Den här gör segervarv i mina sociala medier just nu, den är helt underbar så jag förstår dem! Jag är själv Tilda-partisk och tycker att hon kunde göra vem som helst, men flera av de andra är också fullträffar! Jag skulle se den här filmen. Lätt.
Det har precis blivit bestämt: jag åker till Finncon om några veckor! Den 5-7/7 kommer jag att besöka den finska huvudstaden och hänga med en hel hög spännande människor. Bland annat träffar jag Maria Turtschaninoff igen, och det ska bli toppen. Och så kommer Aliette de Bodard som nyss vann en Nebula med sin novell Immersion. Jag träffade henne som hastigast i Toronto där hon pratade om att skriva på ett andra språk tillsammans med Karin Tidbeck, och det verkar som om det blir en repris på den väldigt intressanta panelen på Finncon! Bok och Bibliotek har släppt sitt seminarieprogram! Jag och kapten Karin ska vara där och prata steampunk på lördagen, så om ni är där se till att reservera lördagen den 28:e september klockan 14.00 till det!
Jag kommer också att dyka upp på Fantasticon i Köpenhamn i september. Där har jag inga närmare detaljer än, men jag återkommer när de finns!
Rätt sätt att sälja bil till mig - just add nerdiness. Jag såg och älskade mini-Vader och när Peter Stormare snyggar till VW är jag helt på hans sida. Och nu det här: [youtube http://www.youtube.com/watch?v=WPkByAkAdZs]
Och ifall någon undrade - jag gillade verkligen Star Trek: Into Darkness. Men allvarligt, när ska det komma med fler tjejer? När ska de få prata med varandra?
Det här gjorde min dag vackrare. Och den ger en känsla av svårmod medan den kramar hjärtat. [youtube https://www.youtube.com/watch?v=KaOC9danxNo]
EDIT: Chris Hadfield, en astronaut vid Canadian Space Agency, har gjort flera andra videor som är värda att ses. Bland andra den här om att gråta i rymden. Just den känns relevant med tanke på musikvideon.
Jag vaknade två gånger imorse. En gång alldeles för tidigt efter att ha drömt om en vacker bro som gav folk pest när de gick över den. Det bekymrade mig att en så vacker bro skulle vara så förfärligt illasinnad och samtidigt kände jag att jag kanske skulle ta och skriva något om den, om de stackare som oskyldigt gick över den, och kanske var det ett utfall av bro-längtan och en känsla av att jag inte gjort vad jag kunnat av mötet med min själs bro. Hursomhelst lovade jag mig själv att ägna dagen åt skrivande och sen somnade jag om, bara för att hamna i en dröm där mina första 30 000 ord av Arbetsnamn:Blodsbreven var föremål för granskning av min skrivgrupp. Det var inte nådigt att vara där och jag kände så med den stackars texten som jag inte lagt ord till på flera veckor och som jag visste bara var ett grovt utkast. När jag vaknade från den var det inte längre en fundering: om jag inte skriver idag kommer det bara att bli värre. Så här sitter jag. Det tar emot att gå tillbaka och läsa igenom vad jag kastade ner på sidorna i början av april, men det måste göras. Jag hoppas att jag ska känna samma skrivglädje efter genomläsningen som jag kände medan jag skrev det.
Jag börjar känna igen det som en del av min process, det här att vara ovillig att stirra mina halvfärdiga alster i vitögat. För oavsett hur medveten jag är om att saker inte blir perfekta från början, om att texten måste få vara dålig innan den blir bra, om att jag inte är fullärd och inte ens då skulle jag skapa felfritt från början, så verkar jag inte på allvar ha gjort upp med författargenimyten än. Jag har förväntningar på mig själv och jag låter den inre kritikern sitta på min axel alldeles för tidigt i processen. Den inre kritikern är ibland en riktig jävel och kommer dragandes med jante och alla andra självcensurerande uppfattningar. Men jag har silvertejp att sätta för kritikerns mun, jante är ett förbannat påhitt och allt det andra kan gott vänta tills jag är klar i alla fall.
