På väg igen

Skrivresan var produktiv och mina värdar skämde bort mig ordentligt under tiden. Jag har sovit som ett barn och det i sig var värt att åka bort för. Inga mardrömmar, ett minimum av sammanbitna käkar och så vakna till en dag fylld av samtal om text - jag har varit lyckligt lottad. Stormen missade oss också. Det regnade och blåste rejält men det var ingen klass 3-varning som det var i Skåne. Hoppas att alla har klarat sig fint därnere. Skrivandet gick över förväntan. Jag hann snygga till två kapitel och hitta två nya problem. Ge med ena handen, ta med andra. Nu är jag på väg tvärs över landet för att träffa förlaget i Göteborg. Jag tror inte jag åkt på bredden såhär förut ...

En vecka, en helg, ett brev

Förra helgen firade jag min födelsedag med det sedvanliga coctailkalaset och min fasta övertygelse att mitt liv blir roligare om jag har en årligen återkommande anledning att bära klänning, hatt och dricka drinkar ur martiniglas i trevligt sällskap. Mycket riktigt, det var verkligen bättre för kvällen! Men sen kom dagen efter och förutom att jag mådde som jag förtjänade så hade jag dessutom fått en ytterst oförtjänt förkylning. Den i sin tur utvecklade sig till en riktig jävelhosta som jag fick träffa läkare för att få bukt med. Jag gillar inte att gå till läkare. Ja, jag vet, läkarskräck är så vansinnigt tramsigt de är bara människor de också osv, osv. Det hjälps inte. De föregående två veckorna hade varit fulla av läkarbesök, provtagningar och annat trams (orelaterad fysisk åkomma, jag mår efter omständigheterna väl och är friskförklarad) så jag tycker att det var fullt tillräckligt med petande, klämmande och deprimerande väntrum för resten av året. I vilket fall som var jag inte frisk nog att låta bli och resultatet var att jag blev sängliggande resten av veckan. När man inte kan läsa, skriva eller titta på tv i någon vettig utsträckning har man gott om tid att tänka på saker och därav kom det förra inlägget om hur lång tid det egentligen tar att skriva en bok.

Eftersom jag haft torra ögon, varit yr och ofokuserad och varit alldeles för sjuk för att göra något vettigt har jag försökt mig på att lyssna på böcker istället för att läsa dem. Svärmor hade lånat mig en bok på skiva, men jag klarade verkligen inte av den. Jag hade inte kunnat läsa den på papper så det blev inte bättre av att lyssna på den. Plotten, karaktärerna, dialogen, beskrivningarna - allt irriterade mig på olika sätt. Men sen fick jag Jonathan Strange & Mr Norrell av en vän och eftersom jag inte lyckats läsa ut den i pappersformat tidigare så tänkte jag ge den en ny chans nu när jag ändå var halvt medvetslös och inte orkade värja mig.

Det har gått över förväntan! När jag bodde i Uppsala och gick på universitetet där hade jag en vän som med jämna mellanrum läste för mig på kvällarna. Han stannade gärna uppe hela nätterna och jag var morgonpigg och som avslutning läste han Lovecraft för mig tills jag somnade. Det var förstås rätt vansinnigt att lyssna på galningars berättelse om hur de förlorade förståndet medan onämnbara ohyggligheter bankade på dörren, men det var texter som gjorda för att återberättas av en person. De var ofta skrivna som dagbok eller som ett försök att beskriva en händelse och därför perfekta för högläsning. Om man då bortser från de knepiga ordvalen. Hursomhelst, JS&MN känns likadan, det är mycket tillbakablickar och utvikningar och det känns utmärkt som högläsning. Fast visst somnade jag upprepade gånger och visst var det lite förvirrande när min spellista lagt kapitelfilerna i fel ordning, men nu tror jag att jag löst det. Jag går till och med och lägger mig lite tidigare för att kunna höra ett par kapitel extra. Det ger tid för hostmedicinen att verka också.

