Något fint en måndag som denna

Blygsams sammansatt reklam. Jag blev innerligt och oreflekterat glad av den. [youtube http://www.youtube.com/watch?v=DSMj87i2x3E]

Fantastiska höst!

Spelar ingen roll att jag är omöjlig att väcka utan ljus, blir allmänt hängig och drabbas av melankoli över att sommaren är slut och över att hösten är så pyttekort - just nu är den här och den är underbar!

Can't be trusted with the internet

Jag har tillbringat betydligt mer tid med internet de senaste månaderna än vad jag brukade göra och jag har märkt av en tydlig dämpning av mitt humör och en radikal brist på lust att skriva annat, läsa annat eller interagera utanför datorn. Jag är tröttare och ledsnare nu än jag varit på rätt länge och förutom att ljuset börjar bli mindre (jag lider av att det blir mörkt och som så många sagt: Winter is coming) så är mina internetvanor den tydligaste skillnaden. Jag blir påverkad av vad folk säger och tycker, jag läser länkar och engagerar mig i diskussioner jag annars inte skulle ha kommit i kontakt med och resultatet är att även om jag tillbringat hela dagen framför datorn har jag inte fått något skrivet. Jag menar, jag vet ju redan att folk kan vara onda, att världen ligger pyrt till och att jag har haft en sjuk tur att födas i den tid och på den plats som är den här, men jag har för tunn hud för att läsa om det varje dag. För att inte tala om att jag är trött på att börja så många konversationer med att förklara vad the male gaze är, eller gå igenom hur vardagsrasism fungerar och nästa person som säger att jag borde låta mig nöja med den relativa jämlikhet vi har här för att den är bättre än vad kvinnor på andra ställen i världen har kommer att få mig att skrika och börja blockera folk. Så jag har försökt lista ut vad jag ska göra åt det och kommit fram till att jag får försöka dra ner på tiden jag tillbringar online. Jag har fortfarande en massa research jag vill och måste göra, jag har vänner som jag bara har kontakt med över nätet och jag vill inte gärna missa alla roliga saker som händer heller, men någon ändring måste jag göra och det här är en början.

Jag kommer att fortsätta uppdatera bloggen i samma fullständigt opålitliga takt som nu.  Facebook kommer att vara det som tar största stöten och twitter efter det. Instagram ligger bredvid kameran i telefonen och kommer troligen att behålla lite kärlek, men om man vill nå mig på riktigt så är det här eller via mail.

Jag hoppas att ni fattar och inte tar det som att jag inte vill interagera. Jag har alldeles för roligt på både facebook och twitter för att det ska vara nyttigt, mellan de idiotiska uttalandena och de blodtryckshöjande länkarna. Jag har helt enkelt ingen självdisciplin när det kommer till internet och måste därför vara sträng.

Uppföljning på mobbinginlägget

I förra inlägget skrev jag om en av de värsta mobbingupplevelserna jag haft under min uppväxt och fick ett massivt gensvar. Tack alla för er medkänsla! Jag har haft gott om tid att tänka på vad som hände, vad ni sagt och hur allt fick mig att känna. När folk sa att jag var modig som berättade försökte jag tänka på ifall det verkligen var mod, och den tjej inom mig som var mobbad tycker nog det. Jag tänkte att jag troligen skulle få äta upp det här så småningom, men att det fick vara värt det. Mobbing ska inte få tystas ner. Jag önskar att jag kunde säga att det var den enda mobbingupplevelsen jag haft, eller att det var den som var tyngst att bära, eller att det var den som var lättast att komma över, eller egentligen vad som helst som gör upplevelsen lättare att leva med och lättare att läsa om och lättare att skriva - men det vore inte sant. Som bisexuell, högröstad bokmal i en liten stad där folk redan bestämt sig för ens värde var läget rätt bistert. Min självbild formades av den tiden och uppfattningen om mitt eget värde, både känslomässigt och fysiskt cementerades. Det tog lång tid att ta tillbaka känslan av att ha egna rättigheter och inte behöva böja sig för vad andra sa.

Jag tackar för det stöd och den uppmuntran jag fått av inlägget. Det är tackochlov lite drygt 20 år sen, jag känner mig inte skadad längre. Men förändrad är jag. Det blir man.

