<3 Brandmän mot rasism

Det har varit en tung vecka rent politiskt här i stan. Det torde inte råda några som helst tvivel om var jag står, mänskliga rättigheter, allas lika värde, de demokratiska grundstenarna osv är saker som är grundläggande för mig som person och för anledningen till ett samhälle över huvud taget. Så att den svenska politiken glidit allt mer åt brunt och att media korrigerat sitt språk för att städa upp efter osmakliga åsikter gör mig så jävla förbannad. Att det plötsligt är ett extremt ställningstagande att vara mot rasism, att det är en uttalad politisk åsikt och inte bara medmänsklighet att tycka att alla är lika värda, att ett rasistiskt parti får lov att diktera hur andra ska prata om grundläggande mänskliga rättigheter gör mig så trött. Tack och lov finns det folk som kan tänka vettigt, som kan se förbi främlingsfientligheten till det som spelar roll - vi är alla människor, människor har inte olika värde beroende på var de kommer ifrån och ett samhälle är inte bättre än hur det tar hand om sina svaga och utsatta oavsett hudfärg, sexualitet eller religion. Den stora demonstrationen mot rasism här i Malmö värmde mig väldigt, och brandmännen som startade Brandmän mot rasism på facebook är också människor med hjärtat på rätta stället. De är sådana jag ser upp till. När det började strömma in bilder till dem för att visa stöd (kolla in fotoarkivet där) blev jag rörd igen och igen. Det är det finaste på facebook på länge och jag gläds åt att få bildbevis på att det finns många som tycker som jag, från alla sidor av samhället.

Självklart är vi som bokhandel också mot rasism och vi visade också vårt stöd.

Ett av sätten att bredda sina vyer och tänka i andra banor än man är van vid är förstås att läsa om andra än de som liknar en själv. För mig är läsandet alltid detta först: att vara, göra, tänka och känna saker jag inte skulle ha gjort utan böcker. Det är mycket som skrivs av och om personer som kommer från samma form av kultur som jag, men det ger mer att läsa om annat, och för den sakens skull gjorde vi en liten lista på böcker som kan hjälpa till.

Tre saker i en

Elizabeth Bear har släppt ny bok! Eternal Sky-trilogin avslutas (och jag har förstås ett ex i min hand i detta nu) och i och med det har hon en hel del intervjuer och annat ute. Den här från Cooking the Books är en favorit av (bl.a.) tre anledningar: 1) Cooking the Books är fantastisk och pratar om mat och dryck i böckerna. Detta är relevant för mina intressen. Att de dricker te i Bears böcker är också relevant för mina intressen.

2) Bear nämner det Jo Walton kallar 'inclueing' som är något jag _älskar_ i böcker. När jag som läsare får dra slutsatser av världen, karaktärerna, dialogen osv. Detta är en anle

3) Hon pratar om the artful infodump, hur man berättar om världen utan att vara en olidlig tråkmåns. Och för den som läst hennes böcker så ser man hur väl hon gör det.

Resten av intervjun är också fin. Så att ni vet.

Fantastisk Podd #6

Det är dags igen! Fantastisk Podd släpper det sjätte avsnittet och vi har nu kommit tillbaka till malmögruppen, dvs jag, Karin Tidbeck och Kristina Hård. För just det här avsnittet hade vi Kristinas hund med, han tycker inte vi är särskilt spännande utan ligger precis mellan mig och Karin OCH SNARKAR. Tack för den. Rakt i mikrofonen också. Hursomhelst, här är avsnitt #6 och här är introduktionstexten:

En idé kommer sällan ensam (vanligtvis färdas de i grupp), men var kommer de ifrån? Kan författare bara sträcka ut en hand och fånga dem i flykten eller existerar möjligtvis den där påsen varifrån de drar dem som en vit kanin ur hatten?

