Manustankar

/

Det har varit tyst här ett tag. Eller om vi ska vara ärliga så har det varit sporadiskt tyst här en längre tid nu. Tidigare har jag kunnat se en markant skillnad i frekvensen på mina inlägg beroende på ifall jag är hemma och skriver eller ifall mitt vardagsliv med bokhandel, Käraste och vänner har första rummet, ifall jag håller på intensivt med ett manus eller bara värmer upp inför det. Det borde alltså inte ta mig med överraskning att jag inte postar lika ofta när jag inte har något skrivrelaterat alls att rapportera. Just nu sitter jag med mitt redaktörslästa manus och går igenom de föreslagna ändringarna. Det är väldigt skönt och belönande att se hur mycket arbete någon annan har lagt på min bok och mitt skrivande, det påminner mig om att jag inte är ensam i den här processen. Min förläggare (som också är min redaktör) och jag är väldigt synkade när det kommer till det mesta, jag fattar vad hon menar när hon tycker något behöver ändras och hon är lika investerad i min värld som jag är och vill dess bästa. Att hon sen är osentimental och kan se det hela utifrån hjälper också med alla de ställen där jag inte löpt linan ut eller där jag blivit hemmablind för historien och dess knutar.

De som tror att skrivandet är något som föds ur huvudet, perfekt och felfritt, och att det sen bara är att skicka in till ett förlag som på sin höjd gör grammatikkontroll innan de sätter boken mellan pärmar är sorgligt illa informerade. Det första utkast till Särskild min förläggare fick se var långt ifrån något färdigt, jag ville inte visa det för någon annan och då hade det ändå gått igenom fem metamorfoser i mina händer innan dess. Det är inte klart nu heller, även om andra inlämningen var otroligt mycket mer som en riktig bok än det första. Jag har förhoppningar om att tredje inlämningen ska göra samma hopp i kvalité en gång till, men det kan man aldrig vara säker på. Det enda jag kan göra är att skriva den bästa historia jag kan i dagsläget och hoppas att det är tillräckligt.

Det försvåras en del av det min väninnan Jenny Milewski kallar för Dubierna. Hon pratar om dem som om de var Dementorer ur Harry Potter-böckerna och jag ser dem lite som parasiter. Dubierna tar över din hjärna när du inte tänker på det och plötsligt står du där med ett manus som bara några dagar tidigare var alldeles utmärkt och som nu drabbats av känns-fel-sjukan. När något känns fel i normala fall, när man skriver åtminstone, så är det vanligen för att något faktiskt är fel och behöver rättas. Det finns en lösning, inte lönt att få panik, men det är inte så att man får den där känslan för ingenting. Magkänsla kallar folk det också. Så långt allt väl, men när det drabbar hela manuset, vad gör man då?

Somliga dagar är det bra, andra dagar är allt fel, fel, fel! Jag tycker att jag börjat kunna urskilja den där lätt panikslagna hypokondriska rösten i huvudet nu, men den dyker upp ändå. Det sägs att bok två är svårare än bok ett. Jag betraktar det som empirsikt bevisat vid det här laget.

Nu tillbaka för att sopa Dubierna av mitt manus. Dödslinjen tornar vid horisonten.

Euroconrelaterade länkar

/

Lite länkar från Eurocon (jag vet, jag är så sent ute att det inte ens är lustigt, men det är det här eller att inte lägga upp dem alls, och jag vill ju hitta dem för egen räkning om inte annat, så håll till godo!). De är otroligt självcentrerade, jag har bara tagit med dem som nämner intervjun på fredagen, men det är en välgrundad gissning att de flesta av de som jag länkat till faktiskt har skrivit om fler saker och fler dagar. Bara att klicka sig vidare. Glorybox-Sara och jag klickade när vi träffades, här finns bildbevis!

Lite udd  gillade intervjun med Bear.

Boktimmen tyckte att intervju gick riktigt bra och förundras över att jag inte squeelade mig igenom den.

Drömmarnas berg funderar över mitt upplägg men gav resultatet tummen upp.

Lazy's Library har bild och några citat.

Maria UNT  har med en bild.

Jumbled Words kallar mig 'cute' och bara  därför vill jag ha kvar länken. Ack, fåfänga!

Debutantbloggens Oskar Källner använder Bear-intervjun som ett exempel på hur roligt det är att vara nörd, vuxen och få lov att gotta sig i sina intressen på en kongress.

