Hittade de här bilderna och fotoprojektet 9-eyes via Freelancer's Fashion som hade plockat ut ett par av de finaste i ett inlägg. Det är foton från Googles projekt med Street View-kameror. Somliga av fotona är riktiga konstverk, så att de nästan ser medvetet tagna ut, medan andra är inblickar i de tråkigare sidorna av mänskligt liv. Hon pekar också på mannen bakom projektet, Jon Rafman, och den intervju som gjorts med honom.
Har fallit i förälskelse med en metal-gitarrist, Eric. Det är så fint! Nörd + metal = sant. I det här fallet är det Harry Potter + metal = sant.[youtube http://www.youtube.com/watch?v=-mieXVkSGb4] Men det är inte det enda nörduniversat han gett sig i kast med, vad sägs om Lord of the Rings, Pirates of the Carribean eller någon av spelvärldarna som Skyrim eller Zelda? För att inte tala om Star Wars:
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=zvep1WaUmOM]
Gröna Lyktan-tatueringen gör mig bara gladare. Och stort tack till Nathalee för länken!
Eftersom jag gillar att läsa om andras läsning, och då särskilt när de är så insatta och engagerade som Benknäckarvalsen, så tänkte jag att jag skulle tipsa om inlägget om Sargassohavet av Jean Rhys (1966). Den handlar om en av karaktärerna i Jane Eyre och om ni funderar på varför ni borde lägga den till läsningen så säger Valsen såhär:
Varför ska man då läsa en så deprimerande historia? För att den är så jävla bra, förstås. /.../ det är inte spänningsmomenten och överraskningarna som gör boken bra, utan allt annat. Språket, känslan, på ett sätt förtvivlan. Mest skönheten.
Läs resten av inlägget också. Det övertygade mig i alla fall.
Idag pratade jag med min vän och hennes åttaårige dotter, vi skämtade om gårdagen då de hade varit över och lilltösen hade kittlat mig fördärvad för hon hade hittat min hemliga svaga punkt - hålfoten. Jag har under alla år vi känt varandra hävdat att jag inte är kittlig (kittlen?) och det är jag inte heller, utom i hålfoten. Tösen anklagade mig för att vara en lögnare med detta som bevis och hon har förstås rätt. Så jag hävdade att det där var min akilleshålfot, och jag och modern skrattade högt, men inte tösen. Hon visste inte vem akilles var, hade aldrig hört ordet akilleshäl och tyckte med andra ord att jag var rätt urtråkig istället för vitsig. Hon hade förstås rätt, men det fick mig att igen tänka på vilka historier vi behåller och vilka vi glömmer, vilka vi aldrig tröttnar på och vilka vi bara vill ta oss igenom. Det här ligger nära mina tankar på omläsningar av böcker. Det ligger också nära mina funderingar på vilka historier som blivit viktiga för oss, som talande apor och som civilisation. Jag är långt ifrån färdigtänkt ännu, men det är spännande.
I mitt bloggflöde hittade jag idag det här inlägget hos Kate Elliott, en författare som delar med sig av sina tankar kring skrivandet och berättandet, frikostigt och ingående, på sin blogg. I det här fallet handlar det om att läsa om och om de berättelser man är införstådd med. Läs det. För mig var det en händelse som såg ut som en tanke.
In other news: Funderar fortfarande på vilka böcker som ska ingå i mitt omläsningslöfte för 2012. En bok per månad ska vara en omläst bok. December fick American Gods, men jag behöver 11-12 böcker till. Liftarens guide till galaxen, Enders game, Juliane och jag, Den tionde sånggudinnan, Den hemliga historien, Röde Orm, Santa Olivia, Tigana, Sonja Blue Collection, Dangerous Angels, Sinue Egyptiern - de är alla böcker som ligger bra till,men varenda gång jag tänker på det så blir det så många att jag inte kan välja. Ett försök att slippa undan samtidigt som jag uppenbarligen vill läsa om väldigt många? Vet inte.