För min del är det extra trevligt att läsa/höra Jonathan Strange & Mr Norrell och det lite ålderdomliga språket den är skriven på eftersom jag har gett mig på att vara med i ett brevlajv - Poste Restante. Den senaste veckan har varit full av inspirationssurfande och brevutkast. Nu har jag fått mitt första brev tillbaka och går och grunnar på hur jag ska svara.

Men helgens händelse är ändå mötet med chefsförläggaren och samtalet om min framtid som författare. Jag ägnar dagarna i ända åt mitt liv som bokhandlare, det är rolig omväxling att prata om mina planer och förhoppningar som skrivande person också. Det var också intressant att prata med någon i den svenska bokbranschen om fantasy och hur det fungerar för dem, med tanke på att jag ägnar stora delar av mina veckor åt den engelska och amerikanska sidan av samma sak.

Och på tal om liv som fantasyförfattare - Sara Bermark Elfgren och Mats Strandberg var på Babel i torsdags och pratade om Cirkeln. Det var ett fint inslag om ungdomslitteratur och fantasy, finns på svtplay, Sara och Mats kliver på efter ca 20 minuter.

Sen tänkte jag avsluta med att ställa samma fråga som på facebook: vad rekommenderar ni för ljudböcker? Har ni några favoriter? Är det uppläsningen som gör den stora skillnaden? Såhär på kapitel 17 av Jonathan Strange & Mr Norrell har jag en bit kvar innan det blir dags att byta, men det är alltid bra att vara förberedd!

Höstkänslor

Det är mörkt på kvällarna, jag använder lampor på cykeln på väg från jobbet och när vinden tar fart längs husväggarna bildas små virvelvindar som drar med sig gula löv och damm i spiraler som snirklar sig runt fötterna. Det är en utmärkt chans att använda alla kappor och jackor som jag av outgrundliga anledningar samlar på mig. Dessvärre också tiden då händerna börjar kinka. Vaknade med kramp idag och har ägnat den senaste timmen åt uppmjukning för att kunna skriva. Känns som slöseri med tid och gör mig förstås vansinnigt frustrerad. Försöker komma ihåg att de som har riktig reumatism har det värre (jag har bara reumatisk värk, det är skillnad) och ser min farmors röda, svullna leder framför mig. Hösten är också tiden då jag börjar sakna saker - Egypten, skogen, farmor, skolstart, solljus, tid. Det känns som om allt går fortare under den mörka årstiden. Dagarna försvinner innan de hunnit börja och ändå varar det för evigt innan det blir ljust igen.

Jag hade hoppats att min säsongsvisa deppighet gått över, men dagar som denna är det inte helt säkert.

Det går förresten bra med skrivandet, när jag väl kan få fingrarna att gå med på vilka tangenter vi ska trycka på, och jag har gott mod. En behaglig känsla mitt i allt.

Den är inte helt ensam, jag försöker ladda batterierna så gott det går och den här månadens konsertupplevelse var igår när vi var och såg Max Raabe på Konserthuset. Slutsåld och underbar!

Roliga nyheter för en av de gamla debutantbloggarna också - Christin Ljungqvist som skrev på Debutantbloggen om hur det var att ta sig igenom refus efter refus har nu blivit antagen! Ett utmärkt exempel på att trägen vinner.

Det var lite av varje från den här författarfronten, hur har ni det i höstrusket?

Laddar

Imorgon blir det boksamtal i Lund med Adrian från Studiefrämjandet och jag laddar genom att läsa bokmässerapporter från alla möjliga håll. Jag älskar bokmässan. Att få chansen att träffa författarna bakom sina favoritböcker, upptäcka nya favoriter, driva omkring och lyssna på föredragen i montrarna, klämma på den nya utgivningen, gå på de stora seminarierna, prata med andra som är där för böckernas skull. Jag har alltid haft roligt på mässan och betraktat det som en av årets stora höjdpunkter. Förra året var min första mässa som utgiven och det var naturligtvis en större höjdpunkt än tidigare.