Jag är författare och jag ska fan i mig avsluta det jag påbörjat. Dessutom vill jag helst inte vakna från fler mardrömmar om att jag inte skrivit klart, så då är det ju bäst om jag gör något åt det.
Alla som någon gång snubblat omkring bland tankar och teorier kring mystiska manuskript har också snubblat över Voynich-manuskriptet. Om det är kod, ett hemligt språk, ett elaborerat skämt eller något annat - därom tvistar alla. Men nu är det inscannat och tillgängliggjort för allmänheten på absolut bästa vis av Beinecke Rare Book & Manuscript Library vid Yale. Här kan ni se det i sin helhet, pdf:en tar lite tid att öppna (för mig på min dator), men det är så värt det.
.jpg)
Jag tror jag ska fira dagen med att läsa lite i Queen Victoria's Book of Secrets, äta sillmiddag och kanske en öl på balkongen. Det blir troligen inget bål för mig, även om det är en årsmarkör som jag saknar när jag inte får den. Jag jobbar länge och kommer inte att orka starta om. Ifall jag känner mig själv rätt. Men, det finns gott om underhållning ändå. Här har ni dagens roligaste blogg på tumblr. WHEN YOU LIVE IN MALMOE STAD. Igenkänningsfaktorn är hög. Som här. Följt av den här.
Hoppas er Valborg blir trevlig också!
Igår var jag på Landskrona bibliotek och pratade skrivande och urban fantasy och på slutet fick jag frågan 'vad skriver du på nu?' Märkligt nog tog den mig med överraskning. Jag borde förstås ha sett den komma och ha förberett ett svar, men ack nej. (EDIT: Varför jag inte svarade 'Gaslamp fantasy' har jag ingen aning om, vi har ju redan pratat om det här, jag visste ju! Hjärnsläpp.) Jag famlade mig igenom en förklaring och samtalet gick vidare till steampunk som genre, vad den innebär och så. Det verkar ha gått hem hos en del av publiken för jag fick höra att en av mina läsare, som annars inte läser så mycket fantastik, nu tänkte ge det en chans också. Trösterikt. Men så vaknade jag imorse och hörde mig själv, som på repris, säga 'steampunk är gjort redan' och drabbades av fasa. Sa jag verkligen det? Det kan jag väl ändå inte ha gjort?! Det är ju inte något jag menade så som det nu lät i mitt huvud i alla fall. Hur jag än försökte kunde jag inte riktigt komma på i vilket sammanhang jag kan ha använt så klumpigt idiotiska termer men det undflyr mig. Jag vet att vi sen pratade om att det inte finns någon svenskskriven steampunkroman än och att vi verkar se fram emot den, men jag vet inte ifall jag fortsatte att klampa vidare i mitt klaver, eller om jag ens faktiskt skapade ett klaver att trampa i.
Nå, hursomhelst, resten av det här är ett försök att sätta mina tankar kring mitt skrivande av steampunk på papper.
Jag började skriva på mitt steampunkprojekt (Arbetsnamn: Den tickande staden) 2007-2008 och hade helt sjukt roligt medan jag gjorde det. I cirka en kvarts bok. Sen kom jag inte vidare, av någon anledning. Den stora idén var att skriva steampunk i Sverige, under svenskt 1800-tal och jag hade inte kommit så mycket längre. Plotbekymmer och annat skrivande kom emellan.
En jul däromkring skrev jag en steampunkkalender om ett luftskeppsöverfall (Ombord Franz Ferdinand) som jag hade väldigt roligt med, men som jag också lyckades bränna lite av mitt sug på. Den finns kvar någonstans i internets gömmor, vackert illustrerad av Tomas Lif och mindre kompetent skriven av mig. Jag absolut _älskade_ julkalenderformatet men att bara ligga ett par dagar före publicering, för det mesta bara dagen före, var inte den bästa metoden för att åstadkomma vacker och väl bearbetad text. Eller bitvis ens redigerad text. Men kul var det.
Så återvände jag till Den tickande staden, skrev om det jag hade som brevroman istället och kände en nytändning - som höll i knappa femtedelens bok. Börjar vi se ett mönster här?
