Vackra bibliotek och bokhandlar ger mig kvittriga känslor i bröstet. Här är ett gäng bokhandlar som gör att jag känner mig vagt otrogen min egen bara av att titta på dem. The 20 Most Beautiful Bookstores in the World. (tack Mattias för länken!)
Eftersom jag gillar att läsa om andras läsning, och då särskilt när de är så insatta och engagerade som Benknäckarvalsen, så tänkte jag att jag skulle tipsa om inlägget om Sargassohavet av Jean Rhys (1966). Den handlar om en av karaktärerna i Jane Eyre och om ni funderar på varför ni borde lägga den till läsningen så säger Valsen såhär:
Varför ska man då läsa en så deprimerande historia? För att den är så jävla bra, förstås. /.../ det är inte spänningsmomenten och överraskningarna som gör boken bra, utan allt annat. Språket, känslan, på ett sätt förtvivlan. Mest skönheten.
Läs resten av inlägget också. Det övertygade mig i alla fall.
Det här med att läsa om böcker, gör ni det? Jag vill minnas det som att det var något alla gjorde när jag var yngre men som mer och mer blir en ynnest man visar en särskilt älskad bok ju äldre man själv blir. En av mina snabbläsande vänner (100 sidor per timme, jag har verkligen ingen aning om hur snabbt jag läser, men det är inte i närheten av den siffran) hävdar att det är lätt att läsa om en bok flera gånger och att hon bara behåller böcker hon vill läsa om och om igen. Allt som bara förtjänar en omläsning (att hon unnade böckerna en andra läsning imponerade på mig bara det) skänker hon bort efteråt.
Jag satt och tittade på min bokhylla och funderade. Det är dags för en omläsning tror jag bestämt. Jag hade tänkt att jag skulle läsa om böcker under 2011 men de enda böcker jag har läst om är Särskild och Udda verklighet och jag tror verkligen inte att det gälls. Jag hade till och med börjat på en lista av böcker jag ville läsa om. Flera av dem var serier där en ny bok skulle komma (Song of Ice and Fire började jag läsa 96/97 så det börjar bli dags att friska upp kunskaperna tänkte jag, och sista Potter-filmen kom ju, tänk om man skulle läsa om innan dess, men nej) och ytterligare andra var gamla favoriter som jag pratat om i bokhandeln utan att egentligen ha någon färsk uppfattning om dem. En av anledningarna till att det inte blev av under 2011 har varit att jag (förutom att läsa om och om och om mina egna böcker) läst så mycket bra, nya böcker, hittat författarskap som krävt min uppmärksamhet och jag kan inte säga att jag missunnar någon av dessa tiden, särskilt inte till förmån för en bok jag redan har läst. Livet är för kort, har jag intalat mig. Men är det verkligen så? Borde det inte vara tvärt om? Eller i alla fall lite av varje?
Det är väl klart! Så jag har dammat av min lista, och lämnar den öppen för förändringar. Jag tänker mig att jag borde hinna med i alla fall tio omlästa böcker nästa år (måste lämna utrymme för nya böcker också, det är inte som om mina favoritförfattare slutar producera under tiden). När jag sen hittade den här sidan kände jag mig tvungen att knuffa upp American Gods till första titeln (hans regler om spoilers är stenhårda dessutom, det uppskattar jag). Det har ju kommit en nyutgåva med utökad text också, kanske dags att skaffa en ny?
Vilka böcker läser ni om?
Först Margret Atwood och science fiction och nu det här: I dagens DN har Heberlein gett sig på skräcklitteraturen och verkar tycka att skräckläsare är folk som inte klarar av att hantera verkligheten. Gudars skymning vad sånt snack tröttar ut mig! Det finns gott om andra som har sagt saker om hennes påståenden, jag vill särskilt peka er mot Pål Eggerts svar. Läs kommentarerna också när ni ändå är igång, diskussionen fortsätter där.
Vad är det som får tyckare och vetare att tro att bara för att man läser litteratur med övernaturliga element så skulle man inte kunna göra metaforiska jämförelser eller djupare analyser av sin samtid och tiden då litteraturen skrevs?
*suckar trött åt tjatet om att vampyrer skulle vara en trend* *suckar sen igen åt hennes 'tips' till författare*
Om du vill behålla dina villfarelser om att Orson Scott Card är en vettig människa, sluta läsa nu. Fortfarande kvar? Då så.