Men i år stannade jag hemma, vilket visade sig vara tur med tanke på hur förkyld jag varit. Om jag åkt hade jag eventuellt startat en epidemi medan jag släpat mig zombielikt längs gångarna. Det hindrar inte att jag vill ta del av mässan, även om det blir genom andras bokmässerapporter. Jenny Milewski och Sara BE har skrivit ett par trevliga iakttagelser och från Saras kan man klicka sig vidare till ett par andra.

Helgen över

Helgen var ägnad åt Kristianstad Bokfestival. Det var förtjusande väder om än lite kyligt och jag har inte varit i Kristianstad på evigheter. De håller på med någon form av renovering (tack och lov ska de inte riva allt) av rådhuskvarteret vid stationen som jag blev stående och tittade på.

Jag gick en sväng på stan, skaffade en av Burmans böcker på ett supertrevligt antikvariat och drack en kanna te på Teapot innan jag tog mig bort till biblioteket. Där speed-dejtade jag publiken i tio minuter och pratade om min kärlek till Malmö som verklig och fiktiv stad, om urban fantasy och vad jag vill ha av en historia och om Udda verklighet för de som inte läst den än. Folk var smickrande uppmärksamma under tiden och kom med frågor efteråt och önskar att jag tagit med mig fler böcker eftersom de var efterfrågade. Kvällen avslutades med ett mingelparty för arrangörer och gästande författare. Jag hade förmånen att prata med besökande från Kuba och Island förutom de svenska. De spännande diskussionsämnena varade hela vägen ner till Malmö.

På lördagen åkte jag tillbaka till Kristianstad (Det går tåg direkt från Malmö och det skånska landskapet är distraherande vackert. Som vanligt.) för att vara sällskap åt Sara BE (of Cirkeln fame). Hon hade ett par timmar innan och efter sitt föredrag och vi gick en sväng på stan för att kolla in bokborden (jättestor bokloppis över hela stan) och pratade skrivande, läsande och så många olika delar av författarskapet vi hann med under tiden. Dagens stora överraskning var när en tjej kom fram till oss och frågade om min autograf. Jag hade sett henne tidigare (hon var steampunkklädd och väldigt fin) och då hade hon hållit i Cirkeln så jag trodde hon ville prata med Sara, men nej, det var mig hon ville träffa! (Miriam, om du läser det här, det var trevligt att träffas och grattis till novelltävlingsvinsten igen!) Det är vansinnigt roligt att höra av läsare, jag är inte alls säker på att folk fattar vad det betyder för den som skriver. När jag nu säger 'den som skriver' menar jag främst mig. Det är förbaskat förmätet att tro att jag talar för alla andra som skriver, men de allra flesta jag pratat med verkar vara överens om att det är det sista steget som är den största poängen – det att nå läsare. Det håller mig intresserad i min egen text långt efter att den blivit mer ett jobb än ett nöje, långt efter att jag skulle ha slutat jobba med den om det bara var för min skull. Hur roligt det än är att skriva så är det (för mig) roligare att bli läst. Att få veta att någon dessutom gillat vad de läste är underbart!

Söndagen lade jag på att träffa Bitches United och fortsätta samtalet om text och bransch. Det är spännande och upplysande att höra så många sidor av en sak som på ytan verkar vara samma. Alla som tror att det finns ett enda sätt att förhålla sig till texten, vara författare eller en enda väg till publicering skulle bara höra våra samtal. Eftersom en av tjejerna är skrivpedagog dessutom gick jag därifrån med ännu mer övertygelse om att jag är på rätt väg med mitt manus. Alltid en skön känsla.

Så var vi då framme vid idag. Måndag. Ösregn, buggande facebook, fridag, anteckningar. Alltsammans har gett mig en underbar början på min skrivvecka.