Serier jag vill läsa igen: Dresden Files, Song of Ice and Fire, Malazan Book of the Fallen, Harry Potter. Man kan hävda att Liftarens guide, Sonja Blue och Dangerous Angels skulle räknas till serier, men om de är publicerade i en volym så kallar jag det för en bok (för den här sakens skull).
Det tål att tänkas på, alltsammans.
Som bekant - papperskonst får mina nerver att skälva på en helt annan nivå än annat. Böcker som konstverk, i alla dess former är något alldeles speciellt. Här kommer ytterligare en fantastisk konstnär: Guy Laramee med sina landskap. (hittad via Colossal)
Det är så att man blir hänförd. Verken ovan är hämtade från de två utställningarna Biblos och The Great Wall, och skulle man ha vägarna förbi Montreal i april så ställer han ut där då.
I fredags fick jag riktigt goda nyheter. Jag var sen iväg till jobbet och var hemma när posten kom. Ett tunt, vitt kuvert låg tillsammans med en hög reklamtidningar och annat bös. Det var från Författarfonden och jag tänkte 'lika bra att läsa avslaget nu, undrar hur många som sökte den här rundan' eftersom det var vad som hänt förra gången. Döm om min förvåning när jag öppnade det och det ensamma pappret meddelade att jag blivit tilldelad ett arbetsstipendium av Författarfonden! Jag trodde inte att det skulle kännas så stort eller viktigt som det gjorde. Men här sitter jag och ser fram emot 2012 på ett alldeles nytt sätt. Så många skrivperioder jag kan få ut av de pengarna! Jag har redan planerat in den första omgången.
Jag ville verkligen att det inte skulle vara någon skillnad på att skriva på halvtid (som jag gjorde när jag skrev Udda Verklighet) och att jobba heltid och skriva den tid som blev över. Jag ville vara en av de där författarna som kan skriva närsomhelst, bara dyka in i texten och hamra loss en timme, en kvart, fem minuter, vad tid som gavs. Det är jag uppenbarligen inte. Jag har lyckats rätt bra med att skriva på morgonen under sommarhalvåret, men under den mörka årstiden är det hopplöst att ens få upp ögonlocken, för att inte tala om att komma igång med skrivandet innan jobbet. Så jag har fått tjänstledighet beviljat i omgångar för att skriva och efter tre dagar har jag upplevt ett skutt framåt, som om bogseringslinan spänts och det börjar rulla av sig självt.
Ska bli spännande att se om det funkar nu också.
Förresten, såg ni artikeln i DN där jag pratar om remakes på sagor med Hanna Fahl? Inte? Här är den.
Hösten är (verkligen) här och november närmar sig med stormsteg (vilket stressar mig lite) och med den också en massa skrivchanser. Somliga har jag pratat om tidigare, andra när nya för dagen. Håll till godo! NaNoWriMo - National Novel Writing Month, skriv en roman (eller i alla fall 50 000 ord) på en månad. Det finns möjlighet att anmäla sig redan nu, man kan förbereda sig genom att tänka ut plot och karaktärer, researcha miljöer och allt annat kringarbete. Om jag ska vara med (högst tveksamt förvisso) så finns jag som vanligt på 'lindorm', säg till om vi ses där!
Kriminalroman och thriller - Skrivkurs på Folkuniversitetet i Malmö, börjar alldeles snart men håller på under hela hösten. Den leds av Jenny Milewski som jobbat med det skrivna ordet de senaste 15 åren och som debuterar med sin Skalpelldansen på Telegram förlag i vår. I Jennys regi kommer det att diskuteras skillnad mellan krim och thriller samt skrivas dylikt.
Att skriva fantasy och science fiction - är en annan skrivkurs på Folkuniversitetet i Malmö, den här leds av Karin Tidbeck som är den eminenta författaren till novellsamlingen Vem är Arvid Pekon? samt ett gäng noveller som än så länge bara är publicerade på engelska i amerikanska magasin. För att citera Karin så kommer kursen att innehålla: världsbyggande! Främmande livsformer! Mytologisk struktur! Sociala strukturer! Medhavda fördomar!
Skriv en skräcknovell i Lovecrafts anda - tävling med SF-bokhandeln och Vertigo förlag. Deadline är snart, så skynda er! Den 5:e november går deadline ut.
