Binda sig som bok?

Den här länken kom till mig via Calliope books och den är verkligen en mysryslig tanke. Av de tre (!?) böckerna funna vid Harvard bundna i mänskligt skinn är en av dem bunden i sin tidigare ägares skinn.

Kanske en tanke för efterlivet? Jag har ju mitt donationskort, mitt de-animation-kort och så kan jag lägga till 'skicka askan till rymden och bind en bok i mitt skinn'. Eller? Requiescat in pace, indeed.

Jag förutsätter att stackars Jonas hade föredragit att behålla huden på kroppen och jag hade föredragit att få veta mer av den som skrev efterordet - för att inte tala om att jag undrar varför de andra böckerna har mänskligt skinn i sina pärmar - men jag är betydligt mindre creeped out av att veta var det kommer ifrån än inte.

Nej, alla dessa tankar på kroppen efter livet är inte nya, och det lär inte vara sista gången heller. Det är ju det där med att vara tränad arkeolog, mänskliga kvarlevor är liksom vårt levebröd. Och kan man inte bli mumifierad så ...

EDIT: här är en artikel till, mer av samma och lite mer bilder och mer av min känsla för det - läs gärna, men inte högt.

Skriva på stan

Sen jag skaffade mig min stora, fina skärm har jag mest skrivit hemma, men idag gjorde jag något nytt - jag skrev på kontor. Karin Tidbeck sitter ibland på ett kontor och skriver (när hon inte jobbar hemma eller i min fåtölj) och idag hade hon bjudit in ett par av oss andra att dela hennes arbetsplats. Jag valde bord med omsorg: vänt mot en vägg, inget fönster, inga distraktioner. Sen skrev vi hela dan. Eller ja, om jag ska vara helt ärlig så var det en smärre drös av 2048-omgångar också, men i princip.

Vi skrev i 45 minuter och pratade i en kvart, eller sprintade i 30 minuter och jämförde resultaten, och vi satt i våra bubblor av musik med hörlurarna som skydd mot de andras prat eller de andras knattrande tangenter som välbehövlig sporre. Jag var produktiv nog för att kunna stryka gammal text utan att hamna under mitt dagsmål. Mycket nöjd. Det är skönt att ha närvarande kollegor ibland. Eller oftast om du är som jag.

Jag har aldrig haft en egen arbetsplats utanför hemmet men jag kan förstå fördelarna. Köket var rymligt, det fanns folk som jobbade runtomkring, man markerar arbetsdagen med att gå dit och sen gå hem, och har man tur så delar man med folk som sätter upp sådana här lappar:

20140324-212005.jpg

Å andra sidan kan man inte jobba i pyjamas, och det är en klar nackdel. För att inte tala om att jag drog med mig en hel ryggsäck full av bra-å-ha-saker.

Bryskt uppvaknande

Häromdagen gjorde jag ett nytt spreadsheet över det projekt som i allmänhet kallas "bok tre". Jag har en löst definierad deadline, och även om den känns som långt borta så är den alldeles för nära för att vara bekväm. Jag räknade och räknade och kom fram till vad min arbetsbörda bör vara per dag för att det här ska gå ihop. Och sen fick jag ryckningar i ena  ögonlocket i ren panik. Slutet av sommaren är så förbannat mycket närmare än vad det känns som! Och jag har så himla många (roliga) uppdrag och åtaganden innan dess! Och jag ska vara en månad i USA innan dess! Och fira vår tioåriga bröllopsdag innan dess! Och Worldcon, Swecon, Wiscon och allt annat innan dess! Och ... ja, jag tror inte jag behöver lägga ut texten mer. Jag är glad att mitt lilla planeringsdokument uppmärksammade mig på hur kort tid det är mellan nu och då. Det verkar inte som om jag riktigt greppat att det redan är mitten av mars! Nå, min mor uppfostrade mig att ta hand om alla stora saker med logiska listor och ett metodiskt lugn: gör en plan, bocka av efter hand, bryt ner planen i mindre listor och bocka av dem och rationalisera bort det som går att undvara i sammanhanget. Så det gör jag nu- listor. Vad behöver jag ha i mitt liv för att känna mig som en människa (jag mår inte bra av att bara skriva, och jag mår inte bra av att bara jobba), vad måste jag göra utöver skrivandet och butiksjobbet, vad kan jag skala ner och ta bort, vad innebär skrivprojektet i sina beståndsdelar osv. Det har varit nyttigt. Och tråkigt. Jag vill gärna vara en supermänniska och hinna med alla mina vänner, alla roliga projekt, alla sociala medier, alla umgängestillfällen, alla kulturyttringar, ALLT! Men det går inte och ännu mindre nu.