Karin Tidbeck, Nene Ormes och Kristina Hård från Grupp Malmö pratar idéer och inspiration. Två avgörande ingredienser för att kunna sätta sig ner och skriva den där romanen eller novellen. Kanske är det så att de där geniala idéerna  behöver en lång förädlingsprocess, men hur lång tid är egentligen rimligt? De pratar om hur en text angrips bäst och om det går att hitta  återkommande teman i deras skrivande.  Ormes avslöjar att hon har en ny skrivmetod för varje bok, Tidbeck att hon skriver medvetandeströmmar eller nonsens och Hård att en berättelse är bara toppen på isberget efter år av tillväxt. Och mitt i alltihopa är det någon som sover …

Om ni har något ni gärna vill att vi ska prata om så är det dags för oss att spela in snart igen. Förslag, frågor och synpunkter mottages med tacksamhet. Och i vanlig ordning, om ni vill ge oss lite skjuts så ger ni oss en fin recension på iTunes eller länkar vidare.

Hoppas ni gillar det här!

Fler böcker i människoskinn

Ja, jag vet, makabert och allt det där - men det är relevant för mina intressen. Här är en lista på 10 böcker bundna i människoskinn. Jag tänkte att det finns fler än jag som tycker det är spännande. Eller?

(Den löpande teorin här hemma är att jag blivit desensitiviserad när det gäller mänskliga rester efter arkeologin, eller möjligen på grund av mitt intresse för mumier från en tidig ålder.)

Böcker i vilket annat medium osv.

Som jag sa nyss, jag är för böcker i alla deras former, och här har vi ännu ett exempel på hur mitt hjärta klappar snabbare när det finns en bok inblandad: böcker på tröjor. Nej, nej, ni förstår inte än - HELA BOKEN PÅ TRÖJAN!

Hos Litographs har det länge funnits planscher med hela texten till en bok samt låta texten forma en lämplig bild. De har varit snygga och dekorativa och jag har funderat på vilken bok som skulle få finnas på mina väggar. Men bokhyllor med många böcker i har alltid fått prioritet framför att lämna väggyta till bara en bok, oavsett hur snygg planschen än är. Men nu är de här: tröjorna! Så. Fina. Jag vill ha flera av dem på studs. Jag menar, titta bara:

Så, för alla era t-shirtbehov, vad sägs om att klä er i en bok?

Bokdomino!

Jag är helt för alla former av bokskulpturer, bokkonst, papperskonst eller läsfrämjande åtgärder - och när det kombineras såhär då är det bara att ge en stående ovation. [youtube https://www.youtube.com/watch?v=Np450xMSncE]

Well done, Seattle Library and friends, well done.

Klart!

Jag har fyllt i min nomineringslista för Hugon och är rätt nöjd med den om jag får säga det själv. Det ligger många timmar bakom besluten, alla saker måste kollas upp, konst ska jämföras, längd på kortprosan ska undersökas (galningarna delar in det i novel, novella, novelette och short story, lagom komplicerat och endast avdelat med antal ord, och tror ni att det står utmärkt när man läser berättelserna? nej. nej det gör det inte) Maken gjorde också valet att istället för att lyssna på mig väga alla de fantastiska verken jag läst, sett och lyssnat på under året och våndas över att de inte fått det erkännande de förtjänade och sen försöka välja vilka fem som får plats så gav han mig makten att bestämma över hans nomineringslista också. Jag har alltså haft dubbelt så många platser att fylla och, låt oss inte sticka under stol med det, dubbelt så mycket inflytande! Hah!  'Här älskling, ta min rösträtt och gör som du tycker. Jag gillar Karin Tidbeck, men du vet ju ändå bäst till slut.'

Eller ja, kanske inte riktigt så ... Jag lovade att vara en rättvis och god hemdespot och förvalta det här förtroendet väl. Men själva röstsedeln, den får han fylla i själv när det är dags. Någon måtta på den här maktansamlingen får det allt finnas.