Det är ingen slump att jag samtidigt läste mängder av snygg, rolig, spännande och _färdig_ steampunk och jag tror inte att det var en slump att jag tröttnade på mitt eget projekt samtidigt. Allt verkade gjort. Alla saker jag var entusiastisk över kändes som om någon annan gjort dem bättre och jag fick min förtroendekris. Vid det här laget vet jag att den kommer därnånstans med alla mina projekt, då visste jag inte. Så jag la bort Den tickande staden-brevromanen igen.
Nu skriver jag på något annat, men samma. Det är strikt talat steampunk fortfarande, men det utspelar sig senare. Det är en brevroman fortfarande, men jag har flera andra som skriver och tiden har gått. Det handlar om samma personer, men i andra kontexter och med annat fokus. Det är inte actual machines (AM) utan fucking magic (FM)- för att göra en distinktion jag hörde nyligen. Och jag har helt galet roligt igen.
Vi har nu nått tredjedelen och jag är lite nervös.
Så, när (om) jag sa att något var gjort så menade jag att jag har gjort vad jag kunnat med 1800-talet och tröttnat. Mitt driv var inte där längre. Men jag hoppas också att jag sa att jag ser fram emot svenskskriven steampunk, gärna från 1800-talet, och att jag hoppas att någon annan ska skriva den så jag får läsa. För det hade varit fantastiskt! Jag har inte på något sätt tröttnat på turnyrer, höga hattar, luftskepp eller kugghjul, sotfläckade hus och teslamaskiner, parasoller och baler. Jag är fortfarande kär i hela maker-kulturen runt steampunk och jag samlar fortfarande på parafenalia när jag kommer åt.
Och jag tycker fortfarande att steampunk i Sverige är en lysande idé. Så jag hoppas att det kommer. Snart.
(Ytterligare Edit: Årets föredrag på Bok och Bibliotek blir förstås - steampunk.)
can't be trusted with internet, så jag har begränsat mina tider istället. I serien 'problem jag inte hade förr, för att de inte fanns förr'.
Read MoreImorgon, kl 18.30, kommer jag att befinna mig på Landskronas bibliotek för att prata om mina böcker och mitt skrivande.
Det skulle förstås glädja mig ifall ni kunde komma, och det skulle vara ännu roligare ifall ni hade frågor, saker ni är nyfikna på eller vill att jag ska prata om. Jag kan förstås hålla låda alldeles själv också, frukta icke! Men om ni vill höra något speciellt så tveka inte!
Ses där?
Jag fick flera fina kommentarer om min förra bild och tänkte då på hur missvisande den var för hemmets ordning. Det här är mitt så kallade skrivbordshörn. Den observante ser att det fattas ett skrivbord. De senaste åren har jag skrivit i soffan, på kafé och i fåtöljen. Men, det ger alla möjliga krämpor att sitta ihopkurad i en bekväm fåtölj hela dagarna, så jag tänkte försöka lösa skrivbordsdilemmat.
Så här:
Men jag har inte vågat skruva fast något än, det är mer en fråga om att kila fast:
Och städning får vänta tills jag skrivit dagskvoten.
Edit: efter en timme tänkte jag om. Allt som låg på hyllan fick ge vika för det här:
Jag följer en del bok- och skrivrelaterade bloggar, förvisso väldigt sporadiskt, och de verkar alla ha bestämt sig för att ta påskledigt. Somliga till och med ledigt från sitt skrivande! Så inte här. Jag har aldrig haft en viss typ av läsning för påsken (påskekrim har helt gått mig förbi, men i år läste jag ut A field of darkness av Cornelia Read precis innan påsk, så det kanske räknas) men jag har alltid haft tid att göra kreativa saker. I år har jag gått så långt att jag inte följer med på släktsammankomsterna för att jag ska skriva.
