Imorgon: Nördcafé

Peppar för Nördcafét imorgon med intervju av tidningen City. Journalisten frågade "Och hur nördig är du då?" varpå jag kände mig nödgad att granska mig själv: Jobbar i Science Fiction-bokhandeln. Skriver fantastik. Läser genreböcker till 90 %. Blir exalterad av nyheter om luftskepp för tung frakt, solstormar med tillhörande norrsken, mystiska nya arter under Antarktis, arkeologiska lämningar man inte hittat förut/som belyser en tidigare okänd händelse/på platser där de inte hör hemma, etymologiska tolkningar, nästan allt på io9. Anser att serieromaner är en högtstående konstform. Möblerar resten av mitt hem efter bokhyllan i vardagsrummet. Citerar film som sätt att prata. Eller tv-serier. Eller lolcats. Har vid mer än ett tillfälle frågat mig själv: What would Buffy Summers do? Eller utbrustit i: Winter is coming! vid snö och minusgrader. Föredrar tv-serier framför film. Förvandlas till darrande fangirl av Neil Gaiman. Har på djupaste allvar funderat över vilken superkraft som skulle vara bäst samt vilken jag troligen skulle fått. Högsta önskan som liten: att bli astronaut. Högsta önskan som vuxen: att åka till rymden (och att komma tillbaka igen).

och kom fram till att jag nog var 10 på en skala från 1 till 10. Jag var frestad att säga 9, för att inte verka besatt, men eftersom jag tittade på min bokhylla vid tillfället fanns det inte riktigt utrymme att låtsas.

Stipendium! (och artikellänk)

I fredags fick jag riktigt goda nyheter. Jag var sen iväg till jobbet och var hemma när posten kom. Ett tunt, vitt kuvert låg tillsammans med en hög reklamtidningar och annat bös. Det var från Författarfonden och jag tänkte 'lika bra att läsa avslaget nu, undrar hur många som sökte den här rundan' eftersom det var vad som hänt förra gången. Döm om min förvåning när jag öppnade det och det ensamma pappret meddelade att jag blivit tilldelad ett arbetsstipendium av Författarfonden! Jag trodde inte att det skulle kännas så stort eller viktigt som det gjorde. Men här sitter jag och ser fram emot 2012 på ett alldeles nytt sätt. Så många skrivperioder jag kan få ut av de pengarna! Jag har redan planerat in den första omgången.

Jag ville verkligen att det inte skulle vara någon skillnad på att skriva på halvtid (som jag gjorde när jag skrev Udda Verklighet) och att jobba heltid och skriva den tid som blev över. Jag ville vara en av de där författarna som kan skriva närsomhelst, bara dyka in i texten och hamra loss en timme, en kvart, fem minuter, vad tid som gavs. Det är jag uppenbarligen inte. Jag har lyckats rätt bra med att skriva på morgonen under sommarhalvåret, men under den mörka årstiden är det hopplöst att ens få upp ögonlocken, för att inte tala om att komma igång med skrivandet innan jobbet. Så jag har fått tjänstledighet beviljat i omgångar för att skriva och efter tre dagar har jag upplevt ett skutt framåt, som om bogseringslinan spänts och det börjar rulla av sig självt.

Ska bli spännande att se om det funkar nu också.

Förresten, såg ni artikeln i DN där jag pratar om remakes på sagor med Hanna Fahl? Inte? Här är den.

Bara för att du inte fattar är det inte dåligt

Först Margret Atwood och science fiction och nu det här: I dagens DN har Heberlein gett sig på skräcklitteraturen och verkar tycka att skräckläsare är folk som inte klarar av att hantera verkligheten. Gudars skymning vad sånt snack tröttar ut mig! Det finns gott om andra som har sagt saker om hennes påståenden, jag vill särskilt peka er mot Pål Eggerts svar. Läs kommentarerna också när ni ändå är igång, diskussionen fortsätter där.

Vad är det som får tyckare och vetare att tro att bara för att man läser litteratur med övernaturliga element så skulle man inte kunna göra metaforiska jämförelser eller djupare analyser av sin samtid och tiden då litteraturen skrevs?

*suckar trött åt tjatet om att vampyrer skulle vara en trend* *suckar sen igen åt hennes 'tips' till författare*

Ingen bokmässa men väl bokprat

Det blir ingen bokmässa för mig i år. Sakers natur har konspirerat mot mig och resultatet blev att jag uteblir. Men det finns chans att träffas, prata böcker, ställa frågor och hänga med andra bokintresserade ifall man är i Lund den 28:e september. Studiefrämjandet har bjudit in mig att prata som uppstart för deras bokcirkelssatsning. Så missa inte det! Eftersom den enda länk jag hittar är ett facebookevent så kommer alla detaljerna här också:

Studiefrämjandet i Lund Fabriksgatan 2 19:00-22:00

"Dags att värma upp in för bokhösten. Studiefrämjandet Lund bjuder in till ett samtal med författaren Nene Ormes som berättar om sitt författarskap, boken "Udda verklighet" och kommande projekt. Vi undersöker också intresset för bokcirklar i alternativgenres. Scifi, fantasy, cyberpunk, vampyrer etc. Inget är för obskyrt eller konstigt. Ta med dina vänner eller kom själv. Alla är välkomna!"