När jag var ung, riktigt ung, sådär så jag fortfarande trodde att science fiction var Asimov och Det var en gång i rymden, då gav en vän mig Enders Game att läsa. Jag blev hänförd. Den var fantastisk. Den är faktiskt en av de få böcker jag läst upprepade gånger sen jag fyllde femton (det var ungefär då jag började förstå hur många böcker det fanns och hur lite tid jag skulle ha på mig att läsa dem och det var bäst att jag skyndade mig). Jag älskar Ender. Han är fantastiskt beskriven, rymdstationen han bor på är också den lysande skildrad och hans kval, ack hans kval! De är utsökta. Nå. Snabbspola fram ett par år (ok då, många år) till år 2008 då jag får veta mer än vad som var nyttigt om Orson Scott Card. (jag kommer inte att länka, det är bara att googla gubben så får ni mer än ni vill till livs av hans religiösa åskådning och hans inställning till sina medmänniskor)
Mannen är förryckt. En förryckt homofob dessutom. Jag kände det som om han med varje fientligt uttalande trampade på och smutsade ner alla mina minnen av Enders Game. Det tog flera år för mig att hantera att en av mina favoritböcker är skriven av en man som kan säga sådana saker, vara så hatisk och världsfrånvänd. Jag är inte helt säker på att jag har lärt mig hantera det än faktiskt.
Idag fick jag veta vad hans senaste bok handlar om och den finns recenserad här. Jag har inte läst boken, det ska tilläggas i rättvisans namn, men jag har inga som helst anledningar att tro att recensionen inte stämmer. I den finns en länk till ett tal OSC hållit som är ett utmärkt exempel på hans retorik och åsikter i övrigt. Den påstår sig vara en avslöjande och upplysande återberättelse av Shakespeares Hamlet där (och nu citerar jag ur recensionen):
"Old King Hamlet was an inadequate king because he was gay, an evil person because he was gay, and, ultimately, a demonic and ghostly father of lies who convinces young Hamlet to exact imaginary revenge on innocent people. The old king was actually murdered by Horatio, in revenge for molesting him as a young boy—along with Laertes, and Rosencrantz, and Guildenstern, thereby turning all of them gay."
Det finns, gudarna vare lovade, de som bemöter detta med finess och humor. Jag gläds åt att kunna presentera Scott Lynchs svar.
EDIT: Subterranean (förlaget till boken som startade den här posten) har svarat på mailen. Väldigt balanserat och välformulerat.
Efter diskussionen över hos Sara på Glorybox så var jag förstås tvungen att ge mig på Jemisin. Hennes första, The Hundred Thousand Kingdoms, skaffade jag innan semestern, släpade med mig till Rom och tillbaka utan att faktiskt läsa en endaste sida. Nu var det alltså mer än läge. Och gissa om jag var lycklig att jag gjorde det! Den är sjukt bra. Den är sådär bra att man vill fortsätta läsa, fast man ska gå upp tidigt, fast man egentligen är sömnig, fast man borde äta sin frukost och komma iväg till jobbet, hellre än att träffa vänner på lunchen och hellre än att se klart tv-serien som höll hela ens uppmärksamhet bara dagen tidigare. När den var slut blev jag bedrövad av att inte vara kvar i världen längre. Det var ett tag sen jag blev så uppslukad av en bok och beundrade den på så många sätt att det kändes som om jag återupptäckt något i den uppslukande upplevelsen. Jag kastade mig över den andra boken i samma värld, The Broken Kingdoms, och blev återigen tagen. Hon kan sina saker den där Jemisin, inget snack.
Diskussionen hos Sara gick ut på ifall det var en paranormal romance eller inte. Jag skulle säga, såhär efter att ha läst ut de båda, att det är det inte. För min del krävs det att det finns något normalt för att det ska kunna vara paranormalt. Det krävs en del som är som vår värld och en del som inte är det. Jemisin har byggt en helt egen värld, en uppenbar fantasyvärld med kontinenter, krig, gudar, stadsskick, traditioner och språk som inte är som vårt. Det är inte en fråga om att göra en övernaturlig spegling av vår värld, det här är hennes egen skapelse, alltså kan det inte vara paranormal för mig (eller för butikens klassifikationssystem heller för den delen). Romans däremot, det finns med. Romantiken är en viktig del av berättelsen men det är kärlek som är det viktigaste, inte själva uppvaktningen och kringspelet. I mitt tycke gör det inte det hela till en romansbok. En romantisk bok, visst, men inte romans (eller romance, för de hugade).
