Aj.

Dagen i korthet: Mardrömmarna avlöste varandra, vaknade en gång varannan timme och låg och stirrade i taket. När klockan ringde var jag utsliten.

Fick ett stressande besked på morgonen, är nu väldigt medveten om dödslinjen och är missnöjd över alla sysslor som tar tid. Inklusive sådant som duscha och klä mig.

Raka vägen till läkaren för att ta bort en leverfläck på sidan av näsan. Den brukar fastna i glasögonen och gör galet ont, sådär så att ögonen tåras, och nu har den dessutom börjat växa. Läkaren meddelar mig att det är ett kosmetiskt ingrepp och jag tänker "för dig ja, för mig är det en ständig irritation som måste bort" men man säger inte emot tanten med skalpellen, så är det bara. Det visar sig att man inte säger emot tanten med bedövningssprutan heller utan försöker vara en duktig liten patient och ligga still när de sticks och skär och drar. Och dessutom har åsikter om att det är lättare att skriva sf/f än annan litteratur, för det krävs inte lika mycket av ett påhittat universum. Försöker försiktigt ge henne en vidare syn på litteraturen, blir tyst när kniven kommer fram.

Resultatet:

Flera stygn, ena halvan av näsan är alldeles vit av den sträckta huden och det gör ont upp till skalpen (hudfärgat plåster är verkligen grejjen). Det syns inte på bilden, men jag har en likadan i nacken på andra sidan. Känner mig oresonligt gnällig av det här. Som om jag fått ett slag på näsan och har begynnande migrän samtidigt.

Gnäll, gnäll, gå och skriv med dig, lata författare får inga böcker gjorda. Ja, frun.

Brevutmaningen började lite haltande med att jag var sjuk och inte lämnade hemmet på två dagar, men sen la jag det här på lådan: två vykort och ett bokpaket. Jag hade glömt hur lite som får plats på ett vykort ...

Förkylningstider, dödslinjetider

Min läslista är full av uppdateringar från folk som är inne på sluttampen av sina manusomgångar (Elizabeth Bear gör spektakulära inlägg där hon listar alla möjliga saker som gör livet kring dödlinjemarschen möjlig och uthärdlig) och jag borde vara där också. Istället är jag i klorna på en ovanligt påträngande förkylning. Den här gången med omotiverade och överraskande nysattacker (upprepade gånger, från ingenstans, utan förvarning - jag hatar dem lite extra mycket) och värk i nacken på gräns till nackspärr. Den här köttdockan är defekt och jag vill ha en ny.

Men, on a brighter note, jag har (tror jag) identifierat ett plotproblem och kommit på en åtgärd som inte innebär att jag måste börja om från början på vit sida (vilket är min stora skräck och vore en riktig mardröm när jag nu gjort det tre gånger redan). Det tillsammans med den omslagsskiss jag fått se har mig på ett bättre humör än i måndags kväll. Köttet är svagt men anden stark, eller vad de nu säger.

Bokhandelskärlek

Vackra bibliotek och bokhandlar ger mig kvittriga känslor i bröstet. Här är ett gäng bokhandlar som gör att jag känner mig vagt otrogen min egen bara av att titta på dem. The 20 Most Beautiful Bookstores in the World. (tack Mattias för länken!)

Brev, det nya gamla

De senaste månaderna, och särskilt de senaste veckorna, har jag kommit hem varje dag och öppnat dörren förväntansfullt. På hallmattan ligger det en hög papper och jag har kastat mig över dem på ett sätt som jag inte kan minnas att jag gjort sen innan tonåren och jag hade brevvänner från Kamratposten. Det jag väntar på är alltså brev och det jag brukar få är bara post. Det är en förbaskad skillnad på brev och post. Post är alla fönsterkuvert, reklamutskick, gratistidningar, kataloger och annat jox som trycks in genom lådan.

Brev är skrivna för hand eller på maskin, stoppade i små kuvert och adresserade till mig som person, inte mig som personnummer. Eller, som just nu, adresserade till min rollperson i Poste Restante. Och som sagt, jag väntar på dem med en förälskelses otålighet.

Brev har förvisso fascinerat mig länge, med brevromaner som en lycklig biprodukt man kan läsa när man inte får egna brev, men just nu är de mer fascinerande än annars. Jag känner att jag håller på att jobba upp suget efter nästa projekt, och att brev kommer att vara vägen dit.