Post-Eurocon-utmattning

Det har gått en vecka sen Eurocon 2011 och jag har nätt och jämnt hämtat mig. Det är ju inte som om livets alla andra åtaganden tog hänsyn till att jag sov för lite och pratade och upplevde för mycket under fyra dagar. Nejdå, livet fnyser i min generella riktning och dundrar vidare. Mycket att göra på jobbet, förbereda inför semestrarna, förbereda inför Rom-resan och så midsommarfirande på det. Snabbspola fram till idag och jag har fortfarande inte haft tid och sinnesnärvaro nog att göra en post om Eurocon. För att fatta mig kort - det var fantastiskt roligt!

Torsdagen torde vara avklarad (förra posten) och fredagen var min stora dag. Jag grundade så gott jag kunde med en rejäl frukost, väl medveten om att min nervositet skulle påverka mitt matinitag senare under dagen. Sen drog jag och Kapten ut på stan för att hitta bra kaffe, ta en promenad och äta lunch. Vi var tillbaka i tid för den första paneldebatten vi prickat för och i och med det så stampade allt på. Tiden kändes som om den rusade förbi (varje föredrag var ca 40 min långt, men det kändes som kortare) samtidigt som den sträcktes ut i det oändliga (det är märkligt vad man hinner med om man planerar noga). Jag lyssnade på panelsamtal om infodumpning och jag gick på ett par högläsningar och så träffade jag mängder med folk. Flera ansikten var bekanta från Swecon förra året och det var kära återseenden, även om de var hastiga. Sen kom kvällens höjdpunkt för mig - hedersgästintervjun med Elizabeth Bear.

Den var på stora scenen, filmad av UR och naturligtvis överlever ingen plan mötet med fienden, i det här fallet tekniken. Med en superhjälteinsats av Socialistsimon lyckades vi avvärja haveri och jag fick chans att visa upp Bears omslagsbilder för publiken, och för hela svenska folket när programmet väl sänds. Bear har en fantastisk bredd i sina böcker och det kändes som om det vore dumt att missa chansen att visa upp hennes författarskap för alla, när vi nu hade tv där och allt. Så jag hade grupperat hennes böcker kronologiskt efter den första i varje serie och det blev ett svep genom hennes författarskap, från första bokpublikation 2005 (fast hon skrivit sen 1995) fram till den sista delen av hennes senaste trilogi som kom i våras. Hon är makalöst trevlig, glad, generös med sin person och sina erfarenheter och hon var lätt festens medelpunkt. Det var en heder och en ära att ha fått vara den som intervjuade henne.

Ett smakprov av intervjun nedan, hela ska komma på UR i september. Så fort jag vet när så får ni veta!

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=-xzG1lGe-Ac]

Efter att jag gjort mitt på fredagen förlöpte kvällen i något som närmast kan kallas tunnelseende. Jag hade varit så nervös att jag inte ätit sen den tidiga frukosten och adrenalinet gjorde sig påmint också. Jag har egentligen inte scenskräck, jag vet att jag vill göra det och jag har pratat inför folk förut - men det hindrar inte mig att bli nervös inför varje större grej i alla fall. Det är säkert till del anledning till att jag åkte vilse på vägen hem från stället vi åt på på kvällen. Den röda linjen delar sig, olyckligtvis vid hållplatsen innan Tekniska Högskolan, så jag hamnade på Karlaplan mitt i natten. Efter åtskilliga vänliga själar (och en och annan uttråkad och snorkig person) hittade jag tillbaka till hotellet och föll i säng.

På lördagen var vi på kongressen i god tid, hade ett späckat program och vi hade verkligen valt med omsorg var vi skulle lägga våra pauser, vilket inte hjälpte mig det minsta när jag blev ombedd att hoppa in och göra en kort intervju med EBear på SF-bokhandeln nere i stan mitt på dan. Så det var bara att ge sig av. Hon var charmerande där också förstås!