Vad Jemisin gör med sin kärlekshistoria är att lägga grunden till en myt, att visa hur en kärlekshistoria som går till legenderna skulle se ut. THTK känns som en grekisk gudasaga fast berättad med mer inlevelse och med ett mycket vackert språk. Om den varit satt i vår värld hade den haft känsla av American Gods eller Sandman, men nu var det en egen fantasyvärld och det gjorde den ännu bättre i mina ögon. Hennes sätt att blanda perspektiv, återblickar, återberättande av legender och sagor med historien så som den utspelar sig var väldigt fint gjort. I andra boken är det ännu snyggare upplagt med en huvudperson som är blind. Fantastiskt skrivet.
Jag ser verkligen fram emot att läsa den tredje delen i serien, The Kingdom of Gods, som kommer ut i oktober. Jag har bokat ett exemplar redan och spekulerar i vilka grepp hon tänker använda för den. Jag är mer intresserad av det än av vilken kärlekshistoria det kan tänkas röra sig om, och det är inte ofta jag säger det om romantisk litteratur, något som jag låter vara ytterligare ett inlägg i diskussionen kring boken.
Edit: Det verkar råda skilda meningar om programmet - det har funnits två som cirkulerat - men min tid är tillbaka på det som står i Bokfestivalens program, 16.15 alltså! På torsdag börjar Bokfestivalen i Kristianstad och på fredag gör jag mitt framträdande där. 16.15 på Caféscenen. Om ni är i närheten och har lust att komma förbi så skulle det vara ytterst trevligt! Jag ska prata om hur det är att skriva fantasy i en vardaglig miljö. Hoppas på att se er där!
Jag är lite missnöjd över att jag missar Carina Burman på torsdagen. Hon är lite av en idol och det hade varit roligt att få mitt ex av Den tionde sånggudinnan signerat. Ett av de tre ex jag äger i alla fall ... Eh. Jag inser hur det låter, men den är underbar och jag köper den när jag hittar den på antikvariat. Man vet ju aldrig när den inte går att hitta längre och jag skulle vilja ha en extra, eller ge bort den. Nå. Hursomhelst. Jag kommer inte att kunna gå, men jag ska vara där på lördagen också, ifall ni ser mig får ni gärna säga hej.
Jag fattas fortfarande två av Burmans böcker, Hästen vid porten (tredje delen om Eutanasia Bondesson) och biografin över Fredrika Bremer. Jag håller utsikt efter dem, men än så länge ingen lycka.
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=5Dh9R_VtWRI]Tack Socialistsimon, vad glad jag är att jag inte missade den här!
Butchers Ghost Story är min senaste älsklingsläsning, det var som att komma hem. Om någon till äventyrs har missat Harry Dresden och Dresden Files så har ni nu 13 underbara böcker framför er av någon som vet att hålla rätt på plottrådarna. De klassas under fantasy noir hos oss, undergenre till urban fantasy, med en deckare i huvudrollen och ett förstapersonsperspektiv som ger en väldigt torr berättarröst med stor humor och självdistans. Harry är en person jag är glad att jag lärt känna och ser fram emot att få mer av under åren som kommer (Butcher har skrivit på för fler böcker).
Jag kommer på mig själv med att längta efter att läsa om böcker ytterst sällan, men när det väl händer så är det naturligtvis en bok som är stört omöjlig att få tag på. Jag talar om Sarah Monettes The Bone Key. Oj, vad jag vill ha den nu. I detta ögonblick! Grrr. Riktigt bra böcker borde inte få lov att gå ur tryck.
Såg ett inslag om Mats Åkerman på Sverige! häromsistenes och blev fullständigt förälskad i hans Svagiska Unionen och Sveaborg (eller Primaborgen som invånarna själva kallar staden). Hans bilder kändes som suddiga minnen, som något jag glömt att jag visste, eller glömt att jag sett. Färgskalorna är drömska och lite regnsuddiga. Jag önskar att det fanns böcker som utspelade sig i Primaborgen så att jag kunde besöka den mer. Jag blir lätt kär i folks skildringar av sina städer (det är mer städer än länder eller världar) och önskar att jag kunde resa dit. När det handlar om verkliga städer är det lite lättare rent fysiskt men det betyder inte att det känns som man föreställt sig. London är för mig en typisk stad som är helt dränkt i olika skönlitterära skildringar, med eller utan övernaturliga inslag, och det är roligt att röra sig mellan de olika associationerna. Från Angel Islington till Rosettastenen.