Hursomhelst är jag inte ensam om den här vurmen för brev, Mary Robinette Kowal som skrivit Shades of Milk and Honey har utlyst en utmaning i februari - The Month of Letters. Den är rätt enkel och helt genial: skicka något med posten varje dag under februari månad (utom söndagarna), svara på alla brev du får. Färre ord än NaNoWriMo och i gengäld ger man någon glädjen av att komma in genom dörren och hitta annat än post på hallmattan. Hon har precis satt fingret på skillnaden mellan brev och mail i sitt inlägg. Kowal har dessutom kryddat det hela med att svara på brev skrivna till Jane från Shades of Milk and Honey, naturligtvis med gåspenna och tidstypisk handstil, så som Jane skulle svara.

Jag tycker att idén är urcharmig och tänker försöka hoppa på den. Skulle någon ha lust att skriva till mig lovar jag att svara med ett handskrivet brev eller kort, innan februari är över. Vill man skriva till Udda går det bra också, hon kommer i så fall att svara som om det var juli-augusti, dvs tiden mellan Udda verklighet och Särskild. Hur känner ni inför brev? Är det er grej, eller är det något som är bäst lämnat till historien? Har ni/har haft brevvänner?

Här är adressen ifall någon är hugad: Nene Ormes Törnskärsgatan 2d 217 44 Malmö

Ifall man vill skriva till Udda så heter hon Udda Engström och nås c/o Ormes, på adressen ovan.

Imorgon: Nördcafé

Peppar för Nördcafét imorgon med intervju av tidningen City. Journalisten frågade "Och hur nördig är du då?" varpå jag kände mig nödgad att granska mig själv: Jobbar i Science Fiction-bokhandeln. Skriver fantastik. Läser genreböcker till 90 %. Blir exalterad av nyheter om luftskepp för tung frakt, solstormar med tillhörande norrsken, mystiska nya arter under Antarktis, arkeologiska lämningar man inte hittat förut/som belyser en tidigare okänd händelse/på platser där de inte hör hemma, etymologiska tolkningar, nästan allt på io9. Anser att serieromaner är en högtstående konstform. Möblerar resten av mitt hem efter bokhyllan i vardagsrummet. Citerar film som sätt att prata. Eller tv-serier. Eller lolcats. Har vid mer än ett tillfälle frågat mig själv: What would Buffy Summers do? Eller utbrustit i: Winter is coming! vid snö och minusgrader. Föredrar tv-serier framför film. Förvandlas till darrande fangirl av Neil Gaiman. Har på djupaste allvar funderat över vilken superkraft som skulle vara bäst samt vilken jag troligen skulle fått. Högsta önskan som liten: att bli astronaut. Högsta önskan som vuxen: att åka till rymden (och att komma tillbaka igen).

och kom fram till att jag nog var 10 på en skala från 1 till 10. Jag var frestad att säga 9, för att inte verka besatt, men eftersom jag tittade på min bokhylla vid tillfället fanns det inte riktigt utrymme att låtsas.

... och på tal om science fiction

... så är jag väldigt förtjust i Äkta människor! Färgerna, platserna, det gamla dilemmat med var en robot slutar och ett medvetande börjar, vad människor är värda i förhållande till maskiner och vad som är mänskligt beteende och vad som är värdigt. Och så känns den svensk. Jag gillar amerikanska filmer också, men det är så förbaskat trevligt att se min genre i miljöer och sammanhang där jag fattar vad alla subtexterna kommer sig av. Förväntningarna var höga, men det höll klass! Att geriatrikhubben är vad yngre människor tror att äldre människor behöver är ett välkommet humorinslag, samtidigt som det antyder äldrevårdsdebatt. Hon är vansinnigt läskig dessutom.

Svensk science fiction efterlyses

Fel Förlag efterlyser bidrag till en science fiction-antalogi! Projektet utlystes i november, men jag kan inte hitta någon slutdatum, så det är väl bara att skicka då. Så här skriver de:

Efter att tre av bidragen i vår första sf-antologi nominerades till årets bästa sf-novell 2010 och massor av fin respons från läsare och recensenter tycker vi det är dags att göra en tvåa! Något större, häftigare, blåare och ballare! Förlaget har vuxit ordentligt sedan vi gav ut den första antologin, vilket kommer märkas på produktionen, distributionen och marknadsföringen. Nu söker vi alltså massor av nya bidrag till uppföljaren! Det kan vara noveller, kortromaner, dikter, illustrationer (svartvita), fotografier (svartvita), recept, protokoll ja vad som helst bara det platsar i en sf-antologi. Eller utmana oss och genren och skicka in något som tveksamt har med sf att göra!