Sista dagen att nominera till Hugon

För alla som ska till Loncon3, årets Worldcon i London alltså, så är det sista dagen att nominera till Hugon idag! Ja, jag är en av de som inte gjort det än så jag känner paniken växa lite. Det är bara timmar kvar! Timmar! Tack och lov har jag en lista över saker jag gillat under året så nu ska jag bara rangordna den och välja vilka som ska komma med. Och tänk om jag missat någon, eller glömt att kolla i vilka kategorier de passar. Jag är ytterst tacksam att författarna till flera av mina årsfavoriter har gjort 'elgeibility posts' så att jag kan dubbelkolla. Hugokommittén kommer inte att gissa eller tolka saker, det är upp till mig.

Och ifall det här är fullständig rappakalja - Hugon är engelskspråkig sf/f-litteraturs motsvarighet till en Oscar. Den avgörs av dem som deltar i Worldcon (förra, denna eller nästa - ifall medlemskap har lösts i tid) och de nomineras av samma. En populäritetstävling alltså, men en som jag ser fram emot att försöka påverka lite.

Teacher, mother, secret lover

Tv-serier. Jag älskar tv-serier. Särskilt nuförtiden när de avancerat så långt förbi de gamla såporna att de är som väldigt långa filmer i flera delar. Jag _älskar_ det. Berättandet blir som en riktigt bra bokserie, möjligheten att fördjupa sig i karaktärerna, och de allra bästa seriernas möjligheter att riktigt krama känslorna ur mig.  Ahhh.

Jag ogillar när det blir en återställning efter varje avsnitt, eller varje säsong, och jag gillar dem lite smutsigare för somliga dagar och lite snällare för andra. Dessutom är jag dålig på att titta på tv i övrigt (en del program undantagna, som Kobra eller Babel) så det här är hela tv-underhållningen här hemma.

Det har ju blivit en del serier genom åren. Tydligast minns jag de riktigt svåra beroendena, som när jag var tvungen att smyga mig in i den söndagsstängda butiken och lämna pengar på disken för att ta med mig ytterligare en dvd-box med Stargate hem (hur förväntades jag annars överleva söndagskvällen?). En del serier har utmärkt sig genom att locka till att leta gif:ar på tumblr eller skvaller om skådisar/manusförfattare/framtida plotter/kommande karaktärer och andra lämnar mig helt oberörd utöver ett behov av att se nästa avsnitt.

Jag önskar att jag hade helt avkodat det och fattat varför, det måste ju vara rent guld för skrivandet.

Det är så många variabler med alla: vem som är intressant för publiken i dagsläget, vem som kan bli det senare, vem som kan dö så att det driver serien framåt utan att det sänker saker, vilka subplotter förväntas jag bry mig om och vilka bryr jag mig _faktiskt_ om. Och varför. Vad gör att de känns som människor man känner, vad gör att det inte ens slår an en sträng ifall de försvinner. Och jag har svårt att avgöra ifall det har med min dagsform att göra eller om det är något i berättelsen som får mig att bara lämna en serie mitt i säsongen och kanske, kanske, återvända senare.

Hursomhelst är Teen Wolf och Pirates slut för säsongerna och båda med rätt intensiva slut, så det ger mig ju tid att tänka på alla anledningar till fascinationen fram till nästa säsong. De andra som är pågående (Person of Interest, Blacklist, Agents of SHIELD, Elementary, Musketeers och Castle) får helt enkelt fylla utrymmet så länge. Och jag ser verkligen fram emot en andra säsong av Sleepy Hollow och Defiance. Men det kommer att vara rätt bittra känslor från min sida under sommaren, det är då ett som är säkert.

Fast då kanske jag hinner se House of Cards. Och Bron.

Lang-dagen, om ni missa

Jag har ett erkännande: jag har aldrig läst Maria Lang. Ja, jag vet. Det är ett brott (höhö) i sig. Men det finns gott om andra som har gjort det och idag har de gått ihop om att göra en bloggdag späckad med Lang-inlägg. Hos Fiktiviteter hittar ni hela listan. Själv var jag tvungen att sluta läsa dem eftersom de lyckades fylla mig med nyfikenhet och samtidigt fylla sina inlägg med spoilers. Jag gillar inte spoilers. Särskilt inte på deckare, thrillers eller andra mysterier. Istället lägger jag Lang till min (alltför stora) att-läsa-hög. Och till er hög lägger jag de här inläggen.