Jag och Karin Tidbeck signerade i SF-bokhandeln på torsdagen och det finns visst en liten video av försnacket där.

Rom!

/

Sommarens mest efterlängtade resa är här - vi drar till Rom! Jag har packat böcker, anteckningsböcker, näsdukar och allergimedicin, solhatt och sandaler, pennor, pass och nödchoklad. Jag kan inte tänka mig att jag egentligen behöver mer, men jag lär upptäcka redan på flygplatsen att jag tagit för mycket av en sort och för lite av en annan. Så är det alltid. Hur som helst, ha en fin sommar/semester/vecka alla ni därute, så ses vi här när jag har kommit tillbaka.

Och nej, mitt manus fick inte följa med, världens bästa redaktör sa ifrån.

Post-Eurocon-utmattning

/

Det har gått en vecka sen Eurocon 2011 och jag har nätt och jämnt hämtat mig. Det är ju inte som om livets alla andra åtaganden tog hänsyn till att jag sov för lite och pratade och upplevde för mycket under fyra dagar. Nejdå, livet fnyser i min generella riktning och dundrar vidare. Mycket att göra på jobbet, förbereda inför semestrarna, förbereda inför Rom-resan och så midsommarfirande på det. Snabbspola fram till idag och jag har fortfarande inte haft tid och sinnesnärvaro nog att göra en post om Eurocon. För att fatta mig kort - det var fantastiskt roligt!

Torsdagen torde vara avklarad (förra posten) och fredagen var min stora dag. Jag grundade så gott jag kunde med en rejäl frukost, väl medveten om att min nervositet skulle påverka mitt matinitag senare under dagen. Sen drog jag och Kapten ut på stan för att hitta bra kaffe, ta en promenad och äta lunch. Vi var tillbaka i tid för den första paneldebatten vi prickat för och i och med det så stampade allt på. Tiden kändes som om den rusade förbi (varje föredrag var ca 40 min långt, men det kändes som kortare) samtidigt som den sträcktes ut i det oändliga (det är märkligt vad man hinner med om man planerar noga). Jag lyssnade på panelsamtal om infodumpning och jag gick på ett par högläsningar och så träffade jag mängder med folk. Flera ansikten var bekanta från Swecon förra året och det var kära återseenden, även om de var hastiga. Sen kom kvällens höjdpunkt för mig - hedersgästintervjun med Elizabeth Bear.

Den var på stora scenen, filmad av UR och naturligtvis överlever ingen plan mötet med fienden, i det här fallet tekniken. Med en superhjälteinsats av Socialistsimon lyckades vi avvärja haveri och jag fick chans att visa upp Bears omslagsbilder för publiken, och för hela svenska folket när programmet väl sänds. Bear har en fantastisk bredd i sina böcker och det kändes som om det vore dumt att missa chansen att visa upp hennes författarskap för alla, när vi nu hade tv där och allt. Så jag hade grupperat hennes böcker kronologiskt efter den första i varje serie och det blev ett svep genom hennes författarskap, från första bokpublikation 2005 (fast hon skrivit sen 1995) fram till den sista delen av hennes senaste trilogi som kom i våras. Hon är makalöst trevlig, glad, generös med sin person och sina erfarenheter och hon var lätt festens medelpunkt. Det var en heder och en ära att ha fått vara den som intervjuade henne.

Ett smakprov av intervjun nedan, hela ska komma på UR i september. Så fort jag vet när så får ni veta!

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=-xzG1lGe-Ac]

Efter att jag gjort mitt på fredagen förlöpte kvällen i något som närmast kan kallas tunnelseende. Jag hade varit så nervös att jag inte ätit sen den tidiga frukosten och adrenalinet gjorde sig påmint också. Jag har egentligen inte scenskräck, jag vet att jag vill göra det och jag har pratat inför folk förut - men det hindrar inte mig att bli nervös inför varje större grej i alla fall. Det är säkert till del anledning till att jag åkte vilse på vägen hem från stället vi åt på på kvällen. Den röda linjen delar sig, olyckligtvis vid hållplatsen innan Tekniska Högskolan, så jag hamnade på Karlaplan mitt i natten. Efter åtskilliga vänliga själar (och en och annan uttråkad och snorkig person) hittade jag tillbaka till hotellet och föll i säng.

