Det där som inte får hända under dödsmarschen hände. Jag fick lite oroande meddelanden under slutet av gårdagen, felmeddelanden när jag tryckte cmd+S för att spara. Datorn påstår (och jag vill mena att den ljuger) att jag har för många fönster öppna och så får jag välja på att göra en säkerhetskopia innan jag stänger några. Så då gör jag det, stänger min browser (det enda andra öppna fönstret) och kollar mitt dokument. Jodå, det såg ut att funka. Senare på dagen händer samma sak, jag trycker spara och stänger. Men den här gången stänger jag alltihop och startar om datorn, det skulle ju vara jobbigt om jag var tvungen att sitta med en hel hög nya kopior att sortera igenom. Datorn omstartad - säkerhetskopiorna finns ingenstans att få. Jag gjorde en dropboxkopia vid lunch, men det här var kl elva på kvällen.
Paniken sätter in, scrollar igenom dokumentet - och nu tar vi ett ögonblick och funderar på var i processen jag befinner mig. Det är där man ändrar, lite här och där, lägger till en scen, skriver om en dialog, ändrar en markering (jag har dem i fyra olika färger och två typsnitt för att tala om vad jag ska göra med dem), det är inte arbete det är lätt att spåra - och inser att det finns färgmarkeringar kvar jag var säker på att jag tagit bort, anvisningar jag var säker på att jag följt upp. Sen hittar jag platsen för den stora scenen jag skrev, den som tog hela eftermiddagen. Den finns ingenstans (och jag har tryckt cmd+S flera gånger under den tiden). Till sist hittar jag den plats där problemen tydligen uppstod, mitt i korrigeringen efter ett betaläsningsdokument. Det är bara det att jag kan inte komma ihåg allt jag gjort efter det.
Gårdagen slutade inte lysande, om man säger så. Nu neurossparar jag på sticka och dropbox, och i mappen där det hör hemma. Någon av kopiorna måste väl ändå överleva. Så ska jag bara ta igen gårdagens arbete också, ovanpå det som var planerat för dagens 12-timmarsarbetspass.
Och jag drömde att jag somnat i en grotta och taket trillande ner över mig, jag kvävdes långsamt till döds utan att kunna röra ett finger. Nej, jag behöver ingen hjälp att tolka den. Men den är i alla fall bättre än de senaste nätternas drömmar om djurbarn som dör utan att jag kan rädda dem trots att jag försöker. Och den om zombiefågelungarna i mina blomsterlådor. Och den om ... Jag har tre veckor av oavbrutna mardrömmar att dra från men fågelungarna är ändå den underligaste, vi kan sluta där.