Helgen över

Helgen var ägnad åt Kristianstad Bokfestival. Det var förtjusande väder om än lite kyligt och jag har inte varit i Kristianstad på evigheter. De håller på med någon form av renovering (tack och lov ska de inte riva allt) av rådhuskvarteret vid stationen som jag blev stående och tittade på.

Jag gick en sväng på stan, skaffade en av Burmans böcker på ett supertrevligt antikvariat och drack en kanna te på Teapot innan jag tog mig bort till biblioteket. Där speed-dejtade jag publiken i tio minuter och pratade om min kärlek till Malmö som verklig och fiktiv stad, om urban fantasy och vad jag vill ha av en historia och om Udda verklighet för de som inte läst den än. Folk var smickrande uppmärksamma under tiden och kom med frågor efteråt och önskar att jag tagit med mig fler böcker eftersom de var efterfrågade. Kvällen avslutades med ett mingelparty för arrangörer och gästande författare. Jag hade förmånen att prata med besökande från Kuba och Island förutom de svenska. De spännande diskussionsämnena varade hela vägen ner till Malmö.

På lördagen åkte jag tillbaka till Kristianstad (Det går tåg direkt från Malmö och det skånska landskapet är distraherande vackert. Som vanligt.) för att vara sällskap åt Sara BE (of Cirkeln fame). Hon hade ett par timmar innan och efter sitt föredrag och vi gick en sväng på stan för att kolla in bokborden (jättestor bokloppis över hela stan) och pratade skrivande, läsande och så många olika delar av författarskapet vi hann med under tiden. Dagens stora överraskning var när en tjej kom fram till oss och frågade om min autograf. Jag hade sett henne tidigare (hon var steampunkklädd och väldigt fin) och då hade hon hållit i Cirkeln så jag trodde hon ville prata med Sara, men nej, det var mig hon ville träffa! (Miriam, om du läser det här, det var trevligt att träffas och grattis till novelltävlingsvinsten igen!) Det är vansinnigt roligt att höra av läsare, jag är inte alls säker på att folk fattar vad det betyder för den som skriver. När jag nu säger 'den som skriver' menar jag främst mig. Det är förbaskat förmätet att tro att jag talar för alla andra som skriver, men de allra flesta jag pratat med verkar vara överens om att det är det sista steget som är den största poängen – det att nå läsare. Det håller mig intresserad i min egen text långt efter att den blivit mer ett jobb än ett nöje, långt efter att jag skulle ha slutat jobba med den om det bara var för min skull. Hur roligt det än är att skriva så är det (för mig) roligare att bli läst. Att få veta att någon dessutom gillat vad de läste är underbart!

Söndagen lade jag på att träffa Bitches United och fortsätta samtalet om text och bransch. Det är spännande och upplysande att höra så många sidor av en sak som på ytan verkar vara samma. Alla som tror att det finns ett enda sätt att förhålla sig till texten, vara författare eller en enda väg till publicering skulle bara höra våra samtal. Eftersom en av tjejerna är skrivpedagog dessutom gick jag därifrån med ännu mer övertygelse om att jag är på rätt väg med mitt manus. Alltid en skön känsla.

Så var vi då framme vid idag. Måndag. Ösregn, buggande facebook, fridag, anteckningar. Alltsammans har gett mig en underbar början på min skrivvecka.

I gårdagens DN ...

... kunde man hitta den tredje delen i serien om urban fantasy som TT Spektra gjort. De första två handlade om Maria Turtschaninoffs Underfors och om Mårten Sandéns serie om  Jannike Faltin. Den sista delen handlade om Udda verklighet och om mig. Det kändes rätt besynnerligt att läsa sitt eget namn i DN och som alltid är det underligt att läsa brottstycken av vad jag sagt i en intervju, men jag tycker att hela serien är väldigt bra. Eftersom det var en TT Spektra-artikel så finns den med i flera andra tidningar också. UNT har med en bild från spårområdet längst bort på perrongerna på Malmö Central, HD har med inte mindre än fem bilder varav den fjärde fick mig att skratta upp morgonkaffet i näsan. (Edit: Ser att GD har valt bara den bilden. Undrar varför?) Jag hade kommenterat till fotografen att det alltid finns en eller två bilder från varje tillställning där jag ser ut som en surikat, föga anade jag att han skulle försöka ta en sådan bild med vilje. Författarvärdighet? Not so much.