Har man problem med idéer eller behöver lite hjälp att generera lovecraftnamn/plot/en magisk ponny så finns Seventh Sanctum, en helt fantastisk sida!
Om inte det här gett er sug att skriva så vet jag inte vad som gör.
Sara på Glorybox skriver idag om ett parfymföretag som gjort en serie dofter efter ett gäng författare, herrar allesammans, och hur hon än söker så kan hon inte hitta beskrivningar av vad de olika författardofterna skulle innehålla för toner (det rör sig om Poe, De Sade, Orwell och Laclos). Hon avrundar med att fråga vilken författare vi skulle vilja dofta som. Jag kan inte komma på någon. Jag misstänker hela tiden att alla författare luktar soffa, dammiga böcker, bekvämaste koftan och husdjur ifall de inte har snyggat till sig och då luktar de parfym eller schampo. MEN jag kan livligt föreställa mig att vilja dofta som deras olika verk, som karaktärer eller miljöer eller händelser de har beskrivit! Och där har jag tur för det är precis vad Black Phoenix Alchemy Lab också har föreställt sig. De gör serier baserade (bland annat) på författares olika verk och de olika världar och karaktärer som presenteras. Det är mer än en gång jag har varit nära att köpa alla dofterna som ingår i Neil Gaimans olika serier till exempel. Inte för att jag tror att jag vill ha dem på mig jämt utan för att det skulle vara fantastiskt att kunna öppna ett litet glasrör och få en doft av en imaginär plats.
Det får mig förvisso att fundera på hur mina verk skulle dofta, utan större framgång, men den karaktär jag vet med bestämdhet hur han luktar är Hemming. Han luktar torra fjädrar, svagt av hud och läder. Jag är inte säker på om det skulle göra sig som parfym.
Har ni någon litterär doft ni vill känna? Författare, plats eller karaktär? Har ni provat Bpal:s dofter? Åsikter?
Hur jag luktar? Tubereuse Criminelle, choklad och äpplekaka. Och soffa. Just nu i alla fall.
Goda nyheter! Först: Stefan Ekman, sf-pecialist extraordinaire och doctor i fantasy, håller ett föredrag i Kristianstad den 27:e, 18.30-20.00 på Regionsmuseet. Han är en lysande föreläsare, väldigt insatt och har alltid spännande saker att säga. Den här gången ska det handla om artificiell intelligens, hur vår verklighet påverkar den nya science fiction-litteraturen. "Och den fråga som ständigt väcks är: hur ser en värld ut där vi inte längre skapar tänkande varelser till vår avbild utan utifrån våra behov? Utgör den intelligenta tekniken ett hot mot oss – eller är den vårt sista hopp?" Det är gratis inträde.
Sen något för alla dem som inte kan komma till Kristianstad:
Utbildningsradion ska sända programmen de spelade in på Eurocon, imorgon (den 22:e) kl. 16.00 på Kunskapskanalen, och sen läggs de upp på UR:s Play-sida på nätet.
... kunde man hitta den tredje delen i serien om urban fantasy som TT Spektra gjort. De första två handlade om Maria Turtschaninoffs Underfors och om Mårten Sandéns serie om Jannike Faltin. Den sista delen handlade om Udda verklighet och om mig. Det kändes rätt besynnerligt att läsa sitt eget namn i DN och som alltid är det underligt att läsa brottstycken av vad jag sagt i en intervju, men jag tycker att hela serien är väldigt bra. Eftersom det var en TT Spektra-artikel så finns den med i flera andra tidningar också. UNT har med en bild från spårområdet längst bort på perrongerna på Malmö Central, HD har med inte mindre än fem bilder varav den fjärde fick mig att skratta upp morgonkaffet i näsan. (Edit: Ser att GD har valt bara den bilden. Undrar varför?) Jag hade kommenterat till fotografen att det alltid finns en eller två bilder från varje tillställning där jag ser ut som en surikat, föga anade jag att han skulle försöka ta en sådan bild med vilje. Författarvärdighet? Not so much.