(Tillägg: det här var ett inlägg som jag trodde jag postade igår, men den där appen till min platta och jag kommer inte överens, så den uppdaterade nu på söndagen istället. Lang-dagen var alltså igår, lördag.)

Binda sig som bok?

Den här länken kom till mig via Calliope books och den är verkligen en mysryslig tanke. Av de tre (!?) böckerna funna vid Harvard bundna i mänskligt skinn är en av dem bunden i sin tidigare ägares skinn.

Kanske en tanke för efterlivet? Jag har ju mitt donationskort, mitt de-animation-kort och så kan jag lägga till 'skicka askan till rymden och bind en bok i mitt skinn'. Eller? Requiescat in pace, indeed.

Jag förutsätter att stackars Jonas hade föredragit att behålla huden på kroppen och jag hade föredragit att få veta mer av den som skrev efterordet - för att inte tala om att jag undrar varför de andra böckerna har mänskligt skinn i sina pärmar - men jag är betydligt mindre creeped out av att veta var det kommer ifrån än inte.

Nej, alla dessa tankar på kroppen efter livet är inte nya, och det lär inte vara sista gången heller. Det är ju det där med att vara tränad arkeolog, mänskliga kvarlevor är liksom vårt levebröd. Och kan man inte bli mumifierad så ...

EDIT: här är en artikel till, mer av samma och lite mer bilder och mer av min känsla för det - läs gärna, men inte högt.

Skriva på stan

Sen jag skaffade mig min stora, fina skärm har jag mest skrivit hemma, men idag gjorde jag något nytt - jag skrev på kontor. Karin Tidbeck sitter ibland på ett kontor och skriver (när hon inte jobbar hemma eller i min fåtölj) och idag hade hon bjudit in ett par av oss andra att dela hennes arbetsplats. Jag valde bord med omsorg: vänt mot en vägg, inget fönster, inga distraktioner. Sen skrev vi hela dan. Eller ja, om jag ska vara helt ärlig så var det en smärre drös av 2048-omgångar också, men i princip.

Vi skrev i 45 minuter och pratade i en kvart, eller sprintade i 30 minuter och jämförde resultaten, och vi satt i våra bubblor av musik med hörlurarna som skydd mot de andras prat eller de andras knattrande tangenter som välbehövlig sporre. Jag var produktiv nog för att kunna stryka gammal text utan att hamna under mitt dagsmål. Mycket nöjd. Det är skönt att ha närvarande kollegor ibland. Eller oftast om du är som jag.

Jag har aldrig haft en egen arbetsplats utanför hemmet men jag kan förstå fördelarna. Köket var rymligt, det fanns folk som jobbade runtomkring, man markerar arbetsdagen med att gå dit och sen gå hem, och har man tur så delar man med folk som sätter upp sådana här lappar:

Å andra sidan kan man inte jobba i pyjamas, och det är en klar nackdel. För att inte tala om att jag drog med mig en hel ryggsäck full av bra-å-ha-saker.

Precis vad jag inte behöver

Det här spelet är SJUKT roligt, smart och svårt. Jag kan knappt sluta. Och eftersom jag fyllt min kvot på skrivandet idag får jag lov att göra vad jag vill! Ledsen, måste gå och dubbla siffror - här, ni vet att ni vill testa.

Ny bok av bra författare

Att jobba i bokhandel är en enda lång räcka av beslut att inte ta hem de nya böckerna själv utan faktiskt ställa ut dem till andra kunder. Och därigenom kanske skydda en liten del av lönen och spara den till sånt som hyra och mat, så jag kan ha ett tak över mina böcker och inte svimma av näringsbrist medan jag läser. Men! Det finns andra sätt att få tag på böcker!