Det här är eventuellt en av de svåraste sakerna med skrivandet för mig - utan en nära förestående deadline har jag svårt att få till motivationen att inte skjuta på lite av det tills imorgon, eller dan efter det. Slutdatum är ju så långt borta. Men med mitt spreadsheet of shame ser jag hur jag ligger till varje dag och vet ifall jag har möjlighet att ta ledigt en kväll eller inte.

Nå, nog pratat, tillbaka till ordkvarnen. Jag lämnar er med en hyllning till Malmö, en kärleksförklaring jag känner igen mig i väldigt.

Rymden!

Jag misstänker att jag delar min fascination med en massa andra människor här och att jag inte är den enda som ville bli kosmonaut när jag var liten (inte astronaut, kosmonauterna hade ett bättre rymdprogram just då, hade jag hört). Det har aldrig helt släppt, det där suget, och jag vill fortfarande upp om det någonsin blir möjligt. Kanske inte att bo på Mir, som var min plan som ung, men något. Och så läste jag om det här, skicka din kremerade aska till rymden. Och det är väl talande att min första tanke var "om inte förr, så i alla fall då!". När jag läste Chris Hadfields uppdateringar och tittade på hans videoinspelningar från rymdstationen så fick jag en sådan otrolig 'vad jag önskar att det där var jag'-känsla, kombinerad med 'jag önskar att jag var en lika bra människa som han verkar vara'. Det var skönt att se en astronaut som något så vardagligt, som gör sina saker, pratar om sitt liv och sina uppgifter, tar sig tid att skypa med skolklasser medan han äter sin lunch för att det är det är ett sätt att dela med sig av det privilegium han har som får vara i rymden. Och jag tror att det fungerar, att folk blir inspirerade. Jag menar, jag känner mig inspirerad, så vuxen och avlägsen från rymdprogrammet som jag är. Och så har vi den här forskaren som fått sin teori om Big Bang bekräftad!

Och den här bilden av solen som roterar medan den visas i flera olika ljusspektrum

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=2WRgXvdasm0])

Den här modellen av rymden ifall månen var en pixel stor är som den själv säger "tedious" men intressant.

Och låt oss avsluta med en av de finaste versionerna av Space Oddity som någonsin gjorts:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=KaOC9danxNo]

Länksallad

Det börjar bli uppenbart för mig att inte ens en utmaning som blogg 100 kan få mig att naturligt vilja uppdatera bloggen varje dag. Jag glömmer bort det och skriver inlägg som jag raderar för attan känns irrelevanta eller för utlämnande och kvar har vi saker jag roas av, irriterar mig på eller gör i allmänheten. Vi får se hur länge jag håller. det har hursomhelst varit fler inlägg i rad än sedan jag började bloggen, så det är väl nåt. (och sen bråkar wp-appen med mig, det här var skrivet i telefonen och publicerat där, men hamnade som dolt utkast i flödet, nåja, uppdaterat nu) Och vi har förstås kul länkar:

25 tecken på att du blivit bokbiten bortom räddning.

Testa dig själv för bokberoende (som om jag skulle behöva det). Sidan är gammal men den är fin.

New York Underground Public Library-projektet på tumblr.

Små plågor är också plågor

Jag hade alla planer i världen på att göra ett vettigt inlägg men sen bet jag sönder en tand (på mjuk lakrits, hur orättvist är inte det?) och tillsammans med händerna som fortsätter att vara störiga och göra ont så har jag inte huvud över. Jag vill bara sitta i ett soffhörn och sura och läsa serier eller böcker (av vilka jag har fler än jag har tid med). Om det inte varit för #blogg100 hade jag inte uppdaterat. Jag har inte ens en vettig länk att komma med. Jag får prata om hur besviken jag var på True Detective-slutet (och delar av hela serien) en annan gång. Eller kanske bara gå vidare till nästa sak.

Imorgon blir det läkarbesök för händerna och akuttandläkare för tanden. Yay. Eller nåt.

Skriva på tåg

Det är en allmänt erkänd sanning att en tågresa lämpar sig för skrivande.