På lördagen var vi på kongressen i god tid, hade ett späckat program och vi hade verkligen valt med omsorg var vi skulle lägga våra pauser, vilket inte hjälpte mig det minsta när jag blev ombedd att hoppa in och göra en kort intervju med EBear på SF-bokhandeln nere i stan mitt på dan. Så det var bara att ge sig av. Hon var charmerande där också förstås!

På eftermiddagen fikade vi med Sara Bergmark Elfgren, Cirkeln-berömd och sjukt trevlig, gick på läsning med densamma och tillbringade delar av dagen i stora salen för att se bland annat Hannu Rajaniemi och Charles Stross prata med varandra. På kvällen gick vi ut och drack drinkar på ett ställe helt klätt i vitt kakel, där man om man hade tur kunde höra de som satt intill. I mitt fall blev det ingående samtal om genreskrivande och bokmarknaden med Sara BE.

På söndagen var jag helt färdig. Hjärnan var överlastad, jag hade sovit för lite, ätit för lite, druckit för lite vatten och allmänt njutit av tillvaron så till den milda grad att jag nästan slutat bry mig om vad som stod på programmet. Förutom att jag hade en egen högläsning (av första scenen i Särskild och en novell om Gustav, antikhandlaren från Udda verklighet) och satt med i en panel, samt att jag inte tänkte missa EBears hedersgästtal. I övrigt fick det bli vad det blev. Frukosten var vid det laget traditionsenligt intagen tillsammans med M.D. Lachlan, som skrivit Wolfsangel och The Elfish Gene, och eftersom vi pratats vid varje morgon under tre dagar gick jag på intervjun med honom också. Det var väldigt intressant att höra hur någon rört sig från att skriva komedi och humor till att skriva fantasy. Han var generellt en väldigt trevlig och rolig person, nu ska jag bara läsa hans bok också.

En packad dag senare rusade jag och Kapten iväg till vårt tåg, svor över att vi inte valt tyst kupé för hemresan och började planera nästa års Åcon. Cat Valente ska vara hedersgäst och det skulle vara toppen att åka på det.

Jag har tusen citat från alla föredrag och paneler jag bevistade, mängder med bilder undangömda i en kamera nånstans, jag är fortfarande uppfylld av förundran och beundran över allt arbete som lagts ner på ett arrangemang som det här, och jag har verkligen inte smält allt som sagts och gjorts än - trots att det är en vecka sen. Jag tar av mig hatten för arrangörerna, det här med kongresser är verkligen något alldeles speciellt. Hoppas att vi ses på en i framtiden!

Eurocon 2011 - tjuvstart

/

Så var det igång! Jag och Kapten åkte upp med tåg, ägnade hela resan åt att diskutera hur man bäst översätter ordet 'quest' (mitt förslag är 'dådfärd', och det står jag fast vid tills bättre kommer); vad som är skillnaden mellan ukronisk, alternativ historia och kontrafaktisk historia; hur mycket av en fangirl man kan vara och fortfarande påstå sig ha värdighet; statusuppdateringar på facebook kontra twitter; alléer och ekbackar och hur det påverkar vilket ord för själva byggnaden bakom träden man ska använda; hur vi skulle få mesta möjliga ur schemat; och så åt vi choklad, i mängder. När vi kom till Stockholm så tog Kapten väskorna och åkte till hotellet och jag jagade bort till SF-bokhandeln för min och Karin Tidbecks signering. Det var väldigt trevligt, många trevliga människor dök upp. Sen pratade Charles Stross om bokbranschen, sin publicieringshistoria och lite annat smått och gott.

Vi hasade iväg genom stan för att bevista uppvärmningsölkvällen på Monks på Sveavägen och där var alla andra också. Det var så fullt på ovanvåningen på puben (den som var reserverad för kongressens besökare) att vi inte ens kom uppför trappan, istället hängde vi vid baren och där hittade Elizabeth Bear oss. Eller ja, hon och Amanda Downum kom ner för att skaffa sig något ur baren och jag passade på att presentera mig. Och sen var vi igång! Maken till trevliga damer får man leta efter! Vi pratade språk, böcker, resor, tatueringar, brädspel och bläckfiskar. Och precis när jag inte trodde att det kunde bli trevligare så dök Sara Bergmark Elfgren upp och knackade mig på axeln. När vi skulle avrunda pubkvällen blev det istället att följa med Sara till hennes förlagsmingel och där blev vi kvar tills månen gått upp.