Skicka manus till sf2@felforlag.se

Google street view - oavsiktlig vardagsdokumentation

Hittade de här bilderna och fotoprojektet 9-eyes via Freelancer's Fashion som hade plockat ut ett par av de finaste i ett inlägg. Det är foton från Googles projekt med Street View-kameror. Somliga av fotona är riktiga konstverk, så att de nästan ser medvetet tagna ut, medan andra är inblickar i de tråkigare sidorna av mänskligt liv. Hon pekar också på mannen bakom projektet, Jon Rafman, och den intervju som gjorts med honom.

Metal crush

Har fallit i förälskelse med en metal-gitarrist, Eric. Det är så fint! Nörd + metal = sant. I det här fallet är det Harry Potter + metal = sant.[youtube http://www.youtube.com/watch?v=-mieXVkSGb4] Men det är inte det enda nörduniversat han gett sig i kast med, vad sägs om Lord of the Rings, Pirates of the Carribean eller någon av spelvärldarna som Skyrim eller Zelda? För att inte tala om Star Wars:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=zvep1WaUmOM]

Gröna Lyktan-tatueringen gör mig bara gladare. Och stort tack till Nathalee för länken!

Lyxskrivliv

Idag börjar det, mitt lyxiga skrivliv, de oceaner av tid det fantastiska stipendiet jag fick av Författarfonden ska användas till i omgångar (ja, när jag säger 'oceaner av tid' så menar jag alltså en månad). Jag har varit så nällad (säger man det i resten av Sverige, eller är det bara i Göinge?) att få börja att det krupit i mig. Lite som dagarna innan semestern när man plötsligt får en energikick och avslutar en massa arbetsuppgifter, är glad och trevlig men under alltihop egentligen redan har åkt. Så har det varit, särskilt igår. Jag har en plan för skrivtiden och jag har en deadline. Planen är lagom sträng och lagom öppen för förändringar, dödslinjen är exakt och omutbar. Mellan mig och den finns ett par födelsedagar, inventering i butiken, ett framträdande på Nördcafé här i Malmö, ett teaterbesök, en Litteraturbar, ett skrivgruppsmöte och i övrigt - skrivtid.

Det känns som en dröm.

Vi får hoppas att det håller sig så och inte förvandlas till den där mardrömmen som var hela förra årets andraboksångest. Jag kanske skriver något om den sen, men jag är inte säker på att jag vill. Det var nattsvart och ångestfyllt på ett sätt som jag inte trodde var möjligt när det kom till skrivandet. Det som alltid varit roligt, om inte alltid lätt. Nåja. Inte tänka mer på det. Det var förra året. Nu är det ett nytt, fint, gnisslande rent år som inte har en enda missad dödslinje, låtom oss behålla det så.

Det enda jag kommer att sakna under den här månaden är kollegor. Antingen kommer jag att förbjuda mig själv internet (jag brukar försöka, för det är ständigt lockande och fyllt av prokrastineringsmöjligheter) eller så kommer internet att agera kollega under tiden. Återstår att se.

Hur som helst, önska mig lycka till, jag har ett uppdrag att utföra!

Äkta människor

Nu är det eventuellt så att jag är sist med att uppmärksamma den här serien, men då får det vara hänt - för så taggad på en svenskproducerad tv-serie som jag är nu kan jag inte ens minnas när jag var senast. Äkta människor verkar ha allt jag vill ha. Bladerunner möter Stepford Wives, fast svenskt.Se bara på den här reklamfilmen för en hubot:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=_Py_xFXEUyc]

Det är ju snyggt, rent och inte så lite läsikgt. Och sen såg jag trailern och fick sådan där längtan som bara Stargate Universe och Game of Thrones har gett mig tidigare. Se själva:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=VKOZoAdhHso]

Och om ni redan är sugna, redan sett alla trailers och klipp så finns det ändå något nytt och tjusigt: i senaste numret av Utopi så tolkar olika serieskapare Äkta människor. Och den kom till butiken idag!

