Inte längre för många böcker
/När min förläggare ringde mig precis innan Udda verklighet gick till tryck ville hon veta vad hon skulle skriva på insidan av boken. Hon hade börjat med "Nene Ormes bor i Malmö med sin make och ..." Hon ville veta vad mer hon skulle skriva. "Har du en undulat? Eller ett akvarium eller något?" Mina tamråttor hade nyligen dött ut och jag satt i soffan och stirrade på bokhylleväggen som tornade sig över mig. Jag hade precis fått hem lite böcker jag lånat ut, hade skaffat en kass full med nya (vi hade haft leveransdag på jobbet och eftersom jag lever med principen "en till butiken, en till mig" blir det en del), det låg böcker i fönsterkarmen, i sovrummet, på skrivbordet, på bordet bredvid soffan, i lådor i källaren, i kassar på vinden och lagda ovanpå alla de stående i bokhyllan också.
Så jag suckade och sa "... och alldeles för mycket böcker." Hon protesterade förstås, vad ska en förläggare göra? Allvarligt talat borde inte en författare säga så heller, men jag var så överväldigad av alla de där böckerna och tanken på dem blev för mycket. Somliga av dem hade jag inte läst ut och andra tyckte jag inte om, inte ens om jag tog ledigt från jobbet resten av året skulle jag hinna läsa alla och några av dem skulle jag inte prioritera i min läslista förrän efter pensionen, men ändå hade jag dem där. Jag framhärdade och hon skrev ner det.
Ett annat resultat av den konversationen (om än fördröjt) blev bokköpstopp för resten av året. Jag kommer att göra ett undantag för White City av Elizabeth Bear och för de böcker jag får signerade av författare när jag träffar dem. Naturligtvis tänkte jag inte tacka nej ifall någon ville ge mig en bok heller så jag la över min önskelista från jobbet på makens kundnummer istället och förbjöd mig själv att boka fler. Nu börjar jag se resultatet.
Jag har luft i hyllan och tanken på alla fina böcker jag kan fylla den med är underbar! Jag har rensat ut högvis med böcker och det har inte strömmat in nya i samma takt. Dessutom försöker jag läsa ikapp den där högen med väntande böcker. Men på måndag kommer en fotograf och journalist hit för att ta en 'hemma-hos'bild och intervjua mig. En enda bild av min bokhylla kommer att visa att jag inte längre talar sanning på insidan av Udda verklighet och jag började känna mig som en lögnare. Jag har just nu precis så många böcker som jag får plats med. Förutom de i källaren, på vinden och utlånade då. Jag känner mig ändå lite underlig över att inte kunna visa upp det bokkaos som förorsakat min beskrivning i boken, som om jag bara gjorde mig till. Det kommer inte heller att synas vilket jobb det var att gallra böckerna.
Min väninna Sara L har tumregler för gallring av böcker: - Kommer jag rent konkret (dvs inte bara rent allmänt) att vilja läsa om eller låna ut den? Spara. - Har jag faktiskt inte läst den och haft den mer än ett år? Gallra. - Finns det samlarvärde enligt antikvariat.net? Sälj. - Är de hela och fräscha? Myrorna. - Är de trasiga och/eller solkiga? Pappersåtervinningen.
Jag kan inte säga att jag följer hennes exempel helt, men jag tar stöd i hennes åsikter, med tillägget 'kan jag ha användning av den i mitt skrivande. Spara' Min egen princip är att jag inte får ha mer böcker i lägenheten än vad som får plats i bokhyllan, och min bokhylla ska ha plats med annat också som tv, skrivare och pärmarna med papper. Än så länge sväljer vinden och källaren resten, men det kan inte fortgå i det oändliga. Jag önskar att e-böcker var lite skönare som föremål än vad de är, men det är ett annat inlägg.