Nu är jag nerbäddad på hotellrummet, är glad att jag listat ut hur jag får min telefon att agera modem och jag ser fram emot morgondagen så mycket att det är tramsigt! Det här kommer att bli en kick-ass helg!

Ändringar för Eurocon

/

Programmet till Eurocon är fortfarande föremål för ändringar, och en av de ändringarna har påverkat mitt schema. Nu är det som följer: Torsdag 16/7 16.30 på SF-bokhandeln i Gamla Stan signerar jag böcker och pratar med Karin Tidbeck (som också signerar). Vi agerar förband till Charles Stross som också signerar och sen pratar lite.

Fredag 17/7 19.00, intervjuar Elizabeth Bear, hedersgästen på kongressen, så om ni har något ni vill att jag ska fråga henne, bara kom med det. Jag tar emot förslag.

Söndag 19/7 13.00, läser texter (i ca 30 min). Det troligen en novell och kanske de första kapitlen av den nya boken (alla texterna är så korta). Den här gången blir det på engelska för de utländska gästernas skull. 16.00, sitter i panel och diskuterar fantastik i Sverige före år 2000. OBS, ÄNDRAD FRÅN 12.00.

Under hela kongressen kommer jag att ränna från en programpunkt till en annan, det verkar vara alldeles för många roliga saker, men jag hoppas ändå att alla som vill prata med mig kommer fram och säger hej. Jag kommer också att uppdatera på twitter ifall man vill veta vad jag sysslar med.

Gudars vad jag ser fram emot det! Nu åter till packningen. Undrar hur många böcker jag orkar släpa med mig för att få signerade?

Eurocon 2011

/

Ni har väl sett att schemat kommit upp? Eurocon 2011 är nu så nära att det börjar bli svårt att få tid med allt som ska göras innan dess. Särskilt som det har tillkommit författargäster hela tiden och jag vill hinna läsa något av alla innan jag träffar dem. Har nu till sist fått erkänna mig besegrad. Det går bara inte. Jag vill också gå på alla panelerna, alla högläsningarna och alla intervjuerna. Det går inte heller. I besvikelsen får jag nöja mig med att det jag faktiskt kan gå på är lysande trevligt. Så, för dem som är intresserade har jag ett gäng punkter:

Torsdag 16/7, 16.30 på SF-bokhandeln i Gamla Stan signerar jag böcker och pratar med Karin Tidbeck (som också signerar). Kom förbi och snacka lite! Det följs sen av Charles Stross som också signerar och sen pratar lite (eller möjligen tvärtom). Man skulle kunna säga att jag och Karin är uppvärmningsakten för Stross. Inte dåligt. Inte dåligt alls.

På Eurocon, 17/7 19.00, intervjuar Elizabeth Bear, hedersgästen på kongressen, så om ni har något ni vill att jag ska fråga henne, bara kom med det. Jag tar emot förslag.

19/7 12.00, sitter i panel och diskuterar fantastik i Sverige före år 2000. 13.00, läser texter (i ca 30 min). Det troligen en novell och kanske de första kapitlen av den nya boken (alla texterna är så korta). Den här gången blir det på engelska för de utländska gästernas skull.

Jag är lite bitter över att jag åker hem innan den paneldebatt jag sett fram emot mest. Det är en diskussion om kvinnor, män och neutrum i sf. E Bear är med förstås och hennes tankar kring det hade varit roligt att höra. Nåja, man kan inte få allt. Jag ska gå på hedersgästtal, högläsningar av en hel hög författare, föredrag om att forska i våra genrer och paneldebatter om allt möjligt. Jag hyser ett visst missnöje över att missa föredraget om myter i fantasy och sf, men det sammanfaller med en panel jag sitter med i, så jag kan inte gärna gå på det.

Nu är dagarna fyllda av att öva på intervjun och på uppläsningen som båda är på engelska, panelerna kan jag inte gärna öva på men jag har förberett lite listor på böcker jag tycker är värda att diskuteras, så det känns som om det är under kontroll. Jösses, det här ska bli så roligt! Hoppas jag träffar några av er där, bara kom fram och säg hej i så fall!