Kuriosa: Regissören för avsnitt 5-8 är samma regissör som just nu är aktuell med kritikerrosade Katinkas kalas och som ska regissera Cirkeln, Levan Akin.

Intervju x 2

Igår lade Verkligen Stefan upp intervjun han gjort med mig på sin blogg, glid över dit och kolla in den! Stefan hade flera intressanta frågor och jag kan möjligen ha svarat lite väl utförligt på somliga av dem. *ahem* Det blir lätt så när man blir tillfrågad om ämnen som ligger en nära om hjärtat. Om man har saker man funderar över när det kommer till urban fantasy och svensk fantastik så finns det möjlighet att komma och prata om det med mig och Karin Tidbeck på Nördcaféet i Malmö den 25:e januari (facebookgruppen finns här). Det kommer att bli mer av ett samtal än en föreläsning och publikmedverkan är alltid välkommen!

Karin Tidbeck kommer för övrig också att leda en kurs i att skriva fantasy och science fiction på Folkuniversitetet under våren, ett fantastiskt tillfälle att få tillgång till en flerfaldigt publicerad fantastikförfattare för att bolla idéer och dessutom en möjlighet att få en grupp av likasinnade att prova sina texter på.

Boktips

Eftersom jag gillar att läsa om andras läsning, och då särskilt när de är så insatta och engagerade som Benknäckarvalsen, så tänkte jag att jag skulle tipsa om inlägget om Sargassohavet av Jean Rhys (1966). Den handlar om en av karaktärerna i Jane Eyre och om ni funderar på varför ni borde lägga den till läsningen så säger Valsen såhär:

Varför ska man då läsa en så deprimerande historia? För att den är så jävla bra, förstås. /.../ det är inte spänningsmomenten och överraskningarna som gör boken bra, utan allt annat. Språket, känslan, på ett sätt förtvivlan. Mest skönheten.

Läs resten av inlägget också. Det övertygade mig i alla fall.

Att läsa om, att läsa in

Idag pratade jag med min vän och hennes åttaårige dotter, vi skämtade om gårdagen då de hade varit över och lilltösen hade kittlat mig fördärvad för hon hade hittat min hemliga svaga punkt - hålfoten. Jag har under alla år vi känt varandra hävdat att jag inte är kittlig (kittlen?) och det är jag inte heller, utom i hålfoten. Tösen anklagade mig för att vara en lögnare med detta som bevis och hon har förstås rätt. Så jag hävdade att det där var min akilleshålfot, och jag och modern skrattade högt, men inte tösen. Hon visste inte vem akilles var, hade aldrig hört ordet akilleshäl och tyckte med andra ord att jag var rätt urtråkig istället för vitsig. Hon hade förstås rätt, men det fick mig att igen tänka på vilka historier vi behåller och vilka vi glömmer, vilka vi aldrig tröttnar på och vilka vi bara vill ta oss igenom. Det här ligger nära mina tankar på omläsningar av böcker. Det ligger också nära mina funderingar på vilka historier som blivit viktiga för oss, som talande apor och som civilisation. Jag är långt ifrån färdigtänkt ännu, men det är spännande.

I mitt bloggflöde hittade jag idag det här inlägget hos Kate Elliott, en författare som delar med sig av sina tankar kring skrivandet och berättandet, frikostigt och ingående, på sin blogg. I det här fallet handlar det om att läsa om och om de berättelser man är införstådd med. Läs det. För mig var det en händelse som såg ut som en tanke.

In other news: Funderar fortfarande på vilka böcker som ska ingå i mitt omläsningslöfte för 2012. En bok per månad ska vara en omläst bok. December fick American Gods, men jag behöver 11-12 böcker till. Liftarens guide till galaxen, Enders game, Juliane och jag, Den tionde sånggudinnan, Den hemliga historien, Röde Orm, Santa Olivia, Tigana, Sonja Blue Collection, Dangerous Angels, Sinue Egyptiern - de är alla böcker som ligger bra till,men varenda gång jag tänker på det så blir det så många att jag inte kan välja. Ett försök att slippa undan samtidigt som jag uppenbarligen vill läsa om väldigt många? Vet inte.

Serier jag vill läsa igen: Dresden Files, Song of Ice and Fire, Malazan Book of the Fallen, Harry Potter. Man kan hävda att Liftarens guide, Sonja Blue och Dangerous Angels skulle räknas till serier, men om de är publicerade i en volym så kallar jag det för en bok (för den här sakens skull).