20140311-072240.jpg

Det är i alla fall planen. Idag ska jag tillbringa tio timmar på tåg och jag har förberett mig väl: - laptop med laddningssladd - hörlurar - anteckningsbok och färgade pennor - grordan (ipad mini) med tre nya böcker, två dokument för granskning och två egna böcker för omläsning och referensmaterial - uppdaterade podcasts - choklad och vatten - varma strumpor

Tror ni jag klarar mig?

Tv-serier från förr

Vi började se om Twin Peaks samma dag som det var 25 år sen Laura Palmer dog, av en rolig slump, och eftersom jag glömt det allra mesta av den är det spännande att se om. Jag relaterar annorlunda till karaktärerna också, och jag uppskattar tempot som är annorlunda mot den mesta tv nuförtiden.

20140307-220150.jpg

Jag har haft som mål att läsa om ett gäng böcker jag gillat förr, men nu tänker jag att jag borde lägga 'se om tv-serier' också. Arkiv X är en annan gammal favorit.

Att existera i någons huvud

Elizabeth Bear (ofta nämnd här, ety hon säger smarta saker) har pratat om den fiktiva person man kan bli när människor börjar läsa om och av en. John Scalzi har också funderat på ämnet (ytterligare en person som säger smarta saker).

Det är inte utan att man funderar själv, inte för att jag har något kändisskap att reflektera över utan för att även ens bekanta säger saker som "jag kunde inte sluta tänka mig att Udda var du". Det är lite förvånande för mig eftersom Udda verkligen inte är jag när jag skriver om henne. Hon känns som en helt egen person i huvudet, men någon som jag skulle kunna vara vän med för att vi tycker likadant om många saker (choklad är bara en av dem).

En annan sida av det här myntet är ju att folk gärna vill träffa karaktärerna i böckerna och författaren är den som står mellan läsare och ett fysiskt möte med bokpersonerna. Det i sig gör också att författaren får låna lite strålglans av sina alster. En fiktiv person jag mer än gärna skulle träffa är Madeleine Dare, huvudpersonen i Cornelia Reads romaner. Hon läser på sidan som en vän jag saknat, när jag öppnade senaste boken (Valley of Ashes) var det som att höra av någon som jag inte pratat med på länge men verkligen gillade och jag kunde inte med att lämna henne i sticket när jag var tvungen att sova så jag läste natten ut. Det lilla jag läst om Read låter som om det finns en viss spegling i Dare och det gör att jag läser ännu mindre om Read men ännu girigare om Dare. Det finns kanske en anledning till att hon är så tilltalande och känns så äkta.

Så, inte nog med att författarrollen antar sina egna drag och blir sin egen person, inte nog med att folk som läst ens böcker tror sig veta saker om en som person, dessutom ska det hanteras att tankefoster blir som riktiga människor för de som läser - det är rätt stora saker att relatera till.

#Blogg100

Efter att upprepade gånger beklagat min frånvaro härifrån och med efterföljande löfte om bot och bättring, bara för att genast falla av vagnen, har jag nu gjort något oöverlagt - jag skrev upp mig på Blogg100-utmaningen. Att blogga en gång om dagen i 100 dagar. Det verkar vara rättframt nog: en länkad video eller några bilder räknas också som ett inlägg, så jag behöver inte dammsuga hörnen av hjärnan efter idéer eller tvinga fram ett längre inlägg, så det ska nog gå vägen. Men mer erfarna bloggare än jag är osäkra på hur de ska fylla alla dagarna, så jag säger det redan nu - ni får gärna ställa frågor som jag kan besvara i inlägg eller föreslå ett tema! En annan förvarning, den här bloggen fungerar också som informationskanal (för de mindre akuta nyheterna) till min familj, min mamma läser den - hej mamma! - och berättar sen för mormor vad jag har för mig, så det kommer att bli lite dubletter ifall ni följer mig på facebook, instagram eller twitter också. Det är flera gånger jag förutsatt att mamma vetat om vad jag pratat om däröver och glömt att det inte var här jag sagt det, så jag ska försöka skärpa mig med det också. Mina tre bröder är också delar av djungeltelegrafen så med det här hoppas jag på att göra deras insats lite lättare.

Det finns en lista över blogg100-twittrare någonstans och jag hoppas att det ska finnas en lista över de bloggare som är med som jag kan länka till senare. Folk verkar ha väldigt blandade anledningar till att vara med och det är stor spridning på bloggarnas inriktning eller ämnesområden, men jag kan inte säga att jag har en plan för det här - förutom att fullfölja det då.