Bilderna är tagna på för mig speciella platser i Malmö - Pildammsparken och Centralen. Jag gillar verkligen Centralen. De gamla välvda byggnaderna är så sjukt vackra med sitt vita och röda träverk, sina snirkliga järndetaljer och den kaklade huvudbyggnaden. Jag är inte helt het på den nya tillbyggnaden än, men den kommer säkert att smyga sig in i mitt skrivande i alla fall. Bilderna från Pildammsparken är tagna vid det lilla templet från Baltiska utställningen, det är en av mina favoritplatser i själva parken. Äh, vem försöker jag lura, hela parken är en favorit. Jag står bland bokarna precis vid Tallriken och ser hur solen strålar ner på den plats där jag gifte mig. Inte illa alls, och lätt att glömma att man blir fotograferad.

Om någon till äventyrs trodde annat - man har liten eller ingen chans att påverka vilken bild som väljs till tidningarna när de väl är tagna. Inte har man mycket möjlighet att bestämma vad som skrivs heller. Vi hade uppenbarligen roligt under fotograferingen, och jag hade väldigt trevligt när jag pratade med journalisten, jag hoppas att det märks.

Manustankar

Det har varit tyst här ett tag. Eller om vi ska vara ärliga så har det varit sporadiskt tyst här en längre tid nu. Tidigare har jag kunnat se en markant skillnad i frekvensen på mina inlägg beroende på ifall jag är hemma och skriver eller ifall mitt vardagsliv med bokhandel, Käraste och vänner har första rummet, ifall jag håller på intensivt med ett manus eller bara värmer upp inför det. Det borde alltså inte ta mig med överraskning att jag inte postar lika ofta när jag inte har något skrivrelaterat alls att rapportera. Just nu sitter jag med mitt redaktörslästa manus och går igenom de föreslagna ändringarna. Det är väldigt skönt och belönande att se hur mycket arbete någon annan har lagt på min bok och mitt skrivande, det påminner mig om att jag inte är ensam i den här processen. Min förläggare (som också är min redaktör) och jag är väldigt synkade när det kommer till det mesta, jag fattar vad hon menar när hon tycker något behöver ändras och hon är lika investerad i min värld som jag är och vill dess bästa. Att hon sen är osentimental och kan se det hela utifrån hjälper också med alla de ställen där jag inte löpt linan ut eller där jag blivit hemmablind för historien och dess knutar.

De som tror att skrivandet är något som föds ur huvudet, perfekt och felfritt, och att det sen bara är att skicka in till ett förlag som på sin höjd gör grammatikkontroll innan de sätter boken mellan pärmar är sorgligt illa informerade. Det första utkast till Särskild min förläggare fick se var långt ifrån något färdigt, jag ville inte visa det för någon annan och då hade det ändå gått igenom fem metamorfoser i mina händer innan dess. Det är inte klart nu heller, även om andra inlämningen var otroligt mycket mer som en riktig bok än det första. Jag har förhoppningar om att tredje inlämningen ska göra samma hopp i kvalité en gång till, men det kan man aldrig vara säker på. Det enda jag kan göra är att skriva den bästa historia jag kan i dagsläget och hoppas att det är tillräckligt.

Det försvåras en del av det min väninnan Jenny Milewski kallar för Dubierna. Hon pratar om dem som om de var Dementorer ur Harry Potter-böckerna och jag ser dem lite som parasiter. Dubierna tar över din hjärna när du inte tänker på det och plötsligt står du där med ett manus som bara några dagar tidigare var alldeles utmärkt och som nu drabbats av känns-fel-sjukan. När något känns fel i normala fall, när man skriver åtminstone, så är det vanligen för att något faktiskt är fel och behöver rättas. Det finns en lösning, inte lönt att få panik, men det är inte så att man får den där känslan för ingenting. Magkänsla kallar folk det också. Så långt allt väl, men när det drabbar hela manuset, vad gör man då?

Somliga dagar är det bra, andra dagar är allt fel, fel, fel! Jag tycker att jag börjat kunna urskilja den där lätt panikslagna hypokondriska rösten i huvudet nu, men den dyker upp ändå. Det sägs att bok två är svårare än bok ett. Jag betraktar det som empirsikt bevisat vid det här laget.

Nu tillbaka för att sopa Dubierna av mitt manus. Dödslinjen tornar vid horisonten.

Post-Eurocon-utmattning

Det har gått en vecka sen Eurocon 2011 och jag har nätt och jämnt hämtat mig. Det är ju inte som om livets alla andra åtaganden tog hänsyn till att jag sov för lite och pratade och upplevde för mycket under fyra dagar. Nejdå, livet fnyser i min generella riktning och dundrar vidare. Mycket att göra på jobbet, förbereda inför semestrarna, förbereda inför Rom-resan och så midsommarfirande på det. Snabbspola fram till idag och jag har fortfarande inte haft tid och sinnesnärvaro nog att göra en post om Eurocon. För att fatta mig kort - det var fantastiskt roligt!