Bilderna är tagna på för mig speciella platser i Malmö - Pildammsparken och Centralen. Jag gillar verkligen Centralen. De gamla välvda byggnaderna är så sjukt vackra med sitt vita och röda träverk, sina snirkliga järndetaljer och den kaklade huvudbyggnaden. Jag är inte helt het på den nya tillbyggnaden än, men den kommer säkert att smyga sig in i mitt skrivande i alla fall. Bilderna från Pildammsparken är tagna vid det lilla templet från Baltiska utställningen, det är en av mina favoritplatser i själva parken. Äh, vem försöker jag lura, hela parken är en favorit. Jag står bland bokarna precis vid Tallriken och ser hur solen strålar ner på den plats där jag gifte mig. Inte illa alls, och lätt att glömma att man blir fotograferad.
Om någon till äventyrs trodde annat - man har liten eller ingen chans att påverka vilken bild som väljs till tidningarna när de väl är tagna. Inte har man mycket möjlighet att bestämma vad som skrivs heller. Vi hade uppenbarligen roligt under fotograferingen, och jag hade väldigt trevligt när jag pratade med journalisten, jag hoppas att det märks.
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=5Dh9R_VtWRI]Tack Socialistsimon, vad glad jag är att jag inte missade den här!
Butchers Ghost Story är min senaste älsklingsläsning, det var som att komma hem. Om någon till äventyrs har missat Harry Dresden och Dresden Files så har ni nu 13 underbara böcker framför er av någon som vet att hålla rätt på plottrådarna. De klassas under fantasy noir hos oss, undergenre till urban fantasy, med en deckare i huvudrollen och ett förstapersonsperspektiv som ger en väldigt torr berättarröst med stor humor och självdistans. Harry är en person jag är glad att jag lärt känna och ser fram emot att få mer av under åren som kommer (Butcher har skrivit på för fler böcker).
Lite länkar från Eurocon (jag vet, jag är så sent ute att det inte ens är lustigt, men det är det här eller att inte lägga upp dem alls, och jag vill ju hitta dem för egen räkning om inte annat, så håll till godo!). De är otroligt självcentrerade, jag har bara tagit med dem som nämner intervjun på fredagen, men det är en välgrundad gissning att de flesta av de som jag länkat till faktiskt har skrivit om fler saker och fler dagar. Bara att klicka sig vidare. Glorybox-Sara och jag klickade när vi träffades, här finns bildbevis!
Lite udd gillade intervjun med Bear.
Boktimmen tyckte att intervju gick riktigt bra och förundras över att jag inte squeelade mig igenom den.
Drömmarnas berg funderar över mitt upplägg men gav resultatet tummen upp.
Lazy's Library har bild och några citat.
Maria UNT har med en bild.
Jumbled Words kallar mig 'cute' och bara därför vill jag ha kvar länken. Ack, fåfänga!
Debutantbloggens Oskar Källner använder Bear-intervjun som ett exempel på hur roligt det är att vara nörd, vuxen och få lov att gotta sig i sina intressen på en kongress.
Jag och Karin Tidbeck signerade i SF-bokhandeln på torsdagen och det finns visst en liten video av försnacket där.
När jag fyllde 35 fick min cykel punktering och jag var hänvisad till extracykeln under en vecka eller två. Det i sig var väl inget att rapportera men när födelsedagen närmade sig fick jag besök av mina vänner, Christoffer och Maria Krämer, som ledde mig ner på gården där ett stort paket inslaget i svarta sopsäckar stod. Under dem fanns den mest fantastiska cykel jag någonsin sett! Grön! Med kylarprydnad! Och parasollställ! Det var helt enkelt allt man någonsin kunnat önska sig av en cykel. Inte förrän Maria frågade om jag kände igen cykeln insåg jag att det var min gamla. En skabbig 80-talshoj som blivit sprejmålad för en tio år sen eller så. De hade involverat Käraste som smugit ner och punkterat den när jag kommit hem från jobbet en dag och sen levererat den till vännerna. Han hade laddat upp med undanflykter och lögner ifall jag skulle börja fråga var den tagit vägen. Jag hann knappt sakna den. Här stod den så, som en dröm i grönt och koppar med mässingsdetaljer. Jag kunde knappt tro min lycka.