Att ha skrivit en bok, inte skriva den

/

Käraste brukar säga att han en gång hade en dröm och att jag tagit den ifrån honom. Han säger att innan han träffade mig så trodde han att han ville skriva. Sen har han sett hur det går till med bokeriet och har bestämt sig för att det inte är så attraktivt i alla fall. Han har sett mig ihopsjunken över skrivbordet till den kända skrivpositionen Räkan och han har hört ljuden min nacke och rygg gör efter ett av de passen. Han har sett högarna med råmanus, drivorna av korrektur från mina betaläsare och han har sett mig nöta ett hål i parketten medan jag försöker komma fram till hur jag ska lösa en plottwist eller (ännu meningslösare) om jag förändrar hela känslan i boken om jag tar bort en mening eller inte. Det har varit sömnlösa nätter, förlag som håller en på halster, refuseringsbrev och känslomässiga berg-och-dalbanor. Han trodde ett ögonblick att han återfått gnistan när jag blev antagen, men nu när jag börjat om så verkar han blivit övertygad om att han bestämt sig för rätt sak.

Han vill hellre ha skrivit en bok än att skriva den.

För egen del säger jag som så många andra: Oavsett hur roligt det är att skapa världen, möta karaktärerna, få dem att göra saker, bygga en elegant mening med många bottnar och den perfekta interpunktionen så vill jag mest av allt bli klar.

Och nu är jag det - med råmanus i alla fall.

Steampunkcykel

/

När jag fyllde 35 fick min cykel punktering och jag var hänvisad till extracykeln under en vecka eller två. Det i sig var väl inget att rapportera men när födelsedagen närmade sig fick jag besök av mina vänner, Christoffer och Maria Krämer, som ledde mig ner på gården där ett stort paket inslaget i svarta sopsäckar stod. Under dem fanns den mest fantastiska cykel jag någonsin sett! Grön! Med kylarprydnad! Och parasollställ! Det var helt enkelt allt man någonsin kunnat önska sig av en cykel. Inte förrän Maria frågade om jag kände igen cykeln insåg jag att det var min gamla. En skabbig 80-talshoj som blivit sprejmålad för en tio år sen eller så. De hade involverat Käraste som smugit ner och punkterat den när jag kommit hem från jobbet en dag och sen levererat den till vännerna. Han hade laddat upp med undanflykter och lögner ifall jag skulle börja fråga var den tagit vägen. Jag hann knappt sakna den. Här stod den så, som en dröm i grönt och koppar med mässingsdetaljer. Jag kunde knappt tro min lycka.

Jag lämnade in bilderna till Steampunk i Sverige och vann ett halsband för dem (så fort det dyker upp får jag visa upp det också, det är verkligen gåvan som fortsatt att ge) och nu har cykeln blivit uppmärksammad även av Steampunk-Micki. Cykeln kom med en fin beskrivning av tillverkningen, som en rosett av fiktion, den finns återgiven på båda bloggarna, där finns också fler bilder.

Bläckfisk i rymden

/

På sätt och vis tycker jag  synd om de som med dårars envishet hävdar att sf och fantasy är undermålig litteratur som endast är handlingsdriven och/eller innehåller ett visst antal ingredienser ur en, av kritikern fastställd, lista. För det mesta tycker jag bara att de har fel. Och sen finns det de tillfällen då det bevisas att sf inte är ett litterärt påhitt utan numer är verkligheten och då undrar jag alltid hur dessa författare/kritiker/dårar tar det. Nu senast Margret Atwood. Hennes kritik av sf är lika gammal som det pris hon fick för sin The Handmaid's Tale (Tjänarinnans berättelse). Jag undrar om hon är lika förundrad över vår verklighets sf-inslag som jag är? Den fantastiska framtiden är nu - NASA skickar ut bläckfisk i rymden! Det blir knappt bättre.

Alla länkar ni behöver finns på butikens blogg.

Nykär, körsbärskär

/

Nu när våren har kommit igång ordentligt och försommaren hunnit ikapp så blommar allting i Malmö. Syrenen är på väg (favoritblomman näst efter tulpaner) och körsbärsblommorna finns överallt. Det är grönt, det är varmt och jag är helt löjligt allergisk. Jag lät det inte hindra mig i helgen förstås. I söndags var det här jag:

Gott för själen, dåligt för disciplinen. Det är lätt att vara kär i Malmö när det är så här vackert.