En utmärkt författare, som bland annat har skrivit en av mina favoritnovellsamlingar, Somewhere Beneath Those Waves, kommer ut med en ny bok nu och inför det har hon en tävling om ett ex. Det är Sarah Monette som släpper The Goblin Emperor och ifall man hjälper henne att ge en (otroligt ful) mjukiselefant gjord av strumpor (erkänn, ni vill klicka på länken bara för att se en strumpelefant) så har man chans att vinna ett av hennes förhandsexemplar. Så, det tänker jag förstås göra. Det är lite bråttom, tävlingen slutar på måndag.

Jag har också ett stående undantag för alla mina 'sluta köpa böcker'-regler och det är böcker jag skaffar mig på signeringar eller boksläpp och igår var ett sådant tillfälle. Kristina Hård släppte sin nya bok, Kleptomania, och vi hade kalas för henne på SF-bokhandeln i Malmö. Förlaget var där och firade och en av Kristinas vänner hade gjort en tematisk tårta som folk åt med stor glädje (och lämnade gräddkladdiga troll efter sig). Två bilder på tårtan finns på instagram. Så jag kom hem med ett ex av en helt ny bok om troll i Sverige och det känns verkligen inte dumt alls.

Om jag nu kommer över ett ex av The Goblin Emperor också så kan jag ha tematisk läsning ...

Bryskt uppvaknande

Häromdagen gjorde jag ett nytt spreadsheet över det projekt som i allmänhet kallas "bok tre". Jag har en löst definierad deadline, och även om den känns som långt borta så är den alldeles för nära för att vara bekväm. Jag räknade och räknade och kom fram till vad min arbetsbörda bör vara per dag för att det här ska gå ihop. Och sen fick jag ryckningar i ena  ögonlocket i ren panik. Slutet av sommaren är så förbannat mycket närmare än vad det känns som! Och jag har så himla många (roliga) uppdrag och åtaganden innan dess! Och jag ska vara en månad i USA innan dess! Och fira vår tioåriga bröllopsdag innan dess! Och Worldcon, Swecon, Wiscon och allt annat innan dess! Och ... ja, jag tror inte jag behöver lägga ut texten mer. Jag är glad att mitt lilla planeringsdokument uppmärksammade mig på hur kort tid det är mellan nu och då. Det verkar inte som om jag riktigt greppat att det redan är mitten av mars! Nå, min mor uppfostrade mig att ta hand om alla stora saker med logiska listor och ett metodiskt lugn: gör en plan, bocka av efter hand, bryt ner planen i mindre listor och bocka av dem och rationalisera bort det som går att undvara i sammanhanget. Så det gör jag nu- listor. Vad behöver jag ha i mitt liv för att känna mig som en människa (jag mår inte bra av att bara skriva, och jag mår inte bra av att bara jobba), vad måste jag göra utöver skrivandet och butiksjobbet, vad kan jag skala ner och ta bort, vad innebär skrivprojektet i sina beståndsdelar osv. Det har varit nyttigt. Och tråkigt. Jag vill gärna vara en supermänniska och hinna med alla mina vänner, alla roliga projekt, alla sociala medier, alla umgängestillfällen, alla kulturyttringar, ALLT! Men det går inte och ännu mindre nu.

Det här är eventuellt en av de svåraste sakerna med skrivandet för mig - utan en nära förestående deadline har jag svårt att få till motivationen att inte skjuta på lite av det tills imorgon, eller dan efter det. Slutdatum är ju så långt borta. Men med mitt spreadsheet of shame ser jag hur jag ligger till varje dag och vet ifall jag har möjlighet att ta ledigt en kväll eller inte.

Nå, nog pratat, tillbaka till ordkvarnen. Jag lämnar er med en hyllning till Malmö, en kärleksförklaring jag känner igen mig i väldigt.