Jag lämnade in bilderna till Steampunk i Sverige och vann ett halsband för dem (så fort det dyker upp får jag visa upp det också, det är verkligen gåvan som fortsatt att ge) och nu har cykeln blivit uppmärksammad även av Steampunk-Micki. Cykeln kom med en fin beskrivning av tillverkningen, som en rosett av fiktion, den finns återgiven på båda bloggarna, där finns också fler bilder.
På sätt och vis tycker jag synd om de som med dårars envishet hävdar att sf och fantasy är undermålig litteratur som endast är handlingsdriven och/eller innehåller ett visst antal ingredienser ur en, av kritikern fastställd, lista. För det mesta tycker jag bara att de har fel. Och sen finns det de tillfällen då det bevisas att sf inte är ett litterärt påhitt utan numer är verkligheten och då undrar jag alltid hur dessa författare/kritiker/dårar tar det. Nu senast Margret Atwood. Hennes kritik av sf är lika gammal som det pris hon fick för sin The Handmaid's Tale (Tjänarinnans berättelse). Jag undrar om hon är lika förundrad över vår verklighets sf-inslag som jag är? Den fantastiska framtiden är nu - NASA skickar ut bläckfisk i rymden! Det blir knappt bättre.
Alla länkar ni behöver finns på butikens blogg.
Om man ska göra sitt jobb rätt som författare så ska karaktärerna bete sig som summan av sina personligheter, sina erfarenheter och sin situation. Det är inte alltid så lätt som man tror. Iallafall tycker inte jag att det är så lätt som jag trodde. Och jag verkar inte vara ensam. Tack och lov har jag inte behövt tigrar ännu, även om några säkert skulle kunna förvandla sig till något liknande med lite ansträngning. (Klicka på länken, ni vet att ni vill) Och för den uppmärksamme - jo, jag hade deadline igår, nej, jag blev inte klar. Parti #5 av Drakborgen: solen gick ner MEN jag har en fackla och klarar mig en liten stund till! Nytt rum, nya skatter, bara liiiite till!
Eftersom jag haft en så fantastisk skrivdag så känner jag att jag har tid med ett kort inlägg. Kanske särskilt som det handlar om ett gäng skrivrelaterade länkar jag snubblat över. Först (jag har eventuellt länkat till de här förut), Neil Gaimans åtta goda skrivvanor. De är humoristiskt nog listade under "tio råd till aspirerande författare". Av dem känner jag att "skriv klart" är ett av de viktigare, följt av "fixa till det som är trasigt". Det talar till min egen uppfattning om 'skriv så mycket du kan, så ofta du kan, och när du nått slutet så börja om'. Naturligtvis tjänar de flesta manus på att ligga ett tag så att man faktiskt ser vad man har gjort. Hursomhelst, goda råd alla åtta.
En annan uppsättning skrivtips, fem den här gången, finns hos Judy Black. Hennes råd om att försöka skriva på olika tider på dygnet tills man hittat sin optimala tid är roliga att höra, men jag skulle vilja tillägga att det inte behöver vara statiskt. Det kan vara cykliskt också. Eller en sak som förändras med ålder. Eller bara en humörgrej. Men man mår säkert bra av att ha koll på när man är som produktivast, om inte annat för självförtroendet i att ha en riktigt bra skrivdag nu och då.
Och eftersom jag är en som försöker skriva 6 dagar av 7 (och kanske lyckas med 5 av 7) så var det extra spännande att läsa den här posten om att _inte_ göra det och om vad som händer om man försöker tvinga fram något. Lilith Saintcrow är, tillsammans med Stephen King, en av de författare jag hört uttala sitt odelade förtroende för 'skriv varje dag-metoden' och hon har flera kloka tankar om föregående post här. Jag säger inte att någon av dem har rätt eller fel, men det kan vara spännande att läsa hur folk resonerar från båda sidorna saken.