Det får mig att känna mig som en usel dotter, dotterdotter, syster och maka, men det får vara så. Jag har lovat mig själv de närmaste två veckorna också på mitt nuvarande projekt (Arbetsnamn: Blodsbreven) och sen ska det utvärderas. Är det lönt att fortsätta? Vet jag vad jag håller på med? Är det tillräckligt roligt/givande/produktivt för att fortsätta vara mitt huvudprojekt eller ska det få kliva åt sidan? Men jag har lovat mig två veckor i alla fall och de infaller över påsk. Till alla de drabbar - jag beklagar innerligt!
Så här sitter jag, invirad i pyjamas, scarves och spikmatta, med ohemula mängder chokladägg, marmeladgodis, te och kaffe inom räckhåll. Jag har en lång låtlista igång och ett knippe tulpaner att titta på (när jag nu inte kan belöna mig själv med att läsa bloggar) så helt utan påsk är jag inte. Och jag skriver ta mig tusan!
Så jag passar på att önska er alla en riktigt glad påsk, oavsett hur ni firar den, med vem ni firar den eller varför ni firar den. Jag hoppas att den är riktigt, riktigt njutbar!
(och om ni läser något extraordinärt får ni gärna berätta, jag har fått mina första Tiptree-böcker i posten men det betyder inte att jag inte kan göra en läslista för senare)
Idag har jag fått höra (igen) att jag skriver en trilogi. Jag undrar var folk har fått det ifrån? Ingenstans har jag eller förlaget sagt det, inte heller är det något som gått ut i säljinformation eller annat. Det känns lite mystiskt för mig att det har blivit något jag får höra så ofta. (Till folks försvar, jag får ofta höra förhoppningar om att det blir fler delar än två också.) Jag tänker att det kan bero på att trilogier är så vanliga inom fantastiken att det blivit en förutsättning att ifall du inte skriver fristående böcker så är det automatiskt en trilogi. Men här är grejen - det är lika falskt som att säga att fantasyböcker är sådana med kartor i. Det är lika vanligt, eller till och med vanligare med en fantasybok utan karta, och ändå finns uppfattningen att det är definierande för genren. Lustigt egentligen. Om man då dessutom lägger till att inom urban fantasy är det avsevärt vanligare med längre serier än med trilogier så är jag ännu mer förundrad.
En annan tanke är att folk kanske är invanda vid den tredelade berättarstrukturen, jag menar, vi har den i teater och film också. Jag undrar ifall folk som klagar på trilogier klagar på treaktsmodellen för film också? Om det är väntan mellan böckerna som är problemet är jag lite mer förstående, men världen är full av böcker och som en trogen läsare av serier (långa serier, som hållit på i många, många år) är jag rätt ok med att vänta, om det bara blir en bra bok nästa gång.
Så för att tala klarspråk: JAG SKRIVER INTE EN TRILOGI. NÄSTA BOK I SERIEN ÄR INTE DEN SISTA. Jag ville att alla böckerna i serien skulle ha en egen historia så att man inte lämnas med en cliffhanger på slutet och att de skulle handla om samma personer (i plural). Men med resultatet att man ändå måste läsa dem i ordning för att inte bli spoilad. Jag vet inte ens om alla böckerna ska ha Udda som huvudperson. Så har det varit från början, det var alltid tänkt att bli en serie, aldrig någonsin en trilogi.
Så, då var det sagt. Troligen inte för sista gången.
Igår fick jag en fråga som jag inte ens tänkt på innan och som jag nu inte kan sluta tänka på. Det var när jag berättade att jag skrev på allvar igen, att det faktiskt hände grejer, och min samtalspartner sa "jag ser så fram emot trean, skriv fortare!" Det är i vanliga fall en väldigt uppmuntrande kommentar och jag ser också fram emot trean, men den vill sig inte riktigt i huvudet än så jag skriver annat så länge, och det sa jag, att det var ett annat projekt som funkade just nu. Och får då, den uppriktigt menade frågan "kommer folk att vilja läsa något annat då?" Ja du. Det har jag faktiskt ingen aning om. Jag har inget kontrakt på den, det finns inget förlag som väntar, min redaktör har inte sett något - jag vet ju inte ens om jag blir nöjd eller om den blir färdig! Och ingenstans där har jag tänkt på andra läsare än mig. Jag skriver den här för att den kombinerar tre idéer som jag haft för länge i huvudet och som nu kanske äntligen kan bli en bra idé tillsammans (eureka-ögonblicket när jag la ihop 1+1+1 och fick det här som är så roligt att skriva att jag hoppar ur sängen varje morgon var årets kreativa händelse och trotsar beskrivning). Och jag har roligt, riktigt, riktigt roligt när jag skriver. Än så länge är det förvisso rätt tidigt i processen, jag bara vräker ner ord på pappret och hoppas att något faktiskt funkar, men det är så himla skönt att känna draget.