På eftermiddagen fikade vi med Sara Bergmark Elfgren, Cirkeln-berömd och sjukt trevlig, gick på läsning med densamma och tillbringade delar av dagen i stora salen för att se bland annat Hannu Rajaniemi och Charles Stross prata med varandra. På kvällen gick vi ut och drack drinkar på ett ställe helt klätt i vitt kakel, där man om man hade tur kunde höra de som satt intill. I mitt fall blev det ingående samtal om genreskrivande och bokmarknaden med Sara BE.

På söndagen var jag helt färdig. Hjärnan var överlastad, jag hade sovit för lite, ätit för lite, druckit för lite vatten och allmänt njutit av tillvaron så till den milda grad att jag nästan slutat bry mig om vad som stod på programmet. Förutom att jag hade en egen högläsning (av första scenen i Särskild och en novell om Gustav, antikhandlaren från Udda verklighet) och satt med i en panel, samt att jag inte tänkte missa EBears hedersgästtal. I övrigt fick det bli vad det blev. Frukosten var vid det laget traditionsenligt intagen tillsammans med M.D. Lachlan, som skrivit Wolfsangel och The Elfish Gene, och eftersom vi pratats vid varje morgon under tre dagar gick jag på intervjun med honom också. Det var väldigt intressant att höra hur någon rört sig från att skriva komedi och humor till att skriva fantasy. Han var generellt en väldigt trevlig och rolig person, nu ska jag bara läsa hans bok också.

En packad dag senare rusade jag och Kapten iväg till vårt tåg, svor över att vi inte valt tyst kupé för hemresan och började planera nästa års Åcon. Cat Valente ska vara hedersgäst och det skulle vara toppen att åka på det.

Jag har tusen citat från alla föredrag och paneler jag bevistade, mängder med bilder undangömda i en kamera nånstans, jag är fortfarande uppfylld av förundran och beundran över allt arbete som lagts ner på ett arrangemang som det här, och jag har verkligen inte smält allt som sagts och gjorts än - trots att det är en vecka sen. Jag tar av mig hatten för arrangörerna, det här med kongresser är verkligen något alldeles speciellt. Hoppas att vi ses på en i framtiden!

Eurocon 2011 - tjuvstart

Så var det igång! Jag och Kapten åkte upp med tåg, ägnade hela resan åt att diskutera hur man bäst översätter ordet 'quest' (mitt förslag är 'dådfärd', och det står jag fast vid tills bättre kommer); vad som är skillnaden mellan ukronisk, alternativ historia och kontrafaktisk historia; hur mycket av en fangirl man kan vara och fortfarande påstå sig ha värdighet; statusuppdateringar på facebook kontra twitter; alléer och ekbackar och hur det påverkar vilket ord för själva byggnaden bakom träden man ska använda; hur vi skulle få mesta möjliga ur schemat; och så åt vi choklad, i mängder. När vi kom till Stockholm så tog Kapten väskorna och åkte till hotellet och jag jagade bort till SF-bokhandeln för min och Karin Tidbecks signering. Det var väldigt trevligt, många trevliga människor dök upp. Sen pratade Charles Stross om bokbranschen, sin publicieringshistoria och lite annat smått och gott.

Vi hasade iväg genom stan för att bevista uppvärmningsölkvällen på Monks på Sveavägen och där var alla andra också. Det var så fullt på ovanvåningen på puben (den som var reserverad för kongressens besökare) att vi inte ens kom uppför trappan, istället hängde vi vid baren och där hittade Elizabeth Bear oss. Eller ja, hon och Amanda Downum kom ner för att skaffa sig något ur baren och jag passade på att presentera mig. Och sen var vi igång! Maken till trevliga damer får man leta efter! Vi pratade språk, böcker, resor, tatueringar, brädspel och bläckfiskar. Och precis när jag inte trodde att det kunde bli trevligare så dök Sara Bergmark Elfgren upp och knackade mig på axeln. När vi skulle avrunda pubkvällen blev det istället att följa med Sara till hennes förlagsmingel och där blev vi kvar tills månen gått upp.

Nu är jag nerbäddad på hotellrummet, är glad att jag listat ut hur jag får min telefon att agera modem och jag ser fram emot morgondagen så mycket att det är tramsigt! Det här kommer att bli en kick-ass helg!