Torsdagen torde vara avklarad (förra posten) och fredagen var min stora dag. Jag grundade så gott jag kunde med en rejäl frukost, väl medveten om att min nervositet skulle påverka mitt matinitag senare under dagen. Sen drog jag och Kapten ut på stan för att hitta bra kaffe, ta en promenad och äta lunch. Vi var tillbaka i tid för den första paneldebatten vi prickat för och i och med det så stampade allt på. Tiden kändes som om den rusade förbi (varje föredrag var ca 40 min långt, men det kändes som kortare) samtidigt som den sträcktes ut i det oändliga (det är märkligt vad man hinner med om man planerar noga). Jag lyssnade på panelsamtal om infodumpning och jag gick på ett par högläsningar och så träffade jag mängder med folk. Flera ansikten var bekanta från Swecon förra året och det var kära återseenden, även om de var hastiga. Sen kom kvällens höjdpunkt för mig - hedersgästintervjun med Elizabeth Bear.

Den var på stora scenen, filmad av UR och naturligtvis överlever ingen plan mötet med fienden, i det här fallet tekniken. Med en superhjälteinsats av Socialistsimon lyckades vi avvärja haveri och jag fick chans att visa upp Bears omslagsbilder för publiken, och för hela svenska folket när programmet väl sänds. Bear har en fantastisk bredd i sina böcker och det kändes som om det vore dumt att missa chansen att visa upp hennes författarskap för alla, när vi nu hade tv där och allt. Så jag hade grupperat hennes böcker kronologiskt efter den första i varje serie och det blev ett svep genom hennes författarskap, från första bokpublikation 2005 (fast hon skrivit sen 1995) fram till den sista delen av hennes senaste trilogi som kom i våras. Hon är makalöst trevlig, glad, generös med sin person och sina erfarenheter och hon var lätt festens medelpunkt. Det var en heder och en ära att ha fått vara den som intervjuade henne.

Ett smakprov av intervjun nedan, hela ska komma på UR i september. Så fort jag vet när så får ni veta!

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=-xzG1lGe-Ac]

Efter att jag gjort mitt på fredagen förlöpte kvällen i något som närmast kan kallas tunnelseende. Jag hade varit så nervös att jag inte ätit sen den tidiga frukosten och adrenalinet gjorde sig påmint också. Jag har egentligen inte scenskräck, jag vet att jag vill göra det och jag har pratat inför folk förut - men det hindrar inte mig att bli nervös inför varje större grej i alla fall. Det är säkert till del anledning till att jag åkte vilse på vägen hem från stället vi åt på på kvällen. Den röda linjen delar sig, olyckligtvis vid hållplatsen innan Tekniska Högskolan, så jag hamnade på Karlaplan mitt i natten. Efter åtskilliga vänliga själar (och en och annan uttråkad och snorkig person) hittade jag tillbaka till hotellet och föll i säng.

På lördagen var vi på kongressen i god tid, hade ett späckat program och vi hade verkligen valt med omsorg var vi skulle lägga våra pauser, vilket inte hjälpte mig det minsta när jag blev ombedd att hoppa in och göra en kort intervju med EBear på SF-bokhandeln nere i stan mitt på dan. Så det var bara att ge sig av. Hon var charmerande där också förstås!

På eftermiddagen fikade vi med Sara Bergmark Elfgren, Cirkeln-berömd och sjukt trevlig, gick på läsning med densamma och tillbringade delar av dagen i stora salen för att se bland annat Hannu Rajaniemi och Charles Stross prata med varandra. På kvällen gick vi ut och drack drinkar på ett ställe helt klätt i vitt kakel, där man om man hade tur kunde höra de som satt intill. I mitt fall blev det ingående samtal om genreskrivande och bokmarknaden med Sara BE.

På söndagen var jag helt färdig. Hjärnan var överlastad, jag hade sovit för lite, ätit för lite, druckit för lite vatten och allmänt njutit av tillvaron så till den milda grad att jag nästan slutat bry mig om vad som stod på programmet. Förutom att jag hade en egen högläsning (av första scenen i Särskild och en novell om Gustav, antikhandlaren från Udda verklighet) och satt med i en panel, samt att jag inte tänkte missa EBears hedersgästtal. I övrigt fick det bli vad det blev. Frukosten var vid det laget traditionsenligt intagen tillsammans med M.D. Lachlan, som skrivit Wolfsangel och The Elfish Gene, och eftersom vi pratats vid varje morgon under tre dagar gick jag på intervjun med honom också. Det var väldigt intressant att höra hur någon rört sig från att skriva komedi och humor till att skriva fantasy. Han var generellt en väldigt trevlig och rolig person, nu ska jag bara läsa hans bok också.

En packad dag senare rusade jag och Kapten iväg till vårt tåg, svor över att vi inte valt tyst kupé för hemresan och började planera nästa års Åcon. Cat Valente ska vara hedersgäst och det skulle vara toppen att åka på det.