Det jag tycker är viktigast är att det egentligen inte är jag som behöver stödet, det är ungdomarna idag, det är de som lever med mobbing fortfarande som vuxna. Jag berättade inte för att få medlidande (säger jag för att tysta rösten inom mig som säger att det är vad folk tror) utan för att visa att mobbing är något som färgar en för livet, även om livet rätar upp sig senare. Jag önskar att fler vågar ställa sig upp och säga 'sluta' och 'nu får det vara nog' när det händer. Där och då.

Om jag dessutom visar att det finns de som klarat sig så kanske det hjälper någon, jag vet inte. Jag hoppas förstås att mitt lidande inte var förgäves, gör man inte alltid det?

Att vara mobbad

Har ni sett Mobbingsimulatorn? En app på facebook där man kan få prova på hur det är att vara mobbad på nätet. Den simulerar skrämmande bra hur det känns att vara mobbad och det finns tackochlov en panikknapp att tillgå. Jag önskar innerligt att de som blir utsatta hade tillgång till en sån knapp på riktigt. Jag önskade att jag hade en på tiden då det bar sig. Min absolut mest traumatiska mobbingupplevelse är något som då var så hemsk att ingen trodde på mig när jag berättade och som jag sen dess fått klentrogna kommentarer på när jag berättat om den. Det är vad folk blir utsatta för dagligen nuförtiden tack vare kameratelefoner och direktupplägg på nätet.

Jag gick på mellanstadiet, var kär i en kille i en parallellklass. Han verkade söt och rar. Jag trodde det betydde att han skulle vara söt och rar mot mig om han bara visste att jag existerade. Så jag frågade chans på honom, som man ju gjorde. Jag fick ett stenhårt 'nej' och fick sen höra om mitt fallerade försök från alla möjliga personer på skolgården. Jag kunde inte tro att den här grabben skulle göra så mot mig, han var ju så söt, och när vi hamnade i samma grupp för drogundervisning (ni vet, där man får lära sig om olika droger och sen ska föreläsa för klassen om vad man lärt sig?) så var jag jätteglad. Vi pratade nästan ingenting, men han sa inget elakt heller. Efter de två dagarna så fick jag en fråga-chans-lapp av honom och min lycka var gjord! Jag svarade förstås ja. Det var ett par glädjerusiga veckor därefter, vi pratade i telefon ett par gånger och skulle ha träffats på en lekplats i närheten av hans hus (han bodde i andra änden av byn från mig) men det snöade inne. Vi träffades utanför skolan veckan efter istället.

Nu tycker man att jag borde ha noterat att vi nästan inte träffades alls i skolan, men nej, jag var blind och hittade på bortförklaringar.

Jag kom till platsen för mötet - alldeles för tidig, lite svettig av nervositet - och såg honom stå och prata med några ungar som byggt en snöborg på andra sidan gatan. Gulligt av honom att bry sig om någon som var yngre än han, tänkte jag. När han såg mig så visade han på bänken han borstat av och jag satte mig. Vi pratade lite. Eller snarare, han ville leka gissningslekar där jag skulle gissa varför han frågat chans på mig och varför han valt att träffas där, och jag började bli obekväm till mods.  Efter att han trugat ett tag, och jag nekat att svara (det visste väl han bäst själv, vadfan var det för typ av frågor?!), dök det upp ett gäng ur snöborgen. Det var inte alls ungar, det var hans klasskamrater - en med en videokamera, en med en stereo och alla med hånleenden - och när de kommit nära nog säger han att han naturligtvis tagit dit mig för att göra slut. För hur kunde jag tro att det här var på riktigt.

De spelar musik, med text som talar om för mig att jag aldrig var värd något från början, och skrattar och pekar. Jag går därifrån till sist och de följer mig med kameran, glåpord och hånskrattade kommentarer.

Jag grät hela vägen hem, funderade på vad som var meningen med att leva om det här var resultatet av att känna något för någon och berättade om allt för mamma. Hon trodde knappt det var sant. Inte nog med att videokameror var sällsynta saker och inget man lät sin 11- 12åring springa omkring med i snön, det var så utstuderat att hon inte kunde förstå det. Jag hoppades att det värsta skulle vara över nu och grät mig igenom helgen med en klump i magen och stryptag om halsen så fort jag nuddade vid det med tanken.