I fint sällskap

För ett tag sen skrev jag ett inlägg där jag pratade om några av mina skrivande bekanta. En av dem är Stefan Ekman som blev doktor i fantasy vid Lunds Universitet. Han blev sen intervjuad i Skånskan och gav tips på tre böcker i fantasygenren och häromdagen läste jag artikeln. Ja, ni  har gissat rätt - det här är ett skryttillfälle om något. Stefan rekommenderar min bok, och sällskapet är finast möjliga!

Edit: Och nu fick jag veta att det finns ett omnämnande i hans intervju med Lunds lokaltidning också!

Idel lovord

Under vägs har jag haft turen att lära känna en massa folk som också sysslar med skrivandet, fantasy eller andra kreativa strävanden och när det går bra för någon av dem blir jag alldeles varm i bröstet. Det är så sjukt roligt att se en bok av någon jag känner, eller en illustration i en tidning eller en artikel om ett hederspris, för att nämna några, och jag tänkte dela med mig av skrytbarheterna. Den 23:e september, lagom till bokmässan, släppte min lajvvän Karin Tidbeck sin novellsamling Vem är Arvid Pekon? och mitt signerade ex står i bokhyllan och väntar. Den är dessutom illustrerad av en annan väninna, Lisa Sjöblom, som är galet begåvad och gör underbara barnillustrationer med kaniner och andra skogsdjur. Lisa kommer ut med en kalender för 2011 där kaninerna är med.

Ola Wikander har tilldelats Cliopriset för sina historiska texter och eftersom jag är så förtjust i gamla språk har jag förstås läst hans I döda språks sällskap. Han ska dessutom komma med en fantasyroman nästa år som jag ser fram emot, även om jag redan nu har möjlighet att läsa manuset (jag är lyckligt lottad) så ska det bli ännu bättre att ha det mellan pärmar.

En av mina klasskamrater på Författarskolan har recensionsdag idag och det är hennes boks superfina recension i dagens Sydsvenskan som fick mig att tänka på det här. Therese Söderlind har skrivit Norrlands svårmod, jag har länkat till boktrailern förut och det var inte bara jag som gillade den - den vann boktrailerpriset på Bokmässan också, och även om boken fanns att tillgå på mässan så var det idag som tidningarna skrev om den. Hon har fått flera fina förstadagsrecensioner och jag är så glad för hennes skull att jag blir alldeles kvittrig. Hon jämförs med Joyce Carol Oates! När jag fick läsa delar av Thereses bok på utbildningen, i feedbacksyfte så som utbildningen var menad, så gick jag omkring i veckor efteråt och letade efter den där boken jag höll på med i mina hyllor. Det tog en evighet innan jag begrep att det var hennes bok som fattades mig och att jag skulle vara tvungen att vänta tills i år innan den var helt klar. Men det är väl värt väntan, jag säger bara det.

Som kronan på verket i denna strida ström av underbara nyheter har jag nu fått mitt ex av Sigrid Combüchens bok Spill. Den som jag läst kapitel av under resan till Gotland och resan till Berlin. Den blev raskt uppflyttad på min läslista och jag kan inte vänta på att kasta mig över den. Hon har fått välförtjänt uppmärksamhet för den och jag har någon att hålla tummarna för när årets August nomineras.

Men jag har saker att se fram emot också. Stefan Ekman ska försvara sin avhandling lördagen den 16:e oktober. Den handlar om geografi i fantasy och jag har sett fram emot det här sen han höll en föreläsning om fantasy och science fiction på utbildningen. Jag tänker vara där med blommor i högsta hugg och hejja fram honom. Dagen innan håller han i en panel om Fantasy i det akademiska. Den är öppen för allmänheten och har tunga namn på panelen, utöver att Stefan är spännande att lyssna på då alltså.