Jag har tusen citat från alla föredrag och paneler jag bevistade, mängder med bilder undangömda i en kamera nånstans, jag är fortfarande uppfylld av förundran och beundran över allt arbete som lagts ner på ett arrangemang som det här, och jag har verkligen inte smält allt som sagts och gjorts än - trots att det är en vecka sen. Jag tar av mig hatten för arrangörerna, det här med kongresser är verkligen något alldeles speciellt. Hoppas att vi ses på en i framtiden!

Eurocon 2011 - tjuvstart

Så var det igång! Jag och Kapten åkte upp med tåg, ägnade hela resan åt att diskutera hur man bäst översätter ordet 'quest' (mitt förslag är 'dådfärd', och det står jag fast vid tills bättre kommer); vad som är skillnaden mellan ukronisk, alternativ historia och kontrafaktisk historia; hur mycket av en fangirl man kan vara och fortfarande påstå sig ha värdighet; statusuppdateringar på facebook kontra twitter; alléer och ekbackar och hur det påverkar vilket ord för själva byggnaden bakom träden man ska använda; hur vi skulle få mesta möjliga ur schemat; och så åt vi choklad, i mängder. När vi kom till Stockholm så tog Kapten väskorna och åkte till hotellet och jag jagade bort till SF-bokhandeln för min och Karin Tidbecks signering. Det var väldigt trevligt, många trevliga människor dök upp. Sen pratade Charles Stross om bokbranschen, sin publicieringshistoria och lite annat smått och gott.

Vi hasade iväg genom stan för att bevista uppvärmningsölkvällen på Monks på Sveavägen och där var alla andra också. Det var så fullt på ovanvåningen på puben (den som var reserverad för kongressens besökare) att vi inte ens kom uppför trappan, istället hängde vi vid baren och där hittade Elizabeth Bear oss. Eller ja, hon och Amanda Downum kom ner för att skaffa sig något ur baren och jag passade på att presentera mig. Och sen var vi igång! Maken till trevliga damer får man leta efter! Vi pratade språk, böcker, resor, tatueringar, brädspel och bläckfiskar. Och precis när jag inte trodde att det kunde bli trevligare så dök Sara Bergmark Elfgren upp och knackade mig på axeln. När vi skulle avrunda pubkvällen blev det istället att följa med Sara till hennes förlagsmingel och där blev vi kvar tills månen gått upp.

Nu är jag nerbäddad på hotellrummet, är glad att jag listat ut hur jag får min telefon att agera modem och jag ser fram emot morgondagen så mycket att det är tramsigt! Det här kommer att bli en kick-ass helg!

Eurocon 2011

Ni har väl sett att schemat kommit upp? Eurocon 2011 är nu så nära att det börjar bli svårt att få tid med allt som ska göras innan dess. Särskilt som det har tillkommit författargäster hela tiden och jag vill hinna läsa något av alla innan jag träffar dem. Har nu till sist fått erkänna mig besegrad. Det går bara inte. Jag vill också gå på alla panelerna, alla högläsningarna och alla intervjuerna. Det går inte heller. I besvikelsen får jag nöja mig med att det jag faktiskt kan gå på är lysande trevligt. Så, för dem som är intresserade har jag ett gäng punkter:

Torsdag 16/7, 16.30 på SF-bokhandeln i Gamla Stan signerar jag böcker och pratar med Karin Tidbeck (som också signerar). Kom förbi och snacka lite! Det följs sen av Charles Stross som också signerar och sen pratar lite (eller möjligen tvärtom). Man skulle kunna säga att jag och Karin är uppvärmningsakten för Stross. Inte dåligt. Inte dåligt alls.

På Eurocon, 17/7 19.00, intervjuar Elizabeth Bear, hedersgästen på kongressen, så om ni har något ni vill att jag ska fråga henne, bara kom med det. Jag tar emot förslag.

19/7 12.00, sitter i panel och diskuterar fantastik i Sverige före år 2000. 13.00, läser texter (i ca 30 min). Det troligen en novell och kanske de första kapitlen av den nya boken (alla texterna är så korta). Den här gången blir det på engelska för de utländska gästernas skull.

Jag är lite bitter över att jag åker hem innan den paneldebatt jag sett fram emot mest. Det är en diskussion om kvinnor, män och neutrum i sf. E Bear är med förstås och hennes tankar kring det hade varit roligt att höra. Nåja, man kan inte få allt. Jag ska gå på hedersgästtal, högläsningar av en hel hög författare, föredrag om att forska i våra genrer och paneldebatter om allt möjligt. Jag hyser ett visst missnöje över att missa föredraget om myter i fantasy och sf, men det sammanfaller med en panel jag sitter med i, så jag kan inte gärna gå på det.

Nu är dagarna fyllda av att öva på intervjun och på uppläsningen som båda är på engelska, panelerna kan jag inte gärna öva på men jag har förberett lite listor på böcker jag tycker är värda att diskuteras, så det känns som om det är under kontroll. Jösses, det här ska bli så roligt! Hoppas jag träffar några av er där, bara kom fram och säg hej i så fall!