Det tål att tänkas på, alltsammans.

Gör skillnad för Palatset

Jag har ingen egen relation till Paltaset, men Sara Bergmark Elfgren på Glorybox har talat så otroligt varmt om det, om satsningen i stort, om ambitionerna, om möjligheterna, och om de ungdomar hon har träffat där och deras relation till stället, att jag vill ta upp Saras inlägg här också. Jag har citerat delar av hennes inlägg nedan, men gå till hennes sida och läsa hela där.

Det finns en ett helt makalöst fint barn- och ungdomskulturhus på Riddarholmen. Det heter Palatset. Det är hotat av konkurs efter att bara ha varit öppet några månader.

Alla som vill att det här helt otroliga stället ska kunna finnas kvar kan skriva på namninsamlingen. Observera att det är bråttom, skriv på innan den 13:e januari. Så måste jag bara ta upp en sak till. Inträdet på Palatset kostar 120 kronor. I dyraste laget för vissa familjer och ungdomar (vilket jag också har skrivit om tidigare). Men jag förstår faktiskt inte de personer som använder detta som ett argument för att inte engagera sig i Palatset!

1) Alla pengar går direkt tillbaka till verksamheten. 2) Palatsets ambition har hela tiden varit att bli ett kulturhus för alla barn och ungdomar, oavsett bakgrund och ekonomisk situtation. Deras målsättning har hela tiden varit, och är fortfarande, att sänka biljettpriserna och bli så tillgängliga som det bara går. Nu har de varit öppna i bara ett par månader, och saker och ting har gått snett. Dels för att de inte har fått stöd som de trodde att de skulle få (se nedan). Och kanske har de misslyckats i sin planering. Vad vet jag. Misstag har säkert begåtts.

Men kom igen allihop! Nu finns det här stället - det står där på den gamla historiska ön och är helt magiskt!

Oavsett vad man har för åsikter om hur Palatset har skötts och vad det kostar att gå in, så kvarstår faktum: De som jobbar med Palatset sätter barnen och ungdomarna främst, och deras målsättning är att detta otroliga hus ska vara öppet för alla.

Hjälp dem att uppfylla det målet! Skriv på!

Och sprid detta vidare till både privatpersoner och företag, vuxna ungdomar och barn!

Så här skriver Palatsets konstnärliga ledare Lotta Nilsson på Facebook:

"Varje biljett på Palatset kostar egentligen 240 kronor! Palatset hade därför behövt 20% offentligt stöd för att klara det, men vi nådde tyvärr inte det målet under 2011 och det har skapat ett underskott som vi tampas med idag. Tyvärr är kulturfinansiering ett årigt, man söker stöd varje år. Andra stöd är projektstöd t.ex från Arvsfonden och andra offentliga bidragsgivare. Man söker också stiftelser och fonder. Vi hade otur och fick inga sådana stöd i år. Tex ville ingen stötta Klubb Palatset för tonåringarna, hur konstigt det än låter. Pga mindre stöd till barnverksamhet var vi tvugna att starta i mindre nedbantad skala enbart på helgerna men vi hade ändå samma fasta kostnader och investeringar. Trots att vi har haft nästan fulla hus sedan starten går det inte runt och vi har försökt täcka verksamhetsunderskottet med stöd från näringslivet, men en global finanskris kom i vägen och besluten från sponsorer har dröjt. Vi är en liten icke vinstdrivande aktör som inte har någon stark huvudman med stor plånbok i ryggen, därför blir vi extra sårbara i en likviditetskris som den vi nu befinner oss i. Vi har byggt upp huset och rummen på Palatset nästan helt med medel från näringslivet. All fantastisk teknik, möbler, utrustning, och delaktigheten, Arvsfonden har stöttat tillgängligheten. De övriga offentliga pengarna är enbart till verksamhet, och har betalat den omfattande versamhet som vi haft för barn och unga under snart 3 år även innan vi flyttade in i Gamla Riksarkivet."