Och så ett inlägg från Libba Bray som jag kände talade till mig, om mig. Inte för att jag har skrivit fem böcker eller är i hennes viktklass, men det var bara så huvudet på spiken att jag bara måste dela med mig. Om hur det känns som om man hittar på skrivprocessen på nytt varje gång, hur det känns som om man suger, fast man tycker att man borde ha lärt sig något av förra omgången och hur det kan komma ögonblick då allt känns fantastiskt och man har huggit tag i manen på historien och bara försöker hålla sig kvar oavsett hur bångstyrig den är eller hur fort det går.
Fastnade speciellt för hennes liknelse över hur det känns när man försöker få ett manus att börja prata med en (se föregående post, spelomgång 1-4):
... the writing feels terribly stilted. False. Awful. The equivalent of small talk at a party where you don’t know anybody and you can’t leave yet because somebody else is driving, and so you just have to keep standing in the corner holding on to your sweating seltzer glass saying, “Really? How interesting. I did not know that about elephants.”
Avslutningsvis angående mitt eget skrivande kan jag ju citera mästaren:
"As for deadlines... Like a hanging, I find they concentrate the mind wonderfully."
Från Karins konstgrepp: Det är en sida med femtio svartvita bilder med oförklarligt innehåll. Historierna bakom dem måste vara mundanare än vad jag kan föreställa mig. De bara måste!
En favorit för både mig och Karin var den här:
Men den här är fantastisk, jag kan verkligen höra samtalet innan fotograferingen:
Även om det här är det som ger mig gåshud:
Njut, men ni är varnade - hjärnan vill hitta på historier om alla bilderna.
Såg ett inslag om Mats Åkerman på Sverige! häromsistenes och blev fullständigt förälskad i hans Svagiska Unionen och Sveaborg (eller Primaborgen som invånarna själva kallar staden). Hans bilder kändes som suddiga minnen, som något jag glömt att jag visste, eller glömt att jag sett. Färgskalorna är drömska och lite regnsuddiga. Jag önskar att det fanns böcker som utspelade sig i Primaborgen så att jag kunde besöka den mer. Jag blir lätt kär i folks skildringar av sina städer (det är mer städer än länder eller världar) och önskar att jag kunde resa dit. När det handlar om verkliga städer är det lite lättare rent fysiskt men det betyder inte att det känns som man föreställt sig. London är för mig en typisk stad som är helt dränkt i olika skönlitterära skildringar, med eller utan övernaturliga inslag, och det är roligt att röra sig mellan de olika associationerna. Från Angel Islington till Rosettastenen.
I sommar ska jag åka till Rom för första gången och jag tänkte att jag skulle försöka hitta lite skönlitterära böcker som tydligt utspelar sig i Rom som läsning inför det. Om ni har några tips så mottages de tacksamt.
I torsdags höll jag och Christofer Emgård låda på Bunkeflostrands bibliotek som en del av I love books, en satsning på läsande och böcker inom Malmös bibliotek. Vi hade vansinnigt trevligt, trevliga och intressanta människor var där och de ställde frågor. Jag älskar frågor. Då vet jag att jag säger något som någon ville veta, jag behöver inte gissa vad de är nyfikna på eller vilken del av den här bokskrivarupplevelsen som kan ge dem mest. Jag kan förstås inte garantera att mitt svar är vad de ville höra, men det är deras ansvar när de frågar, inte mitt. Jag svarar så sanningsenligt jag kan vid varje givet tillfälle. Jag fick till exempel frågan "vilken karaktär gillar du bäst?" och den var lätt just då eftersom jag precis skrivit ett stycke om Hemming med John Wayne av Billy Idol i lurarna. Just då, i det ögonblicket, var Hemming min favorit. Jag gillar hur han ser ut, vad han tänker på, hur han ser på Udda (som jag ju tillbringar en hel del tid med och det är trevligt när någon av mina karaktärer gillar henne mer än vad hon gillar sig själv), hans relation till Vanadis är spännande och inte särskilt normativ och han har så mycket problem i livet att det aldrig är tråkigt att vara med honom.