Att ha skrivit en bok, inte skriva den

Käraste brukar säga att han en gång hade en dröm och att jag tagit den ifrån honom. Han säger att innan han träffade mig så trodde han att han ville skriva. Sen har han sett hur det går till med bokeriet och har bestämt sig för att det inte är så attraktivt i alla fall. Han har sett mig ihopsjunken över skrivbordet till den kända skrivpositionen Räkan och han har hört ljuden min nacke och rygg gör efter ett av de passen. Han har sett högarna med råmanus, drivorna av korrektur från mina betaläsare och han har sett mig nöta ett hål i parketten medan jag försöker komma fram till hur jag ska lösa en plottwist eller (ännu meningslösare) om jag förändrar hela känslan i boken om jag tar bort en mening eller inte. Det har varit sömnlösa nätter, förlag som håller en på halster, refuseringsbrev och känslomässiga berg-och-dalbanor. Han trodde ett ögonblick att han återfått gnistan när jag blev antagen, men nu när jag börjat om så verkar han blivit övertygad om att han bestämt sig för rätt sak.

Han vill hellre ha skrivit en bok än att skriva den.

För egen del säger jag som så många andra: Oavsett hur roligt det är att skapa världen, möta karaktärerna, få dem att göra saker, bygga en elegant mening med många bottnar och den perfekta interpunktionen så vill jag mest av allt bli klar.

Och nu är jag det - med råmanus i alla fall.

Envetna karaktärer

Om man ska göra sitt jobb rätt som författare så ska karaktärerna bete sig som summan av sina personligheter, sina erfarenheter och sin situation. Det är inte alltid så lätt som man tror. Iallafall tycker inte jag att det är så lätt som jag trodde. Och jag verkar inte vara ensam. Tack och lov har jag inte behövt tigrar ännu, även om några säkert skulle kunna förvandla sig till något liknande med lite ansträngning. (Klicka på länken, ni vet att ni vill) Och för den uppmärksamme - jo, jag hade deadline igår, nej, jag blev inte klar. Parti #5 av Drakborgen: solen gick ner MEN jag har en fackla och klarar mig en liten stund till! Nytt rum, nya skatter, bara liiiite till!

Karaktärsfavorisering och skrivrädsla

I torsdags höll jag och Christofer Emgård låda på Bunkeflostrands bibliotek som en del av I love books, en satsning på läsande och böcker inom Malmös bibliotek. Vi hade vansinnigt trevligt, trevliga och intressanta människor var där och de ställde frågor. Jag älskar frågor. Då vet jag att jag säger något som någon ville veta, jag behöver inte gissa vad de är nyfikna på eller vilken del av den här bokskrivarupplevelsen som kan ge dem mest. Jag kan förstås inte garantera att mitt svar är vad de ville höra, men det är deras ansvar när de frågar, inte mitt. Jag svarar så sanningsenligt jag kan vid varje givet tillfälle. Jag fick till exempel frågan "vilken karaktär gillar du bäst?" och den var lätt just då eftersom jag precis skrivit ett stycke om Hemming med John Wayne av Billy Idol i lurarna. Just då, i det ögonblicket, var Hemming min favorit. Jag gillar hur han ser ut, vad han tänker på, hur han ser på Udda (som jag ju tillbringar en hel del tid med och det är trevligt när någon av mina karaktärer gillar henne mer än vad hon gillar sig själv), hans relation till Vanadis är spännande och inte särskilt normativ och han har så mycket problem i livet att det aldrig är tråkigt att vara med honom.

Men jag har fått precis samma fråga förut och svaren har alltid varit olika. Jag har gillat Udda bäst, för hon försöker göra vad hon kan trots att det kan ge henne svar på frågor hon inte ville ställa. Jag har gillat Gustav bäst, för han har en förmåga som jag som arkeolog hade önskat mig och han drömmer om en finare värld där sann godhet finns och där förfining betyder något. Jag har varit kär i Vanadis, hon har det inte lätt hon heller, tänk att inte veta ifall folk runt dig verkligen gillar dig eller om de bara reagerar på din närvaro, kan man bli älskad då? Jag har gillat Oraklet bäst, hon som lever med den bittra kunskapen om vart människan har varit samtidigt som hon vet vart människan är på väg. Jag har gillat Daniel som är trogen, varm och en sann vän, han som råkar illa ut för att han är äventyrslysten och nyfiken.

Varje gång jag har en ny favorit bland mina karaktärer kommer nya känslor fram. Känslor för dem och känslor de har för andra. Detaljer och historia, åsikter och plottrådar. Det tar helt nya vändningar för att jag har förälskat mig och inte vill släppa taget. Jag försöker hela tiden intala mig att uttrycket 'kill your darlings' inte har med just mina älsklingar att göra, eller med just de här scenerna att göra. Det handlar bara om uttryck och ordval. Jodå, så är det säkert. Fast nej. Jag vet ju hur mycket jag måste klippa bort sen, och ersätta med text som faktiskt har med historien att göra, inte allt det bakland jag just njutit av att skriva. Det är aldrig bortslösat förstås. Skriven text finns där att jobba med, text i huvudet gör ingen glad.