Papperskonst - Guy Laramee

Som bekant - papperskonst får mina nerver att skälva på en helt annan nivå än annat. Böcker som konstverk, i alla dess former är något alldeles speciellt. Här kommer ytterligare en fantastisk konstnär: Guy Laramee med sina landskap. (hittad via Colossal)

Det är så att man blir hänförd. Verken ovan är hämtade från de två utställningarna Biblos och The Great Wall, och skulle man ha vägarna förbi Montreal i april så ställer han ut där då.

Språkrådsvrede

Språkrådsvrede = den ilska man känner över Språkrådets representant när hon tillfrågas om ordet "tjejsamla" som de lagt till på sin nyordslista. Språkrådsvrede kan också kännas över enskilda ord, över listan i sin helhet, över bristen på vetenskaplighet eller underlag för att kalla ett ord för nyord, bristen på insyn i processen med mera. Intervjun med representanten i SvD finns här, men Sara BE på Glorybox har också citerat den på sin blog där hon manar till protest. Jag  fylldes av tidigare nämnda språkrådsvrede och skrev ett brev. Det var jag bevisligen inte ensam om. Breathless har skrivit ett inlägg som också trycker på de springande punkterna.

Språkrådsmörkning = När Språkrådet undviker att förklara hur det kommer sig att ett ord valts över andra ord för nyordslistan

Språkrådsförklaring = En form av mansplaining där Språkrådet förklarar varför det inte finns fog för att vara upprörd samt där de undviker att på något sätt bemöta kritiken de fått angående representantens uttalande. De lägger verkligen ut texten, men misslyckas fatalt med att förklara det enda viktiga - vad fan sysslar de med?

Språkrådsvansinne = Både det de verkar ha drabbats av och det jag känner inför dem.

Sara BE följer upp med ett inlägg där hon också länkar till intervjun med mannen som myntade "tjejsamla" (och hans svar på frågorna och inställning till det hela ger upphov till ytterligare känslor förstås, men låt oss hålla oss här ett ögonblick) och har flera vettiga poänger. Alltsammans lämnar mig med:

Språkrådsförakt = Det förakt Språkrådet verkar känna inför de som kommenterat samt det förakt jag numer med fog hyser för deras nyordslista.

Gott nytt år!

Det börjar dra ihop sig för en titt på det gångna året och ägna sig åt förhoppningsfulla halvlöften om nästa. 2011 var året då jag insåg att skrivkramp inte bara var bluff och båg, att rumpan i stolen-metoden säkert funkar för somliga, men för mig resulterade det i förfärligt dålig text. Året då jag missade deadlines på allvar och året då jag fortsatte vara debutant långt efter jag tänkt mig att det skulle blivit en andra bok. Det var året då jag var på tv längre än fyra minuter, fick hantera att den bild jag tyckte sämst om var den som alla tidningar tyckte var roligast. Det var året då jag besökte Rom för första gången, åkte mellan Stockholm och Göteborg för första gången och året då jag vande mig vid att Malmö har fått en tunnelbana (typ). Jag träffade en massa nya, spännande människor - Elizabeth Bear och Sara Bergmark Elfgren står som två lysande stjärnor i den samlingen, läste en massa nya spännande böcker och stiftade bekantskap med nya spännande författarskap - N.K. Jemisin bland andra.

Det har varit ett intressant år, minst sagt. Svårt att önska sig så mycket mer av 2012 egentligen, men: Jag önskar mig fler bokbekantskaper, att jag tar mig tid att läsa fler mugglarböcker, att jag ska lyckas med mitt mål att läsa om en bok som jag tidigare läst per månad, att jag ska bli klar med och få ut bok nummer två, att jag ska komma iväg på fler kongresser och att jag ska börja träna yoga igen.

Med de förhoppningarna för egen del hoppas jag på ett nytt, spännande 2012 för er del också! Att ni gör något roligt, läser något fantastiskt och att ni mår riktigt bra!

Berätta gärna om ni har några bokrelaterade nyårslöften, man är ju nyfiken.

En fin helg!

Julaftons morgon innebär här tecknade serier, Hogfather, lussebullar, finkaffe och skinksmörgåsar. Så nära julefrid jag kommer efter en riktigt intensiv arbetsperiod. Pratchett är verkligen lysande i den här boken och Susan är lysande i filmen. Jag är inte mycket för tv-jul annars (även om jag kan sjunga med i alla låtarna i Disneys program, falskt förstås men ändå) men det här är fina grejer!

Och med det önskar jag er alla en god jul, fin Festivus eller allra minst en trevlig helg!