera författarklyshor, författarmyter och den bistra verkligheten. Alla har blivit färgade av sina förutfattade meningar och alla är väl medvetna om hur det fungerar egentligen. Det är ingen av oss som tror att man kan försörja sig på sitt skrivande, att det ska vara lätt bara för att man blivit publicerad, att det inte är hårt arbete bakom. Ändå har flera av oss uppfattningen att en perfekt skrivdag är som klyshan säger - full av kaffe/te, choklad, sitta kvar i sängen/sitta och tänka vid sitt skrivbord, ha livliga diskussioner om skrivandet och att orden kommer utan att det känns som att dra tänder. Idag är författarmyten delvis närvarande. Jag har tagit mig till biblan, kaffe i handen, väskan full med ätbar uppmuntran och till råga på allt är det väder av den sorten som får mig att njuta av att jobba inne.

Orden då, säger ni? Ja, vi får väl se. I väntan på dem putsar jag på vad jag ska säga imorgon.

Blandat

Först och främst är det vansinnigt roligt att Sigrid Combüchen vunnit Augustpriset! Spill är en förtjusande bok, och mitt eget omhuldade ex har en dedikation jag kan vara stolt över dessutom. Nu är det långt ifrån alltid som jag gillar augustprisvinnarna men den här är galet välgjord, på sina ställen känner jag dessutom extas över kommateringen och interpunktionskonsten, utan att den blir tillkrånglad eller så. En solid vinnare! Sen är det första kvällen på min skrivledighet. Jag har ett par dagars ledigt från jobbet och ska skriva så mycket jag kan under den tiden. Det är en extra tillfredsställande känsla eftersom det börjar lossna nu. Jag håller tummarna för att det ska uppstå något slags ketchupeffekt och att texten nu ska komma mig till mötes. Istället för det eviga jagandet jag har hållit på med i månader.

NaNoWriMo gick åt skogen (som alla andra år) och jag är verkligen inte förvånad. Det är en galen idé och jag tror att min bok skulle bli skräp om jag försökte klämma den ur mig på en månad bara. Men statistiken man har tillgång till angående sitt skrivande har varit spännande att se.

Och slutligen - jag håller på att ladda för storsamlingen på Borgarskolan i Malmö på torsdag. Ujujuj, flera hundra personer! På samma ställe! Där minst hälften av dem kommer att önska att de var någon annanstans. Det är inte lönt att man försöker lugna mig, jag är så nervös att jag kommit ut på andra sidan och känner mig lugn igen (fast med stirrig blick och ryckiga rörelser). Niklas Krog, denna klippa i snarlika situationer, säger att när det blir fler än hundra åhörare så kan det vara hur många som helst, man kan inte ta in det. Jag hoppas han har rätt.

Chokladpralinerna är fortfarande många, vädret uselt och jag är försiktigt optimistisk. Det känns som ideala omständigheter för en intensiv skrivperiod!

Veckans inlägg: på allvar

Veckans inlägg är uppe på Debutantbloggen, om att ta skrivandet på allvar.

Somliga dagar 2

Idag var en sådan dag som jag drömmer om att ha när jag tänker på mitt skrivande. När jag säger att det inte händer ofta så menar jag det verkligen. Men dagen idag levde verkligen upp till förväntningarna. Jag vaknade av mig själv, diskuterade en väninnas skrivprojekt över lunch, tog min dator och en finkaffe med till biblioteket och sen satt jag där tills jag var färdigskriven, fyra-fem timmar senare. Jag hade tre vänner som kom förbi för att säga hej, dricka en kopp te och hålla mig lite sällskap med sina egna projekt innan vi gick skilda vägar. Men framförallt så var det den perfekta känslan i skrivandet. Som om världen jag skriver om pratade med mig igen efter en lång tids relativ tystnad. Jag åstadkom tre gånger mer text idag än vad mitt dagssnitt har varit på sistone. Och jag gjorde det med stil. Här är bildbeviset.

Att bära eller inte bära

Sådana här dagar borde man ha fler av. De där man vaknar och vill inget annat än att skriva - och sen redan har vikt dagen enbart till det! Ja, det och att bära en soffa. Jag är säker på att om jag hade haft en superkraft så skulle det vara att hitta och förflytta soffor. Det är som om jag är ett svart hål som alla soffor dras till långsamt. Jag har nästan alltid haft två själv (en i lägenheten och en på vinden, ibland till och med en i källaren), och om en vän letar efter en soffa så dyker det upp en annan som ska göra sig av med sin. Det är märkligt på ett Douglas Adamskt vis. Men efter soffan är flyttad (utan Douglas Adamska missöden får vi hoppas) så är det skrivande resten av dagen.

Jag läste mitt (tänkta) förstakapitel högt för ett middagssällskap igår och det mötte bifall. Jag hotades med kroppsskada om jag inte skrev klart snart och Käraste berättade att en av hans kollegor hade frågat honom ifall jag inte hade en tvåa på gång, vilket resulterade i en störtflod av berättelser om folk som vill ha en bok till nu, gärna igår. Smickrande och lite hetsande och det är precis känslan jag vill ha med mig när jag sitter med de krångliga partierna.

Här, ta en malmöbild som pausmusik så hörs vi!