På det stora hela är det nog bra att jag favoriserar mina karaktärer stundvis, det gör ju också att ingen av dem blir mammas favorit för länge och att allas historia får ta utrymme - särskilt viktigt känns det som eftersom jag skriver i jag-form och Udda annars hade kunnat bli den viktigaste. Då hade resten av min värld fått rätta sig efter hennes behov och hon hade blivit en förlängning av mina känslor och åt det hållet ligger galenskap, självförhärligande och Mary-Sue-berättelser. Nej, Udda är en av många karaktärer som har egna liv, egna drömmar och egna bevekelsegrunder. Somliga av de personerna gillar Udda och skulle gärna hjälpa henne om de kan, somliga vill inte även om de har möjligheten. Hon får lära sig leva med det, för sådan är världen.

En annan fråga jag fick var "har du någonsin fått skrivkramp?" på vilken jag svarade ett tveklöst "ja". Jag bryr mig inte alltid om var min brist på ord-på-papper kommer ifrån, men det har känts som kramp så det kallade jag det. Jag vet att det har funnits gånger då jag bara mått dåligt av brist på solljus (jag är dessvärre känslig för den sortens naturlig händelse, hösten är alltid jobbig och vintern suger), jag kan ha haft andra problem, det kan ha varit på grund av prestationsångest och det kan vara för att jag är rädd. Jag har inte brytt mig om att gå igenom det helt, jag har bara bitit ihop och försökt skriva ändå, om det så är 100 ord som jag hatar så är det 100 ord mer än förut.

Jag hittade ett skrivinlägg som Lilith Saintcrow gjort om det här. Hon kallar det rädsla och lägger ut texten. Nyttig läsning även om man inte alltid håller med henne på alla punkter.

Så nu ska jag ta min tillfälliga förälskelse och mitt koppel om rädslan att jag inte kommer att hinna innan deadline och få lite skrivet. Hoppas ni har en fin helg allesammans, och om ni har någon favoritkaraktär så får ni gärna berätta om den!

Saker jag gör när jag borde skriva

Nästa scen av Särskild glider omkring i huvudet som ett knäckt ägg i vattenbad. Jag verkar inte ha fått hjärnan tillräckligt varm idag för att riktigt koagulera scenen, men det kommer säkert. Tills dess försöker jag hålla mig sysselsatt så jag inte ska börja titta på traderaauktioner. Jag behöver verkligen inte mer saker. Jag: - Uppdaterar min kalender, både papperskalendern och den på datorn. - Sorterar småsaker i lådor. Jag önskar att jag kunde sortera de viktiga pappren istället, deklarationen är runt knuten, men det skulle kännas för mycket som att ge upp om att få något skrivet. - Läser novellsamlingar. Kan inte läsa romaner för det känns också som att ha bestämt sig för att man inte ska skriva, noveller är mer en pralin än en middag så de kan jag gott läsa. En eller två. Eller halva samlingen. (suck) - Äter. Inte bara praliner. - Svarar på mail och städar inboxen. - Planerar sommarens resa (det blir Rom). - Filar på intervjun till Eurocon (det är i alla fall något jag borde göra). - Försöker förstå mig på den nya telefonen jag skaffat. För många valmöjligheter gör mig bara irriterad och det är en pågående process att få den att bete sig som jag vill. Förhoppningsvis kommer det att resultera i en telefon som faktiskt fungerar, till skillnad från den jag har nu. Man borde kunna förvänta sig av sin telefon att den tar emot samtal utan att stänga av, att den inte plötsligt börjar snabbstava på tyska eller att den dör av att man skriver sms. - Gör tidslinjer på min whiteboard. Igen och igen. Förr eller senare ska det väl hamna på rätt plats, på tavlan och i huvudet.

Jag fick en helt lysande idé till hur nästa scen skulle utveckla sig när jag borstade tänderna igår. Den verkade superb hela natten, jag till och med vaknade och låg och tänkte ut hur det skulle kunna gå vidare därifrån. Men så började jag skriva och det går inte som jag tänkt. Alla säger konstiga saker och dyker upp oväntat. Jag får backa och fundera om. Ifall det hade känts helt rätt så hade jag låtit det vara kvar, men det är något med den här scenen som inte är som det ska, och det är just den biten som scenen finns till för ...

(dunkar huvudet i tangentbordet, äter en bit choklad, börjar om)

Fyra svar

Skånska Dagbladet ringde upp mig för några veckor sen och ville göra en uppföljningsintervju på den debutantintervju de gjorde innan boken släpptes. Det är en mycket kort sammanfattning av det gångna året. Den finns att läsa här.