På måndagen var katastrofen ett faktum. Videobandet hade varit halva skolans helgnöje. Jag blev kallad vid hans efternamn, hånad och förlöjligad. Låten de spelat sjöngs efter mig på skolgården och i korridorerna. Min smala lycka var att de gick i en annan klass, att jag inte behövde se dem på lektionerna i alla fall och efter ett par veckor var det något annat som var den stora grejen. Men bandet föll aldrig i glömska utan kopierades för att kunna spridas fortare.

Året efter hamnade de alla i min klass och jag såg framför mig tre år med de mest utstuderade mobbare jag haft oturen att stöta på. Lärarna fattade ingenting och gick till och med med på att visa upp bandet på klassens timme. När jag protesterade och kallade det lärarmobbing (jag var 13, det här var på 80-talet, att lärare kunde vara delaktiga i mobbing kom som en överraskning för min klassföreståndare) fick jag veta att jag var lillgammal och behövde slappna av och inte ta saker så allvarligt. Att jag skulle försöka se humorn i det hela. Att det säkert inte var illa menat.

Min mamma hjälpte mig att få honom på andra tankar, men han ändrade sig inte förrän vi tänkte ta det till rektorn om han inte tog saken i hand. Jag behöver väl knappast säga att jag inte blev populärare av det här? Eller att det slutade för att jag förhindrat filmvisning i klassrummet?

Nå, det där varade ju bara ett par år (med filmen alltså, mobbningen fortsatte upp i gymnasiet), det är länge sen, varför kommer jag dragande med det nu? För att jag fortfarande kan känna det. Och för att det är så mångas vardag idag. För att det aldrig slutar vara förjävligt när någon utsätts för det. För att vi aldrig ska göra det till något normalt eller ursäktat. För att det på allvar kändes när jag provade Mobbingsimulatorn. Fortfarande. Jag är 36 idag, jag har haft gott om goda upplevelser, jag har haft tid att bearbeta den där händelsen och ta avstånd från både kille och kameraman sen dess även om jag fortfarande tycker att min klassföreståndare var under all kritik. Jag bor inte kvar i samma miljö, jag har nästan ingen kontakt med folk som mobbade mig, jag har ett liv jag gillar med en partner som älskar mig - och ändå kändes det här med samma knip i magen som då.

Prova appen om ni aldrig upplevt mobbing och föreställ er att det där är någons vardag. Att bli mobbad formar en för livet.

Nu bär det av till Kontrast!

Jag skriver detta i packhetsen, tåget går kvart-i-alldeles-för-tidigt imorgon och jag har den obehagliga känslan av att ha missat något väsentligt. Jag har försökt tänka på allt (gör man inte alltid det) men det är säkert något som glidit mellan isflaken av trötthet i huvudet. Jag har med mig Ola Skogängs första bok om Theo (för han är där!), jag har lagt fram Kelly Links Magic for Beginners (för hon är där!), jag funderar på att ta med min Ondvinter (för Anders Björkelid är där!) men det är en liten sliten pocket och känns sådär lagom fin att hålla fram. Jag har laddat datorn, lagt fram sladden, packat chokladen och hörlurarna. Det känns inte som om jag kan missa något som inte går att lösa på plats, jag menar - det är ju Uppsala, inte yttre rymden. De har butiker där också. Väl på plats är det ett fullspäckat schema. Mina punkter är inte så många, men man vill ju gärna se allt och mina åtaganden krockar med sånt jag själv ville göra. Jag kommer att finnas här:

Lördag 13:00 - Signering med svenska författare Lördag 16:00 - Steampunk, en introduktion. Lördag 19:00 - What does Steampunk have to say about us as readers? Söndag 14:00 - Fantastik i moderna svenska miljöer

Sen bär det av hem igen. Jag finns som vanligt på instagram och twitter (dvs sånt som går snabbt att uppdatera i telefonen) ifall man vill leta upp mig - 'lindorm' på båda ställena - och jag lovar inget när det kommer till bloggandet. Vi vet ju hur det gick på Bokmässan ...