En vanlig dag i bilder

Det glamorösa livet i butiken innebär att packa upp saker ...

... pynta dörrarna ...

... hålla mig påläst genom det vi kallar fackpress ...

... och då får man sin belöning på kvällen!

Rymden!

Jag misstänker att jag delar min fascination med en massa andra människor här och att jag inte är den enda som ville bli kosmonaut när jag var liten (inte astronaut, kosmonauterna hade ett bättre rymdprogram just då, hade jag hört). Det har aldrig helt släppt, det där suget, och jag vill fortfarande upp om det någonsin blir möjligt. Kanske inte att bo på Mir, som var min plan som ung, men något. Och så läste jag om det här, skicka din kremerade aska till rymden. Och det är väl talande att min första tanke var "om inte förr, så i alla fall då!". När jag läste Chris Hadfields uppdateringar och tittade på hans videoinspelningar från rymdstationen så fick jag en sådan otrolig 'vad jag önskar att det där var jag'-känsla, kombinerad med 'jag önskar att jag var en lika bra människa som han verkar vara'. Det var skönt att se en astronaut som något så vardagligt, som gör sina saker, pratar om sitt liv och sina uppgifter, tar sig tid att skypa med skolklasser medan han äter sin lunch för att det är det är ett sätt att dela med sig av det privilegium han har som får vara i rymden. Och jag tror att det fungerar, att folk blir inspirerade. Jag menar, jag känner mig inspirerad, så vuxen och avlägsen från rymdprogrammet som jag är. Och så har vi den här forskaren som fått sin teori om Big Bang bekräftad!

Och den här bilden av solen som roterar medan den visas i flera olika ljusspektrum

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=2WRgXvdasm0])

Den här modellen av rymden ifall månen var en pixel stor är som den själv säger "tedious" men intressant.

Och låt oss avsluta med en av de finaste versionerna av Space Oddity som någonsin gjorts:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=KaOC9danxNo]

Länksallad

Det börjar bli uppenbart för mig att inte ens en utmaning som blogg 100 kan få mig att naturligt vilja uppdatera bloggen varje dag. Jag glömmer bort det och skriver inlägg som jag raderar för attan känns irrelevanta eller för utlämnande och kvar har vi saker jag roas av, irriterar mig på eller gör i allmänheten. Vi får se hur länge jag håller. det har hursomhelst varit fler inlägg i rad än sedan jag började bloggen, så det är väl nåt. (och sen bråkar wp-appen med mig, det här var skrivet i telefonen och publicerat där, men hamnade som dolt utkast i flödet, nåja, uppdaterat nu) Och vi har förstås kul länkar:

25 tecken på att du blivit bokbiten bortom räddning.

Testa dig själv för bokberoende (som om jag skulle behöva det). Sidan är gammal men den är fin.

New York Underground Public Library-projektet på tumblr.

Gravity Falls, nya förtjusningen

Disney gör massor som irriterar mig, en massa dumma val och har en mängd brister, men ibland måste jag bara ge dem alla rätt. Idag har jag och Käraste tillbringat kvällen i soffan med ett par avsnitt av det senaste fyndet - Gravity Falls. En tecknad serie om ett tvillingpar som tillbringar sommaren hos sin gammelfarbror Stan i en den lilla hålan Gravity Falls i Oregon. Stan är en skojare som har gjort om sitt hem till en roadside attraction och fyllt den med påhittade mysterier. Inte för att han behöver hitta på mysterier egentligen för Gravity Falls är som Arkiv X, för barn, i skogen i Oregon. Stan är full av original, förkroppsligade fördomar (oftast med en twist) och med andra kids förstås. Och tvillingarna har varandra - Dipper och Mabel. Det är en riktigt smart serie med drivor av meta-repliker och blinkningar till andra genreserier och jag behövde något när jag nu har varit utan Phineas & Ferb så länge. Det finns ett visst tecknat på tv-format hål i mitt liv som bara kan fyllas av sånt här. Varma rekommendationer.