Men jag har fått precis samma fråga förut och svaren har alltid varit olika. Jag har gillat Udda bäst, för hon försöker göra vad hon kan trots att det kan ge henne svar på frågor hon inte ville ställa. Jag har gillat Gustav bäst, för han har en förmåga som jag som arkeolog hade önskat mig och han drömmer om en finare värld där sann godhet finns och där förfining betyder något. Jag har varit kär i Vanadis, hon har det inte lätt hon heller, tänk att inte veta ifall folk runt dig verkligen gillar dig eller om de bara reagerar på din närvaro, kan man bli älskad då? Jag har gillat Oraklet bäst, hon som lever med den bittra kunskapen om vart människan har varit samtidigt som hon vet vart människan är på väg. Jag har gillat Daniel som är trogen, varm och en sann vän, han som råkar illa ut för att han är äventyrslysten och nyfiken.
Varje gång jag har en ny favorit bland mina karaktärer kommer nya känslor fram. Känslor för dem och känslor de har för andra. Detaljer och historia, åsikter och plottrådar. Det tar helt nya vändningar för att jag har förälskat mig och inte vill släppa taget. Jag försöker hela tiden intala mig att uttrycket 'kill your darlings' inte har med just mina älsklingar att göra, eller med just de här scenerna att göra. Det handlar bara om uttryck och ordval. Jodå, så är det säkert. Fast nej. Jag vet ju hur mycket jag måste klippa bort sen, och ersätta med text som faktiskt har med historien att göra, inte allt det bakland jag just njutit av att skriva. Det är aldrig bortslösat förstås. Skriven text finns där att jobba med, text i huvudet gör ingen glad.
På det stora hela är det nog bra att jag favoriserar mina karaktärer stundvis, det gör ju också att ingen av dem blir mammas favorit för länge och att allas historia får ta utrymme - särskilt viktigt känns det som eftersom jag skriver i jag-form och Udda annars hade kunnat bli den viktigaste. Då hade resten av min värld fått rätta sig efter hennes behov och hon hade blivit en förlängning av mina känslor och åt det hållet ligger galenskap, självförhärligande och Mary-Sue-berättelser. Nej, Udda är en av många karaktärer som har egna liv, egna drömmar och egna bevekelsegrunder. Somliga av de personerna gillar Udda och skulle gärna hjälpa henne om de kan, somliga vill inte även om de har möjligheten. Hon får lära sig leva med det, för sådan är världen.
En annan fråga jag fick var "har du någonsin fått skrivkramp?" på vilken jag svarade ett tveklöst "ja". Jag bryr mig inte alltid om var min brist på ord-på-papper kommer ifrån, men det har känts som kramp så det kallade jag det. Jag vet att det har funnits gånger då jag bara mått dåligt av brist på solljus (jag är dessvärre känslig för den sortens naturlig händelse, hösten är alltid jobbig och vintern suger), jag kan ha haft andra problem, det kan ha varit på grund av prestationsångest och det kan vara för att jag är rädd. Jag har inte brytt mig om att gå igenom det helt, jag har bara bitit ihop och försökt skriva ändå, om det så är 100 ord som jag hatar så är det 100 ord mer än förut.
Jag hittade ett skrivinlägg som Lilith Saintcrow gjort om det här. Hon kallar det rädsla och lägger ut texten. Nyttig läsning även om man inte alltid håller med henne på alla punkter.
Så nu ska jag ta min tillfälliga förälskelse och mitt koppel om rädslan att jag inte kommer att hinna innan deadline och få lite skrivet. Hoppas ni har en fin helg allesammans, och om ni har någon favoritkaraktär så får ni gärna berätta om den!
Såhär i deadlinetider har jag helt glömt bort att hetsa på för ansökning till Lunds Universitets Författarskola. Det var en utbildning som gav mig en massa nyttigt och om inte annat fick mig att ta mitt skrivande på allvar under två år. De är heller inte främmande för genreskrivande, vilket var en lättnad för mig. Doktor Fantasy, Stefan Ekman, föreläser där till exempel. Sista ansökningsdag är den 15:e april så gräv fram en text ur byrålådan och sök!
Photo copyrights ©Frantzdatter Photography
Powered by Frantzdatter