 

Andra världar - en bokmässa

Andra världar är en bokmässa i det lilla formatet som har nära mellan boken och läsaren och är en hyllning till berättandet. Den drivs av Anna Vintersvärd som är definitionen av eldsjäl. Hon ville se en bokmässa i södra Sverige med fokus på fantastiken och eftersom ingen sådan fanns så drog hon igång en. I bloggen för mässan skriver Anna idag om sin roll som böckernas goda fe och jag har inga som helst problem att se henne som det. Samma tåga och charm genomsyrar hela mässan och den är vad den utger sig för att vara - en plats för läsare och bok att mötas. Vill man läsa en ögonvittnesskildring så var Kapten Karin där förra året och hon flöt på moln när hon kom hem. Jag skulle till och med sträcka mig så långt att jag säger att hon var återhållsam när hon skrev sin rapport.

Andra Världar äger rum i Sägnernas hus i Sandhem den 26-27 april och är en utmärkt anledning att besöka de trolska skogarna.

Kulturens ABC - min nya förtjusning

För tusan det här är bra grejer! Ja, jag vet, jag är säkert sist i hela riket att inse de här damernas storhet, men nu är jag också med på tåget! Jag vet inte vilka de är (sen tidigare) och jag har inte kollat upp något annat om dem (än) för jag tänker njuta av den här serien podcasts som ett sätt att  lyssna mig till en uppfattning. Såhär långt går det utmärkt. Det är som en spirande lycka i bröstet när de pratar, jag lovar. 

Om nu någon till äventyrs är lika sent på det som jag, här är podcasten Kulturens ABC. Hör för er själva hur lysande det är!

Såhär långt har jag hört avsnittet Girighet, Zoo och Ingens mamma, alla lysande självutlämnande, ärliga, roliga som helvete, raka och gulliga. Ja, jag ska sluta gusha nu, men det är svårt. Jag går tillbaka och hör avsnittet Överflöd och flärd istället, och sen ska jag höra det första. Och kanske närma mig det kronologiskt. Kanske. Mina öron börjar protestera över lurarna, så jag måste nog inviga Käraste i det här också. 

Tack Therése för tipset!

2014 har börjat bra

Edit: Länken verkar vara trasig (funkar fint på min telefon och på min surfplatta men ger inget på datorn. Det kan också vara dumt med min dator. Hursomhelst ligger det lilla bildspelet på mitt instagram (lindorm) och är länkad från twitter, samt dubblerad på facebook här). (Edit to edit: Det verkar vara min dator, för från en annan så fungerar den igen. Nåja, nedan finns alltså länken.)

En mycket kort summering av det gångna året i bilder finns här.

Det blev lite resor (Bryssel, Chattanooga, Budapest, Helsingfors, Oxford, Stockholm, Brighton), en massa vänner, mycket mat och mycket böcker. Till de stora sakerna hör att fira tio år sen Käraste friade, Tiptree-juryarbetet, Guldpantern och stipendiet. En annan slutsats jag drar av mina egna bilder är att jag gärna tar bilder av mig i solljus, säkert för att försöka minnas hur det var även när solen är borta.

Och uppdateringen av skrivplanen: 1 av 1 dag. Inte mycket, men jag har skrivit.

God fortsättning!

Gott slut och gott nytt!

Det är årets sista dag och jag har hört att man ska sluta som man vill börja, så här sitter jag och gör ett blogginlägg. För ärligt talat, så tomt som det varit här på bloggen har folk som faktiskt bekymrar sig om att läsa mig inte gjort sig förtjänta av. Så jag hoppas (inga löften!) att göra bättre ifrån mig nästa år. Själv brukar jag försöka mig på att börja året så som jag vill att det ska fortsätta. Jag minns inte var jag hörde det första gången, men jag tyckte det var en trevlig tanke, att fylla första dagen på året med sådant som jag skulle vilja ha mer av under årets gång. Så jag brukar skriva, läsa, hänga med vänner, äta goda saker och försöka njuta av livet i allmänhet 1/1, vi får väl se hur det går.

När det kommer till nyårslöften är jag inte bra på dem, det är inte många jag har hållit (men det året jag skulle älska alla väder var intressant, fake it 'til you make it var enda vägen), så jag brukar försöka göra planer istället. Ge mig själv lite riktlinjer utan att lova något. Mina riktlinjer för 2014:

- Skriva varje dag. Det hade varit praktiskt om jag faktiskt fått det att bli en vana. Och med tanke på det fina stipendiet jag fått (har jag inte berättat? jag fick Författarfondens arbetsstipendium för nästa år så jag ska gå ner i tid och försöka få färdigt en tredje bok!) så skulle det göra att mina skrivdagar börjar lättare.