I vilket fall som satte jag mig för att tänka på det där. Vem är den här boken till för (mig), kommer folk att vilja läsa den (jag vill läsa den!), kommer folk att bli sura på mig för att jag inte skriver mer om Udda (har jag verkligen så ivriga läsare?), kommer förlaget att vilja ha den (dvs, skulle den vara säljbar) och skulle boken se annorlunda ut om jag började tänka på andra läsare än mig själv? Målgrupp och sånt. Jag är inte säker på ifall jag vill släppa in målgruppstanken redan, eller ens alls.
Men, jag snubblade över en term häromdagen som heter "gaslamp fantasy" (eller "gaslight fantasy") och den fyller de flesta av utgångspunkterna för det jag skriver, men med lutning åt steampunk. Eller nåt. Och ja, så är det en brevroman, för jag gillar brevromaner och har velat skriva en längre än jag velat skriva något annat. Så det är dags nu, antingen någon annan vill läsa eller inte, känner jag. Så det svarade jag.
... när kärasten läser högt ur Vett och etikett från 1910 för en tills man somnar.
Och för att följa upp det förra inlägget så: ni har väl inte missat att Neil Gaimans Neverwhere håller på att göras till radiopjäs för BBC4? Och att Benedict Cumberbatch spelar ängeln Islington? io9 har lagt upp ett smakprov där Islington sjunger. Jag trodde att jag såg fram emot den här produktionen tidigare, men det är inget mot hur det känns just nu. Det är som flera önskningar i en.
Precis när jag tror att världen inte kan bli tråkigare att ha att göra med (hotade bipopulationer ger mig djup ångest och Gräv 13 med Janne Josefsson är verkligen praktexempel på hur man skapar folk som går postal, för att inte tala om REVA & Beatrice Ask) så kommer det solstrålar på internet: De senaste dagarna har bjudit på en makalös kickstareter för att få se en film om Veronica Mars, min favoritdeckare. Det tog en dag för den att fyllas och nu kan det bara bli mer och mer episkt. Vi får se den nästa vår! (missa inte filmen för kickstartern, daddy Mars är som vanligt underbar!)
Och så idag kom nyheterna att Scott Lynch har levererat ett manus till tredje delen om The Gentlemen Bastards - The Republic of Thieves - och att publikationsdatum är satt. I år! I oktober!
Ann Sidbrant skickade den här bilden till mig och det är precis den sortens hus som får mig att fundera.
Igår pratade jag och Karin om var vi får våra idéer ifrån och hur vi skapar våra världar på Skånskan. Det var ett fasligt trevligt samtal (tyckte jag i alla fall) och jag berättade hur jag upplevt Malmö när jag flyttade hit. När allt var nytt och magiskt och vad som helst kunde hända eller dyka upp. Ibland glömmer jag den känslan och då känns Udda och hennes värld långt bort. Och ibland blir jag påmind när jag går runt ett hörn eller får höra om andras upplevelser. Och ibland får jag se en bild på något och genast känner jag mig dragen in i den världen igen. Det här är något SocialistSimon hittat och för oss båda var det så givet en del av Uddas värld. Eller vad säger ni?
Och ifall det inte är ett sigill utan något alldeles vanligt så tror jag inte att jag vill veta ...
På tal om inget speciellt så tänkte jag bekänna färg. Jag är awesomist.
Photo copyrights ©Frantzdatter Photography
Powered by Frantzdatter