Det känns underligt att åka tillbaka dit, jag har inte varit där med nån reda sen jag flyttade tillbaka till Malmö, men samtidigt ser jag fram emot det också. Promenera längs Fyrisån, fika på ett av Linnécaféerna (det fanns två när jag bodde där) och kanske till och med se Carolina Rediviva. Hoppas vi ses!

Råd för signering

Jag vet att jag borde göra annat, berätta om bokmässan (som var väldigt trevlig!) eller gotta mig åt att jag ska till Kontrast (för det är det inte alla som får) - men istället tänker jag länka till ett inlägg med tips för nyblivna författare (eller sådana som funderat på det) angående signeringar. Och här pratar vi om själva signaturen, inte tillställningen. Mary Robinette Kowal har listat tips och jag måste erkänna att jag inte har tänkt på ett par av dem, som att pennan ska vara syrafri eller av annan färg än svart. Eller att det är bäst att datera singaturerna den första månaden. Det gör jag nästan aldrig. Nå, man lär sig något nytt varje dag!

Kär i bibliotekarien

Jag är kanske sist på jorden att upptäcka bibliotekarien Jenny Lindh som svarar på frågor i DN men när jag läste hennes råd till en skribent som skulle träffa exets nya tjej och denna tjejs intimiderande fördelar så dog jag lite. Jag tror jag är kär. Jenny Lindh är det bästa med DN. Tveklöst. Har ni inte läst hennes frågelåda tidigare så är det hög tid att börja nu.

Bloggturné: Maria Turtschaninoff

Idag har jag den stora äran att husera Maria Turtschaninoff på min blogg som en av anhalterna på hennes bloggturné med anledning av släppet av Anaché, hennes senaste roman. Maria har jag pratat om förut, hon har skrivit Underfors, en urban fantasy i Helsingfors, och Arra, en fantasyhistoria. Vi träffades förra året på LitteraLund, satt i en panelintervju tillsammans och hade intressanta diskussioner, så nu tog jag chansen att fråga ut henne igen.

N: Välkommen Maria! Din senaste bok har precis kommit ut, skulle du kunna berätta vad den handlar om?

M: Anaché - Myter från Akkade handlar om en nomadflicka, Anaché, som växer upp bland akkadefolket. Det är ett hårt klimat, både fysiskt och psykiskt, med många tabun och regler för hur män och kvinnor får uppföra sig. Men Anaché är en stolt flicka, en stamledares dotter, och hon vet sitt eget värde. När hon förlorar det hon älskar mest tvingas hon att bli en annan för att överleva. Dessutom hotas stammens existens av en makthungrig angakok - ungefär en schaman - och hans arrogans. Han väcker gudinnans vrede, och hon är inte nådig!

Det är det korta svaret! Berättelsen utespelar sig i samma värld som min andra roman, Arra, men i ett annat land under en annan tid.

N: Den utspelar sig i en helt annan värld än vår, men med stora likheter - hur har du gjort research? Hur valde du vad du skulle ta med och inte?

M: Min research bestod i att jag läste en hel del om olika nomadfolk. Jag läste in mig på hästar. Jag läste reseskildringar och såg på dokumentärer från olika stäpplika klimat för att få inspiration till miljön. Verkligheten är ofta så mycket mer fantastisk än vad jag kan hitta på! Men så stjäl jag som en skata, blandar ihop verklighetens fakta och skapar nåt nytt och eget ur det.

Vad som skall vara med väljer jag utgående från vad som är viktigt för berättelsen, och för Anaché. Vad är det som har format hennes folk, och vad är det som format henne?

N: Nu är jag förstås nyfiken, du skriver på svenska i Finland, och det är ett minoritetsspråk men du är även utgiven i Sverige där det är majoritetsspråket - påverkar det ditt skrivande rent språkmässigt? (och i så fall hur?)

M: Egentligen påverkar det inte mitt skrivande språkmässigt. Alldeles lite kan jag ibland få sålla bort så kallade finlandismer som kan missförstås i Sverige. Det var kanske mer fallet i min förra bok, Underfors, som var en urban fantasy i modern miljö. I ett sånt upplägg får man akta sig för att använda för mycket slang och sådant för att inte alienera svenska läsare. I en renodlad high fantasy som Anaché är det inte ett speciellt aktuellt problem.