- Läsa mer, slösurfa mindre. Jag är säker på att jag inte går under om jag inte läser hela mitt twittertflöde, facebookflöde, tumblrflöde, kollar alla instagrambilder eller läser alla bloggar jag har i min lista. Ingen förväntar sig att jag ska göra det, ingen kommer heller att sakna ifall jag inte länkar vidare till (förvisso fullständigt oumbärliga) artiklar om sjöstjärnor, såpbubblor, fjärdevågenfeminism och senaste Doctor Who/Sherlock/fylliminsenastetv-favorithär. Det kommer att finnas andra som gör det istället. Men, det kommer förstås ändå att bli mer länkar på de ställena än här, så om man är intresserad av att se vad jag har hittat nyligen så finns jag där. Dessutom har jag en hel hög med böcker som väntar på att jag ska sluta läsa för Tiptree Award och börja läsa dem istället.

- Prova en ny träningsform. Men jag kan tänka mig att nöja mig med att prova en träningsform, punkt. Det har blivit lite för lite av att röra på sig och lite för mycket av att sitta still (skrivande, läsande, tv-serier, slösurfande, se ovan poster) och jag vill ju att den här usla köttdockan ska hålla hela tiden ut. Helst ska det vara något som jag inte dör av tristess av, som inte sliter för mycket på håret (ja, jag vet, löjligt att vara fåfäng över något sånt, men så länge jag färgar håret blått går det bort att simma i klorat vatten, det blir liksom ingen färg kvar då) och som går att göra i kombination med jobbet (träningspass jag tittat på ligger alla rätt dumt till i förhållande till våra öppettider i butiken). Om jag kommer på något, eller NÄR jag kommer på något så låter jag er veta.

- Verka för ett jämlikt samhälle, ett vänligare och varmare socialt klimat och för en bättre värld. På de sätt jag kan komma på. För att det är det enda rätta att göra.

Det var mina planer. Hur ser det ut för er del? Och gott nytt 2014 förresten! Låt oss göra det bästa vi kan av det och vara vänliga mot varandra.

Tredje plats!

Omröstningen på Vi Läser är över och jag har den stora glädjen och stoltheten att kunna meddela att jag hamnade på tredje plats! Och överst bland bubblarna ligger hela kedjans personal, så jag räknar in mig där också. Stort tack till alla som röstade. Det är en riktigt trevlig tanke att ha såhär i julhandelstider, att vi på SF-bokhandeln gör ett bra jobb. Omröstning hos Vi Läser om Sveriges trevligaste bokhandlare

Feminism i fantastiken

Imorgon ska jag inte vara bokhandlare (inte främst i alla fall) utan ska ta mig upp till Stockholm för att sitta i en panel om feminism i fantastiken. Det är ABF i Stockholm som arrangerar tillsammans med SF-bokhandeln däruppe:

Science fiction är idealisk för att utforska genus och kön som sociala konstruktioner. Hur utforskas genus och patriarkala strukturer i feministisk sci-fi och fantasy? Vad kan denna genre säga om vår samtid och dagens debatt? Hur har fantasy genren utvecklats utifrån ett feministiskt perspektiv, och utifrån att urban fantasy har vunnit populäritet?

Nene Ormes, författare till urban fantasy-serie om Malmö. Hon sitter i årets Tiptree-jury och arbetar på SF-bokhandeln i Malmö.

Karin Tidbeck, författare som är nominerad till en World Fantasy Award i år för sin novellsamling Jagannath. Hon har även skrivit dystopin Amatka.

Moderator: Linda Borgström, SF-Bokhandeln

Onsdag 4 december kl 18.30 ABF-huset. Entré 60 kr.

Mer information finns på facebookeventet (som är alla föredragen i serien, scrolla ner lite till morgondagens) och på ABF:s hemsida.

WFC nästa!

20131031-053703.jpg Nu bär det av till Brighton. Alldeles för tidigt på morgonen och alldeles för nära alla andra resor, men det ska bli roligt! Om ni inte hör av mig förr så hjälp mig att hålla tummarna för Karin Tidbeck på söndag när World Fantasy Awards delas ut.

Ha en läskig helg alla! Önskar att jag kunnat klä ut mig jag också. Och om ni är i Malmö, missa inte bus eller bok i SF-bokhandeln!