Skrivdagar

Kapten har gett mig ett par dagars permission från skutan för att ägna mig åt min andra böjelse, skrivandet. De dagarna tillbringar jag så här:

För den observante så har jag alltså sällskap i den här drastiska förlusten av sanity points, den här gången av den begåvade Jenny Milewski som jobbar vidare på sin skräckroman Tomrum. Det är inte det sämsta att kunna titta upp och bli påmind om vad jag egentligen strävar efter - färdigt manus med redigeringsmöjligheter. För att inte tala om att konversationerna mellan det frenetiska skrivandet är lättsamt och inspirerande. Eller ja, om man är fascinerad av seriemördare eller vill veta hur en dramaturgisk kurva ser ut så är det inspirerande.

Och utsikten är inte så dålig den heller:

Genrelycka - Bister fantasy

Jag är sedan igår uppfylld av språklycka. En av mina vänner, den kloka herr Emgård, myntade en ny term för fantasy - bister fantasy. Det är så perfekt för mina bokhandlarbehov att jag nästan blir tårögd! Nu behöver jag inte beskriva de böckerna som 'smutsig fantasy' eller 'nitty gritty' som jag känt mig tvingad till tidigare. Känns riktigt, riktigt bra. Jag har funderat på ifall det finns en bättre term för urban fantasy också. Än så länge ingen framgång. Förslag mottages tacksamt.

God fortsättning förresten! Hoppas era helger avlöpte över förväntan och att ni har en fin vecka. Jag önskar att jag hade goda nyheter från det självpåtagna skriv-ide jag gått i. Men än så länge anser jag att det är goda nyheter att jag inte får raseriutbrott på mina motsträviga karaktärer. Om jag inte avrättar dem så är det ett under. *tar ett ögonblick och funderar över ifall det skulle vara möjligt* Nej, de överlever nog idag också. Men jag ger inga garantier för imorgon.

Om det bara garanterade ord också

För att försäkra mig om att ni tror att jag inte gör annat kommer här dagens bild.

Ja, det är på biblioteket förstås. Jag hoppas fortfarande att det ska bli lättare att skriva om jag inte sitter hemma där alla distraktionerna finns, och vad händer? Jag bloggar istället (ska bara, bara en liten post, med en liten bild ...). Nåja, om inte annat så är det här platsen som kostat mig flest ord på sistone. Sittandes här har jag den senaste veckan strukit 15 000 ord av den nya boken. Låter kanske inte mycket men Udda verklighet var ca 70 000 ord. Det gör mig mörkrädd att tänka på.

Idag är sista dagen den här skrivperioden som jag kan försöka ta igen en del av dem. Inte ens i den bästa av världar med kaffe upp till öronen, i perfekt temperatur och utan behov att prata med folk skulle jag kunna åstadkomma mer än 3000 ord på en dag. Idag fryser jag, chokladen är hemma och kaffet måste jag dra ner på så jag har te istället. De stänger kl 16 också. Nej, om jag lyckas klå mina vanliga 500 ord är jag glad och om jag kommer över 1000 så ska jag baske mig fira!

Planerar morgondagen

Imorgon håller jag min första storsamling för en gymnasieskola, Borgarskolan här i Malmö. Jag har pysslat med föredraget ett tag och provat flera olika sätt att memorera det hela. Jag har en gräslig scenskräck de sista fem minuterna innan jag börjar prata, det går alltid över när jag börjar men sen kommer jag på det igen en liten stund in och det är då jag är rädd att jag ska tappa tråden. Så det här är hur jag har lagt upp det hela:

Missförstå mig rätt, att prata inför publik är en riktig höjdare och jag har saknat det som en del av yrkeslivet, det betyder inte att jag inte drabbas av nerver innan. Jag inbillar mig att adrenalinkicken ger extra glöd till framträdandet. Jag är ju inte precis den blyga typen annars, så varför skulle jag bli det inför ett par hundra personer? Hmm? 

Leva författarmyten

Mina skrivande vänner och jag brukar diskutera författarklyshor, författarmyter och den bistra verkligheten. Alla har blivit färgade av sina förutfattade meningar och alla är väl medvetna om hur det fungerar egentligen. Det är ingen av oss som tror att man kan försörja sig på sitt skrivande, att det ska vara lätt bara för att man blivit publicerad, att det inte är hårt arbete bakom. Ändå har flera av oss uppfattningen att en perfekt skrivdag är som klyshan säger - full av kaffe/te, choklad, sitta kvar i sängen/sitta och tänka vid sitt skrivbord, ha livliga diskussioner om skrivandet och att orden kommer utan att det känns som att dra tänder. Idag är författarmyten delvis närvarande. Jag har tagit mig till biblan, kaffe i handen, väskan full med ätbar uppmuntran och till råga på allt är det väder av den sorten som får mig att njuta av att jobba inne.

Orden då, säger ni? Ja, vi får väl se. I väntan på dem putsar jag på vad jag ska säga imorgon.