N: Påverkar det ditt val av genre? Hur är det med fantasyns status i Finland? Betraktar du dig som en fantasyförfattare?

M: Jag betraktar mig absolut som en stolt fantasyförfattare! Och jag går i jättars fotspår: Tove Jansson och Irmelin Sandman Lilius är två finlandssvenska fantasyförfattare. Fantasyns status har stigit i Finland på senaste tid, precis som den gjort globalt.

Men genren har nog valt mig, och inte tvärtom. Jag skriver det jag älskar att läsa, helt enkelt. Och fantasy ger mig möjlighet att berätta historier om angelägna saker på ett sätt jag inte skulle kunna göra om jag skrev realistisk litteratur.

N: Hur skulle du uppskatta fördelningen av din publik mellan Sverige och Finland (i procent om du vill)?

M: Åh, ingen aning. I och med att de tre senaste böckerna varit Månadens Bok i Barnens Bokklubb är procenten svenska läsare nog högre än den annars varit. Men andelen svenska läsare är nog fortfarande ganska liten.

N: Jag vet att du kommer till Bokmässan senare i veckan, har du någon tid då folk kan lyssna på dig eller få sina böcker signerade?

M: Ja! På fredag kl 11.30 på Arenan skall jag prata om Anaché tillsammans med Katarina Gäddnäs och efteråt är det signering. Och så är mitt stora seminarium också på fredag: kl 14.00 samtalar jag med Lene Kaaberbøl, Sara Bergmark och Mats Strandberg om trovärdiga fantasier. Moderator är Johanna Lindbäck. På lördag pratar jag om fantastiska element med Kaj Korkea-aho kl 12, om Anaché kl 14.30 och på Unga scenen är jag kl 15.30. På söndag signerar jag dessutom Anaché i SF-bokhandelns monter kl 12.

N: Då ses vi där! Tack för att du svarade på mina frågor och ett stort grattis till den nya boken!

Och alla ni andra vet nu var ni kan hitta Maria och hennes böcker på mässan Om ni inte har den möjligheten kan ni istället träffa Maria på hennes blogg och hon kommer att turnera andra bloggar också under veckans lopp. Håll utkik!

Hemma-hos-reportage och porträtt

Jag fick besök för några veckor sen av en journalist och en fotograf på gratistidningen City. De gjorde ett hemma-hos-repportage i min lägenhet och här är resultatet.

Jag är inte säker på om jag länkade till den stora intervjun i Skånskan och Norra Skåne tidigare? Den finns i alla fall här, på Caroline Alesmarks hemsida.

Skrivvecka!

Det är såhär det ska vara! Karin Tidbeck gör mig sällskap och öppnar nya dokument as we speak. Det gör jag också.

Hjälp till Jay Lake

Jay Lake, författare till bland andra Mainspring och Green, har en jäkligt elakartad form av cancer som hänger sig fast oavsett vad. Han är också påverkad av det amerikanska sjukvårdssystemet (jösses, vi ska inte börja prata om mina känslor inför det, då går det illa) och behöver därför hjälp. Scott Lynch visade oss alla hur man är en alltigenom hyvens påg när det kom till Emma Bulls och Steve Brusts operationer och nu lägger han pengarna på Jay Lake istället. Så, om man känner att man har lite över, om man njutit av Jay Lakes böcker och vill berätta det, då är just nu ett alldeles utmärkt tillfälle att göra det. Jag har skrivit mitt brev och donerat. Cancer suger tillräckligt alldeles utan att man ska oroa sig över ekonomin också. Dessutom vill jag ha sagt 'tack för böckerna' medan jag har chansen.

Ack, fåfänga!

Jag medger det. Jag letar efter blogginlägg om bokmässan och klänningar. Jag vill veta vad andra tänker ha på sig och jag vägrar skämmas över det! Jag till och med önskar att de kunde tagga sina inlägg så jag hittar dem. Det är alldeles för lite som kommer upp om man söker på 'klänning' och 'bokmässa'. Jag föreslår #mässdress. Illa sammansatt ord som inte kan förväxlas med något annat. Och dessutom kan det sträckas till att innefatta alla former av bokmässekläder. För att inte tala om att jag kan förvandla det till #kongressdress inför Kontrast veckan efter. Själv har jag köpt en ny klänning. Minsann.