Envetna karaktärer

/

Om man ska göra sitt jobb rätt som författare så ska karaktärerna bete sig som summan av sina personligheter, sina erfarenheter och sin situation. Det är inte alltid så lätt som man tror. Iallafall tycker inte jag att det är så lätt som jag trodde. Och jag verkar inte vara ensam. Tack och lov har jag inte behövt tigrar ännu, även om några säkert skulle kunna förvandla sig till något liknande med lite ansträngning. (Klicka på länken, ni vet att ni vill) Och för den uppmärksamme - jo, jag hade deadline igår, nej, jag blev inte klar. Parti #5 av Drakborgen: solen gick ner MEN jag har en fackla och klarar mig en liten stund till! Nytt rum, nya skatter, bara liiiite till!

En påse blandade skrivlänkar

/

Eftersom jag haft en så fantastisk skrivdag så känner jag att jag har tid med ett kort inlägg. Kanske särskilt som det handlar om ett gäng skrivrelaterade länkar jag snubblat över. Först (jag har eventuellt länkat till de här förut), Neil Gaimans åtta goda skrivvanor. De är humoristiskt nog listade under "tio råd till aspirerande författare". Av dem känner jag att "skriv klart" är ett av de viktigare, följt av "fixa till det som är trasigt". Det talar till min egen uppfattning om 'skriv så mycket du kan, så ofta du kan, och när du nått slutet så börja om'. Naturligtvis tjänar de flesta manus på att ligga ett tag så att man faktiskt ser vad man har gjort. Hursomhelst, goda råd alla åtta.

En annan uppsättning skrivtips, fem den här gången, finns hos Judy Black. Hennes råd om att försöka skriva på olika tider på dygnet tills man hittat sin optimala tid är roliga att höra, men jag skulle vilja tillägga att det inte behöver vara statiskt. Det kan vara cykliskt också. Eller en sak som förändras med ålder. Eller bara en humörgrej. Men man mår säkert bra av att ha koll på när man är som produktivast, om inte annat för självförtroendet i att ha en riktigt bra skrivdag nu och då.

Och eftersom jag är en som försöker skriva 6 dagar av 7 (och kanske lyckas med 5 av 7) så var det extra spännande att läsa den här posten om att _inte_ göra det och om vad som händer om man försöker tvinga fram något. Lilith Saintcrow är, tillsammans med Stephen King, en av de författare jag hört uttala sitt odelade förtroende för 'skriv varje dag-metoden' och hon har flera kloka tankar om föregående post här. Jag säger inte att någon av dem har rätt eller fel, men det kan vara spännande att läsa hur folk resonerar från båda sidorna saken.

Och så ett inlägg från Libba Bray som jag kände talade till mig, om mig. Inte för att jag har skrivit fem böcker eller är i hennes viktklass, men det var bara så huvudet på spiken att jag bara måste dela med mig. Om hur det känns som om man hittar på skrivprocessen på nytt varje gång, hur det känns som om man suger, fast man tycker att man borde ha lärt sig något av förra omgången och hur det kan komma ögonblick då allt känns fantastiskt och man har huggit tag i manen på historien och bara försöker hålla sig kvar oavsett hur bångstyrig den är eller hur fort det går.

Fastnade speciellt för hennes liknelse över hur det känns när man försöker få ett manus att börja prata med en (se föregående post, spelomgång 1-4):

... the writing feels terribly stilted. False. Awful. The equivalent of small talk at a party where you don’t know anybody and you can’t leave yet because somebody else is driving, and so you just have to keep standing in the corner holding on to your sweating seltzer glass saying, “Really? How interesting. I did not know that about elephants.”

Avslutningsvis angående mitt eget skrivande kan jag ju citera mästaren:

"As for deadlines... Like a hanging, I find they concentrate the mind wonderfully."

Manusversioner, deadlines och Drakborgen

/

Som svar på en återkommande fråga: Jo, det är tänkt att det ska bli fler böcker om Udda och/eller mitt udda Malmö. Jag jobbar på bok nummer två just nu (arbetsnamn: Särskild) och den handlar också om Udda. Det har tagit omvägar, men jag börjar tro att de omvägarna var nödvändiga. (För dem som inte är intresserade av hur jag har gått tillväga såhär långt, hoppa över det som följer. Det ska bli en bok till, det finns inget datum för den än.)