I sommar ska jag åka till Rom för första gången och jag tänkte att jag skulle försöka hitta lite skönlitterära böcker som tydligt utspelar sig i Rom som läsning inför det. Om ni har några tips så mottages de tacksamt.
Det finns konstnärer som i redan i sitt val av material och medium förtrollar mig, Brian Dettmer är en sådan. Han har tagit böcker och med hjälp av pincetter och skalpeller har plockat fram själen i gamla böcker, böcker som ingen läser för texten längre eftersom den är föråldrad. Det är så vackert och symboliskt att jag smälter.
Här hittade jag honom första gången (en hel hög med tjusiga bilder ur hans galleri) och här är en intervju med honom. Förtrollande.
Mycket riktigt funkade inte länken från 2009 nu när 2010:s lista är uppe. Men ja, här är samma länk, annan text - 2010 års bästa läsupplevelser inom mina genrer. Det är en lista med modifikation eftersom vi sneglar på varandras listor och försöker att inte prata om samma böcker tusen gånger, dessutom är den begränsad till böcker vi har i butiken eller som går att få tag på fortfarande. Utöver de böcker som nämnts där så hade jag tre riktigt fina läsupplevelser på svenska också: Sigrid Combüchens Spill, Therese Söderlinds Norrlands svårmod och Karin Tidbecks Vem är Arvid Pekon?
Jim Butcher är också en stående favorit och Sarah Monettes The Bone Key är en helt underbar bok som inte kom med på bokhandelns lista eftersom den inte går att få tag på längre. Skulle ni snubbla över den så köp den och njut den som den sällsynta delikatess den är. Jag tvingades låna det ex jag läste och det var med sorg och saknad jag lämnade tillbaka det. Monette tänker trycka och sälja en chapbook med fyra korta berättelser om Booth (huvudpersonen i The Bone Key) till välgörande ändamål, så vill man ha den och stötta en god sak är det läge att förboka på hennes livejournal.
Jag älskar chapbooks. Det lilla formatet, de korta historierna, som extramaterial till en film.
Ja, jag vet, gamla nyheter. Men jag får frågor om vilka böcker jag gillar tillräckligt ofta för att tänka mig att det är ok att länka till en sån här lista. Dessutom kommer nya årsbästalistan på måndag så det är relativt kortvarigt. Här har ni i alla fall listan jag skrev för SF-bokhandelns hemsida om mina läsupplevelser undrer 2009. Jag kan inte garantera att länken finns kvar efter måndag, men man kan alltid försöka. Nu tillbaka till ordgruvan. Idag (som de senaste dagarna) har jag tillbringat på bibliotek i sällskap med en annan författare. Vi har suttit och hängt i varsin soffa, lyssnat på musik, druckit kaffe, bytt texter, skrivit nytt, beklagat oss, gottat oss och varit så produktiva som respektive musa och disciplin tillåtit.
Jag har ju gått och skaffat mig ett bokköpstopp året ut för att inte drunkna under lavinen av blänkande nya böcker jag annars drar hem. Det är inte en fråga om att jag inte vill ha alla böckerna (klart jag vill! alla böckerna!) utan att jag inte hinner läsa dem och under tiden måste förvara dem i en bokhylla som bågnade utåt och börjat få de avskydda bakomböckerna. Om jag förvarar böcker bakom andra böcker kan jag lika gärna strunta i dem eller i alla fall lägga dem i källaren, jag har en ur sikte, ur sinne-relation till dem. Till köpstoppet kom ett par undantag och de undantagen utnyttjades till max på bokmässan. Därifrån kom jag hem med sex nya böcker, varav två var spontanköp för att jag lärde känna författarna på plats, tre var tidigare planerade köp av författarna vid deras signeringstillfällen och en var en gåva från min förläggare.
Jag har också fått två böcker i present av författarna själva: Norrlands svårmod av Therese Söderlind och Spill av Sigrid Combüchen. Andra presentböcker har varit The Iron Duke av Meljean Brooks och Julianne och jag av Inger Edelfeldt, båda från Käraste och båda för att fira något.