EDIT: Malin the writer har klänningsfunderat.

När världen suger och jag hatar alla

Somliga dagar. När man följt en konversation på facebook och förfäras över de människor som människor man gillar omger sig med. När man via twitter fått länkar man följt upp i sin enfald och sätter morgonjosen i halsen. När man läser tidningen och inte bara blir irriterad på att folk inte bara särskriver, sätter ellipsen direkt efter ordet och har stor bokstav på varje ord i en titel - de gör detta samtidigt som de har usla åsikter! Det är nog för att tröttna på allt och alla. Det enda raka är förstås att beklaga sig på facebook, jag menar, det var ju där jag började bli irriterad ändå. Och så får jag detta till svar och dagen rätade upp sig. Från min vän Mackan Andersson:

Andas in djupt. Tänk - "What Would The Doctor Do?". Bryt ihop över att du inte har en sonic screwdriver. Force-choke:a vederbörande idiot. Räkna till 100. Meditera en stund när du kommer till talet 42. Få åldersnoja när du inser att det bara är typ 5 år dit. Inse att för fem år sedan hade du inte Facebook, inte Twitter och att fem år fram i tiden kommer ditt liv att vara awesome på sätt du inte ens kan föreställa dig idag.

...börja fundera över vad du ska göra då. Teleportera till Egypten? Luftskepp till Mars? Och inse att den här början på dagen kommer att betyda väldigt lite då.

Kram

Jag var tvungen att dela med mig. Det finns hopp om mänskligheten. Eller i alla fall om dagen.

EDIT: Jag borde ha börjat dagen med att läsa den här. Jenny Lindh visar var skåpet ska stå i diskussionen kring litteraturen.

Saker som hänt

Så, det var som sagt ett tag sen och det har förstås hänt en del trevliga saker som jag gärna skulle berätta om, så jag gör en sammanfattning: Det andra framträdandet i S:t Petri gick bra, men det var inte min förtjänst - hela grejen var att andra skulle berätta eller dela med sig av sina tankar om festivalen, minnen, upplevelser eller bilder  och det gjorde de verkligen! Jag fick höra saker som hänt under festivalen, saker som hänt folk nära deras hem, hur de sett fåglar som aldrig förr. Jag fick se bilder som tagits under veckan och lagts upp på twitter och instagram under #säramalmö. Sen fick jag fanart (wohoo! jag fick fanart! för första gången! *ahem*), bland annat en teckning av Hemming så som Udda skulle ha ritat honom. Dessutom fick jag en berättelse där en tjej skrivit in en karaktär i en av mina scener ur Särskild, en person som gömmer sig och ser saker som borde ha varit dolda för vanliga ordinära. Jag. Älskade. Det. Allt! Det var fint och generöst av alla som kom att dela med sig och att vara där och lyssna.

Dagen efter signerade jag i Bokia på Hansa - tack till alla som kom! Och på kvällen avrundade jag så släppveckan med ett litet drikmingel hemma hos mig. Folk visste vad jag behövde och dränkte mig i chokladpraliner. Jag skämtar inte. Jag har ett berg av praliner här och då har jag ändå ätit av dem i två veckor. Mina vänner känner mig, uppenbarligen.

På måndagen drog jag till Stockholm för att medverka på PunktMedis, Medborgarplatsens bibliotek, där de hade program för Stockholms zombievecka. Sara Bergmark Elfgren intervjuade mig och sen svarade jag på lite frågor. Vi stannade kvar och lyssnade på Maltört förlag som pratade om sin utgivning, och naturligtvis kunde jag inte motstå nytrycket av en bok om varulvar skriven på 40-talet. Underbar bok, vacker och intressant! Jag fick också träffa lite olika människor som tagit sig dit för att lyssna. Jag fick lägga handen på en läsplatta (den moderna signaturen), signera i ett par böcker, bli fotograferad och hälsa på lite bokbloggare. Sen tog Sara med mig på middag med några ur hennes bokklubb och det var en sanslöst trevlig kväll! Jag hoppas att få träffa alla igen under bokmässan eller på Kontrast.