Är nu inne på femte versionen av det här manuset (jämfört med den förra som var inne på 12:e innan jag blev antagen + 3 omskrivningar med förlaget innan tryck). Det börjar kännas som en riktig bok nu, även om jag fortfarande drabbas av 'jössesamalia, det här är verkligen inte hur jag tänkt mig det!' kombinerat med futila och oändliga våndor över att jag lät en karaktär göra en (mycket liten) sak i ett kapitel som plötsligt får konsekvenser senare. När man gjort  båda de sakerna ett par gånger (sprungit med en idé för att den dök upp och låtit karaktärer göra saker utan att analysera dem, för att det kändes rätt just då) så inser man att, visst det fyller ut karaktärerna och ger spännande nya scener, men det är inte alltid så att det gör boken som helhet bättre, för att inte tala om att det riskerar säga emot saker som hänt i första boken eller saker man hade tänkt sig skulle hända senare i boken man skriver. De är bångstyriga att ha att göra med, de där karaktärerna.

Jag har vid något tillfälle funderat över min skrivprocess som en visuell sak. Neil Gaiman säger att han har sett sin process som ett träd med oändliga förgreningsmöjligheter och om man går fel så måste man backa på sin gren och sträcka sig vidare. Det är tjusigt, men det är inte så det känns för mig. Caitlín Kiernan har sagt att hennes är som att gå genom ett hus och slå igen dörrar, om man väljer en dörr i varje korridor så gör man de andra valen omöjliga, och hon gör bara ett val en gång och skriver sällan om manuset. Det är imponerande med tanke på hur hög kvalitet hennes text håller, om jag hade försökt samma skulle jag antingen fastna vid ett val av dörr - eller skriva varje mening tusen gånger och sen inte komma vidare. Hatten av till henne.

Själv tänker jag på mitt skrivande som ett parti Drakborgen.

Jag börjar i ett hörn och jobbar mig sakta men säkert in mot mitten och drakens skatt. Varje rum ger flera olika möjligheter att välja väg men varje vägval ger en mängd möjligheter att bli anfallen av likmaskar, skelett eller andra otyg, även om man också kan hitta skatter. Eller så är rummet tomt. Det är lätt att backa ett steg (göra om de omedelbara förutsättningarna för det val man står inför) men det finns också en möjlighet att man inte kommer vidare alls. Sen har vi den obönhörliga solens gång. Deadline tickar närmare oavsett om det går bra eller dåligt. Timmarna flyr och alla de där andra klyschorna.

Den här boken är inne på sitt femte parti nu, ibland med några rumsbrickor färdiga, ibland helt blind. Jag vet var den börjar, jag vet var den ska sluta, jag vet vilka andra som spelar och jag vet att det ska innehålla monster, skatter och det är alltid en jakt mot klockan.

Parti 1- skriven direkt efter författarskolan och som en rak uppföljare på det manus jag började skicka runt till förlagen. Också det manus jag _trodde_ att jag skulle skriva på när jag gav min förläggare en vansinnigt optimistisk tidsplan för andra boken. *föll ner i svart hål, hittar inte stegen upp, skyller min förlust på spelet*

Parit 2- kasta allt det gamla, finna mig i att Udda verklighet inte längre ser ut som på skolan utan är mycket bättre, göra om allt från början, ta åt mig för mycket av recensioner (och bara det negativa, för hur skulle det annars se ut? ta åt sig av beröm? nejnejnej, de bara ljuger!) och låsa mig helt. *orker! ahhrgh!*

Parti 3- stackars maken skaffade mig Scrivener för att ge mig en skjuts i skrivandet. Det funkade initialt och jag skrev på som om det inte fanns någon morgondag. Som om det inte heller fanns någon plan 'det kommer' sa vännerna, 'du har ju gjort det här förut' sa andra, 'vi väntar på uppföljaren, skynda dig!' sa resten. Alla de gamla idéerna kändes klena och jag skrev bara sånt jag tyckte var roligt vid det tillfället. Resultat: ett pussel av scener utan stadig plot emellan. Deadline ett susar förbi. *sprungit i cirklar, galler slår igen bakom mig, solen går ner*