Karaktäristisk

Jag har pratat om Ur avgrunden tidigare, ett bloggromansprojekt som ligger precis i min genreförälskelse (Malmö med extra allt) och jag älskar projektet. En del av projektet som kittlar fantasin mer än andra är möjligheten att få en egen karaktär inskriven i historien, för ynka 100 kr. Jag kunde inte motstå, särskilt inte när det var så mycket lovecraftianska influenser och min egen stad och allt. Så jag skrev in mig själv. Nene Ormes, bokhandlare och ockultist, är nu en karaktär i Ur avgrunden och i kapitel 13 är hon med för första gången. Jag är helt exalterad. Och örhängena som nämns i första meningarna är de här. Olyckligtvis äger jag inte dem, men man kan ju drömma. Eller få dem inskrivna för mitt alterego i alla fall.

PS: Den författare som fick mig att välja en variant av mig själv som karaktär var Murasaki Shikibu och hennes historier om Genji där hon skrev in andra personer vid hovet på deras begäran. Jag har sedan dess funderat över hur det skulle kännas att vara en karaktär i en bok.

Avgrunden

Jag har kreativa vänner, det är inget snack om saken! En av mina kompisar har ett jättespännande projekt på gång, en bloggroman som heter Ur avgrunden. Jag gillar verkligen satsningen och följer den med spänning, det borde ni också göra, och kanske delta?

All information man behöver

Litteraturbaren på Dalby Gästis är redan imorgon kväll! (klicka på länken för infon) Jag ser verkligen fram emot att träffa Johan Theorin och Niklas Törnlund är en boren samtalsvärd så det känns som ett recept på en riktigt lyckad kväll.

Varför skriva sf, och andra tankar av en mästare

Det är absolut ingen hemlighet att jag är ett stort fan av Elizabeth Bears böcker. Hennes New Amsterdam är en av de bästa steampunkhistorier jag läst, den efterföljande Seven for a Secret är inte mindre fantastisk. Hon har ett enormt projekt på gång med sin Promethean Age-serie och så skriver hon sf. Men inte bara det, hon skriver OM skrivande och om sf på ett sätt som gör mig alldeles lycklig. Nu allra senast har hon visat hur hon tänker om sf och eftersom jag håller med om det mesta hon säger så är det naturligtvis lätt att tycka att hon är ett geni. Nå, ni får gärna avgöra själva, men man bara måste hålla med när det kommer till det här:

I believe that SF is a useful and revealing narrative tool. I believe that it has applications no other genre can approach, and one of those applications is the alienation and illumination of aspects of the present that may be too buried in the noise of the world to get a good look at.

Resten av hennes resonemang är också intressant, tänkvärt och det ger en inblick i hur hon hanterar sitt författarskap. Det är spännande, gå och läs.

Hah!

Jag hade tre dödslinjer att möta tills igår och jag klarade alla! Nu har jag bara två kvar innan torsdag vilket är tur med tanke på hur uppbokad jag är resten av veckan. Resten av gårdagen tillbringades med Bitches United på utflykt på den skånska landsbygden. Vi hade goda nyheter att komma med alla fyra så det var idel firande.

Bokklipp

Jag har två vänner som kommer ut med sina böcker i år som har gjort/fått gjort videoklipp till sina böcker. Den ena är Therese Söderlind, min klasskamrat från utbildningen, som skrivit en beroendeframkallande sträckläsningsbok om hur en familjetragedi i barndomen påverkar hur livet blir. [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=dwTHCkE9KG4&hl=sv_SE&fs=1&]

Den andre är Marcus Priftis, en av bloggkollegorna på Debutantbloggen, vars bok skulle skildras helt olika av alla som läser den. Se själva:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=k7LqsPDYs4M&hl=sv_SE&fs=1&]

Jag kan bara konstatera att jag också, likt en modebloggare, VILL HAAAA ett klipp om min bok.

Och medan jag funderar över det utropet och medan ni andra har en fantastisk söndag (utan bevis på motsatsen tänker jag förutsätta att ni har det) så är det här jag. Särskilt det på slutet.