Dagen efter det (har vi kommit till en tisdag för en evighet sen nu? ja det har vi nog) tillbringade jag på tåg, med hörlurar och en särdeles god bok. Jag fick äntligen chans att läsa klart det sista av Skalpelldansen av Jenny Milewski.

Så kom onsdagen, skrivtiden och förkylningen från helvetet. Alltså, inget skrivet men massor sovet. Och en oväntad hemma-hos-fotografering för en hemma-hos-intervju med City. När tidningen kommer ska jag (förhoppningsvis komma ihåg att) berätta det. På torsdag? Eller nästa torsdag? Hursomhelst var jag rätt utslagen ett par dagar där och sen var det tillbaka till jobbet.

Det roligaste sen dess är Hugo Awards. Det gladde mig extra mycket att det både var en bok jag verkligen, verkligen älskat som vann Best Novel (Among Others av Jo Walton, som jag älskar i övrigt också), men också att flera personer jag träffat stod på scen och tog emot sina priser. SF Squeecast vann för bästa podcast! Jag har fortfarande inte sett klart hela ceremonin, men den finns tackochlov att streama när man har tid. Jag sitter och önskar mig ett kommentatorspår till all kontext som ligger bakom skämten, utropen från publiken, och kanske till och med lite bilder på klänningarna. Jag vet att Kambriel hade gjort Cat Valentes klänning och den hade jag gärna sett närmare på.

Och Sara, jag har inte glömt att du utmanat mig, jag ska bara ta mig samman! Och jag har inte glömt att jag utlovade bilder, men datorn och telefonen vill inte prata med varandra. Får återkomma med det också. För att inte tala om alla fina recensioner jag fått och inte länkat till! Jag är hopplös.

Vad hände? (inte ett löfte om förbättring)

Jag har ingen aning om vad som hände, men av någon anledning när jag tänkt uppdatera bloggen har något annat alltid kommit emellan, allt från migrän till telefonsamtal med mamma till fullständig apati eller tolvtimmarsnätter. Luften gick ur mig kan man väl säga. Jag har inte haft anledning att vara utan luft, absolut inte, det har bara fortsatt att gå bra och vara strålande tider - både för mig och boken - men faktum kvarstår att det är tre veckor sen senaste inlägget. Jag har uppdaterat twitter med jämna mellanrum, och jag tror att det finns en bild eller två på instagram (lindorm), men det mesta har varit sofflock-bok-sova-äta ohemula mängder praliner och jobba.

Som en mental anteckning till nästa gång så ska jag räkna med en viss svacka efter ett boksläpp och om det blir ett intensivt boksläpp så får jag kanske räkna med en längre svacka. Någon annan som haft samma upplevelse?

Bokhora har läst

Jag bara måste skryta lite: Bokhora har läst och gillat Udda verklighet! Det ligger högt på min squee-lista, tillsammans med Lotta Ohlsson på DN, se mina böcker i tv och att få lov att framträda på Malmöfestivalen, och då har ändå varje sådan sak gett mig lyckorysningar.

Arbetsskada?

Helgen slutade med att jag upptäckte ett blåmärke på fingret, och jag har inte slagit mig. Skrivit för mycket?

En alldeles särskild dag

I fredags var den stora dagen, släppdagen för Särskild, och oavsett vad jag väntat mig av den så har det inte varit något i närheten av vad jag fick. På torsdagskvällen hade Sydnytt med ett litet klipp från en intervju (har jag hört, men inte sett, om någon har en länk får de gärna dela med sig), på fredagen hade TV4 lokalnyheterna också ett.

Jag hade blivit intervjuad av Sydsvenskan, Skånskan och City (s.22, 17/8)som alla hade med bild och intervju under fredagen. Och detta var bara innan jag kom till butiken för signering.

Väl där stod det blommor på bordet som folk lämnat åt mig under förmiddagen (alla blommorna var inte märkta, så ge er gärna till känna så jag kan tacka ordentligt!) och jag hade en liten skara som väntat på att jag skulle komma. Sen rullade dagen på med en jämn ström av människor som kom och pratade med mig om böckerna, om sinar tankar om ettan och sina förhoppningar om tvåan - tusen tack till er alla! Det är helt underbart att få träffa folk som läser dem så att jag har ansikten på er och inte bara en siffra i statistiken. Jag fick glada tillrop på mail, facebook och twitter under dagen och även om jag inte hann svara på alla så ska ni också ha tack! Telefonen blänkte till och jag såg att ni tänkte på mig.