Det mest oväntade undantaget från boköpstoppet var den bok jag spillde soppa i på lunchen på jobbet och var tvungen att ersätta med ett nytt ex, Side Jobs av Jim Butcher. Stackars, stackars mig som var tvungen att köpa den. Stackars. Om jag inte blivit så generad av att ha spillt i ett låneexemplar så hade jag kanske misstänkt mig själv för att fuska. Men det gick inte att ta miste på min reaktion. Spilla i en lånad bok! Jag har då aldrig!
Resultatet? Det är rätt många böcker för att inte få lov att köpa några alls, men jag har hållit mig till reglerna och det är betydligt lugnare att packa upp leveranser på jobbet när jag kan säga till mig själv på skarpen och skriva upp en bok på önskelistan istället för att lägga undan den till mig själv direkt. Vi får väl se hur det går framöver.
Under vägs har jag haft turen att lära känna en massa folk som också sysslar med skrivandet, fantasy eller andra kreativa strävanden och när det går bra för någon av dem blir jag alldeles varm i bröstet. Det är så sjukt roligt att se en bok av någon jag känner, eller en illustration i en tidning eller en artikel om ett hederspris, för att nämna några, och jag tänkte dela med mig av skrytbarheterna. Den 23:e september, lagom till bokmässan, släppte min lajvvän Karin Tidbeck sin novellsamling Vem är Arvid Pekon? och mitt signerade ex står i bokhyllan och väntar. Den är dessutom illustrerad av en annan väninna, Lisa Sjöblom, som är galet begåvad och gör underbara barnillustrationer med kaniner och andra skogsdjur. Lisa kommer ut med en kalender för 2011 där kaninerna är med.
Ola Wikander har tilldelats Cliopriset för sina historiska texter och eftersom jag är så förtjust i gamla språk har jag förstås läst hans I döda språks sällskap. Han ska dessutom komma med en fantasyroman nästa år som jag ser fram emot, även om jag redan nu har möjlighet att läsa manuset (jag är lyckligt lottad) så ska det bli ännu bättre att ha det mellan pärmar.
En av mina klasskamrater på Författarskolan har recensionsdag idag och det är hennes boks superfina recension i dagens Sydsvenskan som fick mig att tänka på det här. Therese Söderlind har skrivit Norrlands svårmod, jag har länkat till boktrailern förut och det var inte bara jag som gillade den - den vann boktrailerpriset på Bokmässan också, och även om boken fanns att tillgå på mässan så var det idag som tidningarna skrev om den. Hon har fått flera fina förstadagsrecensioner och jag är så glad för hennes skull att jag blir alldeles kvittrig. Hon jämförs med Joyce Carol Oates! När jag fick läsa delar av Thereses bok på utbildningen, i feedbacksyfte så som utbildningen var menad, så gick jag omkring i veckor efteråt och letade efter den där boken jag höll på med i mina hyllor. Det tog en evighet innan jag begrep att det var hennes bok som fattades mig och att jag skulle vara tvungen att vänta tills i år innan den var helt klar. Men det är väl värt väntan, jag säger bara det.
Som kronan på verket i denna strida ström av underbara nyheter har jag nu fått mitt ex av Sigrid Combüchens bok Spill. Den som jag läst kapitel av under resan till Gotland och resan till Berlin. Den blev raskt uppflyttad på min läslista och jag kan inte vänta på att kasta mig över den. Hon har fått välförtjänt uppmärksamhet för den och jag har någon att hålla tummarna för när årets August nomineras.
Men jag har saker att se fram emot också. Stefan Ekman ska försvara sin avhandling lördagen den 16:e oktober. Den handlar om geografi i fantasy och jag har sett fram emot det här sen han höll en föreläsning om fantasy och science fiction på utbildningen. Jag tänker vara där med blommor i högsta hugg och hejja fram honom. Dagen innan håller han i en panel om Fantasy i det akademiska. Den är öppen för allmänheten och har tunga namn på panelen, utöver att Stefan är spännande att lyssna på då alltså.