Parti 4- exportera ur Scrivener för att få överblick, få ångest över vad den överblicken gav, klippa isär och sätta ihop i nya spännande konstellationer efter ny spännande plotplan. Funkade 2/3 in i boken och sen tog det slut. Skickar denna underliga manticora till text till min förläggare som svarar med den kloka frågan 'vad tycker du själv att du har skrivit för bok?'. Vi enas om att boken jag vill ha skrivit blir en bättre historia än den som #4 var på väg att bli. Deadline två höll uppenbarligen inte heller. *tre rutor från draken, med mängder av plunder, solen går ner*

Parti 5- En tanke jag haft sen manusversion 1 hade följt med för att den varit där, inte för att den var nödvändig eller helt bra - tar bort den ur ekvationen och får en helt annan känsla för historien. Börjar skiva på blank sida och gör om allt från början. Hittar ett par scener som jag vill behålla, tänker om i alla andra fall. Är nöjd, men deadline tre närmar sig med stormsteg.

Jag tycker det är spännande hur mycket jag lär mig av varje version, vad jag gillar med min text och vad jag tycker är uselt, hur det varierar beroende på vad som kommit före och efter (inget från version ett har överlevt, men version två hade faktiskt ett par partier som inte var dumma alls). Det är också intressant att man inte kan ta någon annans metod och använda den, att ingen annan egentligen kan ge svar på hur det ska fungera för dig. Möjligtvis med undantag för den inre redaktören. Min förläggare verkar vara enig med varenda skrivsida därute: jag är min egen hårdaste kritiker. Det hjälper tyvärr inte med den inre kritiken, men det hjälper att veta att hon har förtroende för min text, även om hon numer inte har förtroende för min tidshållning. Jag kan med andra ord inte ge någon datum för när boken förväntas nå hyllorna (och på dåliga dagar så tar jag mig melodramatiskt för pannan och tänker "OM den någonsin ...")

Nej, nu måste jag skriva, solen går snart ner över det här partiet och draken vaknar.

Trotsar beskrivning

/

Från Karins konstgrepp: Det är en sida med femtio svartvita bilder med oförklarligt innehåll. Historierna bakom dem måste vara mundanare än vad jag kan föreställa mig. De bara måste!

En favorit för både mig och Karin var den här:

Men den här är fantastisk, jag kan verkligen höra samtalet innan fotograferingen:

Även om det här är det som ger mig gåshud:

Njut, men ni är varnade - hjärnan vill hitta på historier om alla bilderna.

Primaborgen, Rom och andra städer

/

Såg ett inslag om Mats Åkerman på Sverige! häromsistenes och blev fullständigt förälskad i hans Svagiska Unionen och Sveaborg (eller Primaborgen som invånarna själva kallar staden). Hans bilder kändes som suddiga minnen, som något jag glömt att jag visste, eller glömt att jag sett. Färgskalorna är drömska och lite regnsuddiga. Jag önskar att det fanns böcker som utspelade sig i Primaborgen så att jag kunde besöka den mer. Jag blir lätt kär i folks skildringar av sina städer (det är mer städer än länder eller världar) och önskar att jag kunde resa dit. När det handlar om verkliga städer är det lite lättare rent fysiskt men det betyder inte att det känns som man föreställt sig. London är för mig en typisk stad som är helt dränkt i olika skönlitterära skildringar, med eller utan övernaturliga inslag, och det är roligt att röra sig mellan de olika associationerna. Från Angel Islington till Rosettastenen.

I sommar ska jag åka till Rom för första gången och jag tänkte att jag skulle försöka hitta lite skönlitterära böcker som tydligt utspelar sig i Rom som läsning inför det. Om ni har några tips så mottages de tacksamt.

Ett år sen

/

Det är ett år sen min bok kom från tryckeriet och ett ex landade på min hallmatta i ett vadderat kuvert. Jag var listig nog att dokumentera uppackningen av det, helt medveten om att ifall jag inte fotograferade denna monumentala händelse så skulle den gå för evigt förlorad. Ahem. Nå, såhär i efterhand är jag rätt glad över det i alla fall eftersom jag inte riktigt har samma magknipslycka varje gång jag ser boken (tur i sig eftersom jag jobbar bredvid den varje dag) men jag kan fortfarande minnas doften av helt nytt papper, känna de sidenblanka sidorna och knastret när jag bläddrade igenom den första gången från trycksvärtan på de svarta snittytorna som hade klibbat ihop sidorna. Ah, det var tider det! En repris säger ni? Här kommer den:

Känslan var fantastisk. Det är skönt att kunna påminna sig själv om det ibland. Ha en underbar helg alla!