Efter att butiken stängt så ställde mina kollegor till med kalas för mig och jag bjöd dem på bubbel i gengäld. Inte bara hade de byggt Turning Torso i skyltfönstret, de har backat mig under de här två åren och ställt upp när jag behövt vara ledig för bokrelaterade saker. Samt förstås lyssnat på mig när jag bitchat över min historia. De är lätt världens bästa kollegor.

Någon gång under kvällen fick jag veta att Kvällsposten/Expressen recenserat Särskild, en fin recension. Jag fick se recensioner från ett par bloggar också. Jag fick valda delar upplästa för mig och det gjorde mig alldeles rörd.

Vi gick tillsammans ner till S:t Petri kyrka, bakom Rådhuset vid Stortorget och kryssade mellan festivalfirarna för att komma dit. Det var en vacker kväll. Jag var helt i stämning när författarsamtalet skulle börja och Rebecka och Festivalgeneralen gjorde mig sällskap längst fram i kyrkan. Mittgången sträckte sig lång framför mig, så lång att ljudet har en fördröjning innan det kommer från dörren till altaret och detta enorma rum var det fullt av folk. Lite drygt 200 personer var där och jag hoppas att jag inte var den enda som kände den fina stämningen. Det var troligen den största händelse mitt skrivande har gett mig, och det var lätt den största publik mitt skrivande dragit! Tack till alla som kom! Jag hoppas ni hade trevligt.Min förläggare stannade kvar efteråt så att min mamma fick träffa henne. Enligt mamma hade de jämfört hur stolta de var över mig. Sånt värmer.

Under författarsamtalet pratade vi om festivalen, om de säras festival och om att göra Malmö till sin egen fantasistad och på Malmöfestivalens begäran kom jag med ett par utmaningar inför nästa fredag (den 24:e, kl 21.00 i S:t Petri) och nu vill jag bjuda in alla er andra till dem också. Jag vill veta:

Hur ser ditt fantastiska Malmö ut?

1. Malmös magiska platser: sätt nålar med beskrivning av dina magiska platser i M almökartan, som finns i St. Petrikyrkan hela festivalen.

2. Leta efter den Sära festivalen,sära platser och ting. Fotografera karaktären Malmö som du tycker att Malmö verkar vara i Uddas universum! Använd tag #Säramalmö. Lägg upp på Instagram, Twitter och Facebook - se resultaten här:http://www.briza.se/sara-malmo/!

2b. Om du inte hittar det du ser i ditt huvud på Malmöfestivalen eller Malmös gator: skapa själv och ta en bild av ditt verk och lägg upp. Ta gärna med din skapelse den 24 augusti.

3. Vad gör småbröderna på festivalen? Fotografera eller observera en fågel ...

4. Om du tar med en fjäder till St. Petrikyrkan kl. 21 den 24 augusti, kan du köpa en särknapp för den ...

Bilder från tillställningen i S:t Petri finns på Briza Maximas facebooksida.

Ni förstår att det kändes omtumlande och overkligt? Alla saker på en gång. Alla bilder av mig i tidningarna, alla saker jag har sagt, alla saker andra säger om mig, alla recensioner och allas gratulationer. Jag trodde att jag skulle upplösas av allt!

Och precis när jag tror att allt lugnat ner sig så dimper Skånskan ner med en söndagsbilaga där jag täcker hela omslaget och har ett helt uppslag plus extraspalt dessutom. Fotona är resultat av en av de lättsammaste och roligaste fotograferingar jag gjort. Och förutom att jag faktiskt gillar semikolon så känns jag vid allt annat som sägs i den. Men det var en väldigt surrealistisk upplevelse ändå.

Jag får återkomma med bildbevisen senare, det börjar bli sent och av någon konstig anledning är jag halvdöd, som en urvriden disktrasa, matt, trött och lättrörd. Och imorgon ska jag börja nästa projekt. Det är på tiden, jag har saknat skrivandet.