Veckans inlägg på Debutantbloggen är uppe och av olika anledningar kom den upp en dag tidigt. Det handlar inte helt oväntat om copingstrategier - i mitt fall organiserande av bokhyllor och böcker om att skriva. Förtjusningen över bokhyllor som möbler och som samlingar av böcker är äldre än vad jag har riktiga minnen av. Jag kommer bättre ihåg skolans bibliotek än vad jag minns klassrummen, bokhyllor är det första jag tittar efter när jag kommer hem till folk och det är inte på något sätt ovanligt att jag surfar efter bilder på just bokhyllor. Det och folks skrivbord. Jag vet inte om det är antropologen i mig, eller boknörden eller bara nörden som gör att jag tycker det är roligt. Kanske esteten har ett finger med. Troligen är jag bara nyfiken i en strut. Hursomhelst, en annan som gillar organisering av bokhyllor är den här bloggen.
Mitt bokköpstopp är säkert en av anledningarna till att jag ger mig på att rensa i min bokhylla. Det känns inte som ett futilt arbete när jag vet att inflödet av böcker är tillfälligt avbrutet i alla fall. Nu sitter jag på jobbet och funderar över hur jag ska organisera de böcker som överlever den stora gallringen. Kanske i teman?
När jag nu jobbar där jag gör så ägnar jag dagarna åt att sortera, prisa, läsa om, läsa i, prata om, surfa efter och skriva om böcker. Böcker, böcker, böcker. Inte konstigt att dagarna i uppackningsrummet är 'en bok till mig och en till butiken och en till mig och en till butiken, nej förresten, den också till mig ...' jag jobbar ju med min favorittårtbit av hela litteraturkakan. Jag kan inte tänka mig en finare present än en bok och en låda praliner och jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att tillbringa en kväll än med samma. Men jag har drivor med olästa böcker hemma, de ligger i varje hörna, faller i laviner ut över mitt skrivbord och står dammiga och halvt bortglömda bakom gardinerna i fönstren och i de förbjudna dubbelraderna på flera hyllplan. Det var läge att göra något åt det, jag kan ju inte gärna flytta till större bara för att stötta det här bokmissbruket.
Så häromdagen lovade jag min Käraste att jag skulle sluta köpa nya böcker i år. Med ett enda undantag (klart det måste finnas ett undantag!) - Elizabeth Bears White City. För att den gör mig svettig av lycka bara att tänka på. Därför. Och jag tänker inte försöka hindra andra från att ge mig böcker jag önskar mig i födelsedagspresent eller julklapp heller. Det ger mig två chanser att få en nybok-fix innan nyår.
Jag var inte säker på att jag skulle kunna hålla det ens när jag sa det, men nu ser jag att bokhoran Helena har sagt samma sak och härmed sällar jag mig till kören och gör det offentligt (så offentlig min blog nu är ...).
Hur är bokläget för er?
Imorgon har jag en ledig dag. Det innebär också att jag nu har legat i soffan och läst och läst och läst tills klockan är halvtvå och ögonen känns som sandpapper. Det är så här jag minns de riktigt bra böckerna, eller i alla fall de riktigt bra läsminnena. När man inte kan lägga en bok för man känner sig jagad av personerna i den och behöver få veta vad som händer. Man har inte lust att vara ifrån dem ens för matpauser och man tar med boken i väskan ifall man skulle få en liten stund över på en busshållsplats, en lunchpaus eller den där 20-minutersrasten på eftermiddagen. Det händer att jag har en bok i väskan även när jag är bortbjuden, en vana sen tonåren som jag inte riktigt skakat av mig.
Men jobbet brukar sätta en tidsgräns för läsandet nattetid, och det är nästan alltid bäst efter att alla andra gått och lagt sig och det bara är jag och boken. Så natten till fridag, som idag, är extra lyxig. Men nu är det dags för sängen.
Den här länken hittade jag via Stadsbiblioteket i Malmö - denna ständiga källa till glädje - Jorden runt på 80 romaner. Jag funderar på vilka 80 platser jag skulle vilja besöka, och om jag kan hitta böcker som gör besöket åt mig. Hmmm. Lite listmakeri i min framtid?
Så här långt: Sova länge. Kaffe (chokladkaffe och Monsun blandat) till morgonens tecknat (Phineas & Ferb). Engelsk brunch. En sväng på Konsthallen. En fika med en god vän. Resten av dagen: skrivande (två ytterst korta dödslinjer), läsande (Richelle Meads Blood Promise), sil & ägg-middag, choklad och SGA S5. Om jag verkligen ska göra något aktivt idag blir det att organisera i bokhyllan.
Jag hade inte kunnat tänka mig en mer perfekt dag.
Photo copyrights ©Frantzdatter Photography
Powered by Frantzdatter
