Lite väl sent, men så blev det bara fyra böcker också. Jag är lite förvånad och skeptisk över att jag inte skulle ha läst några graphic novels under en hel månad, så det finns en chans att jag har missat nåt (eller en förhoppning kanske).
Dark Places av Gillian Flynn Skin Game av Jim Butcher Valor and Vanity av Mary Robinette Kowal The Girls from the Kingfisher Club av Genevive Valentine
På onsdag nästa vecka (25/6) stannar jag till i Stockholm för att tillsammans med Chris Wooding prata och signera i SF-bokhandeln i Gamla stan. Om ni är i Stockholm och kan tänka er att ha vägarna förbi blir jag förstås glad och om ni har kommenterat här eller twitter/facebook/instagram tidigare så får ni gärna ge er tillkänna, sånt är alltid kul att veta! Här är facebookeventet för det. Sen fortsätter vi båda till Gävle för Steampunkfestivalen där. Programmet för den och årets Swecon har kommit och jag ska vara med på några paneler och dessutom göra en intervju. För de intresserade är mitt schema som följer:
Fredag kl. 18-19.
Panel: Är min fantasy fin nog? Skillnader i smak är berikande, och att kunna uttrycka sin smak är en bra sak. Men det är lätt att grupper -- inom till exempel sf-fandom -- bygger hierarkier där vissa sorters läsning är förknippat med högre status. I små och slutna kompisgäng är det kanske inte så problematiskt att odla en intern smak och hylla en intern kanon medan annat sågas. Men det blir en annan dynamik på till exempel sf-kongresser eller i större forum online. När personer som uppfattas som tongivande uttrycker sig på ett sätt som kan ses som nedlåtande om vissa typer av fantastik, då kan hela grupper känna sig uteslutna eller nedvärderade. Deltagare: Nene Ormes, BLW, Sofia Karlsson, Simon Lundin. Moderator: Anna Davour
Fredag kl 21-22.
Intervjua Chris Wooding.
Lördag kl 12-13.
Panel: “Det ska bli en trilogi”. Robert Jordans ord “It’s going to be a trilogy” är lätta att skratta åt med facit i hand. Men hur går det egentligen till att skriva berättelser som sträcker sig över flera böcker? Några författare ger oss svaren. Deltagare: Anders Björkelid, Nene Ormes, Anna Blixt, Erik Granström. Moderator: Elin Holmerin.
Lördag kl 14-15.
Panel: Troll och andra väsen. Författarna från Fantastisk podd spelar in ett specialavsnitt inför publik och diskuterar nordisk folktro i fantastiken. Deltagare, antagligen: Anders Björkelid, Oskar Källner, Kristina Hård, Erik Granström, Nene Ormes, Karin Tidbeck.
Lördag, 15-16.
White privilege and the dark side of Steampunk. White privilege, the situation where white and European is "normal" and everything else is the exception, might be seen as part of steampunk per construction -- seeing that London and Queen Victoria have special status in this field. Steampunk is often criticized for uncritically glorifying an historical period and a cultural perspective that has many problematic aspects: colonialism, racism, opression, and so on. Attempts to broaden the perspectives in steampunk are often dismissed with "but then it's not steampunk any more!" At the same time, the focus on a time of change makes it possible to put a spotlight on all of these problems, and more. Deltagare: Anders Blixt, Nene Ormes, Miriam Rosenberg Rocek, Chris Wooding. Moderator: Hillevi PleijelSöndag kl 11-12.
Panel: Diskbänksfantastik. I vilken mån hittar man diskbänksrealism inom fantastiken och fyller den olika funktion i olika genrer? Är skräcken, som ofta tar avstamp i vardagen, bättre på diskbänksrealistiska skildringar än den ofta mer episka fantasyn - eller är det mest en fördom? Och hur benägen är en idégenre som science fiction att grotta ner sig i vardagens detaljer? Deltagare: Elin Holmerin, Nene Ormes, Martin Halldin, Johan Jönsson
Förutom det så kommer Fantastisk Podd att ha ett bokbord där jag finns med jämna mellanrum (för prat, signering eller annat) och jag ska vara med i balen på lördagskvällen. Om jag bara hittar en klänning att ha på mig, vilken gammal trasa som helst duger ju inte för bal!
Malmös feministiska röster har släppts! En bok jag är med i! Den släpptes nu under Nordiskt Forum som jag verkligen önskar att jag varit närvarande för och jag hoppas att många av er har chansatt gå dit.
Boken har hunnit få lite uppmärksamhet i tidningar och lokalpress och jag är så stolt över att ha fått vara med och skriva en text om hur jag ser på mig själv som feminist och hur det påverkat mig. Fotot är förstås också en bonus, det är alltid tacksamt att när en kamera gillar en sådär.
Men Nordiskt Forum har en massa annat spännande också - nörfeminismpanel och teckna seriehjältar och en hel hög med spännande föredrag (bland annat om boken) och talare. (Karin Waller, kapten Karin för er, är med och pratar om nörderier, bland andra)
Jag har kommit en bit på vägen på min resa och klarat av flera etapper.
Malmö-Köpenhamn: det var tidigt som tusan men annars inga problem. Nya resväskan var större än jag behövde men precis så lättrullad som jag jag hoppats.
Köpenhamn-Heathrow: flyget var i tid och när jag väl kom fram hade jag ju redan researchat hur de olika terminalerna såg ut så jag satte mina springskor i bruk och rusade genom första terminalen, var siste man ombord på en transferbuss (som tog för evigt, ärligt jag misstänker att vi körde i cirklar) och framme i tid för att rusa till min gate. Kom fram i tid för boarding och då slår lagen om alltings jävlighet till. Där stod jag svettig men triumferande och så är personalen fast i trafik och flyget blir en timme försenat. Jag tillbringade tiden med att sörpla i mig en kaffe tillsammans med en hemresande amerikansk militär. Hans kort hade blivit avvisat av kaffemaskinen så jag bjöd på en kopp och vi hade en lång konversation som rörde sig i cirklar kring moral. Mycket intressant. Så jag var på gott humör, om än lite stressad av att jag kanske skulle missa första bussen till Madison på grund av förseningarna. Men det var inte mitt största problem, nej nej, det kom när jag satte mig på planet.
Heathrow-Chicago: Se, det finns inget så jäkligt under en resa som att inte ha fungerande skärmar framför sig. Och nu pratar jag inte om för egen del, visst det hade varit kul med en film men inte nödvändigt, nej, det är för min sätesgrannes skull. Om hans skärm hade funkat hade han tagit sina hörlurar och varit tyst hela resan, det är jag säker på. Istället pratade han med mig hela vägen. 6 av 8 timmar. Och det hade varit ok om han inte varit en riktig tratthatt. Jag föraktar tratthattar. Han å sin sida föraktade mig öppet under resan, så det jämnar väl ut sig.
Chicago-Madison: Jag hann få mitt bagage, ta mig igenom tullkontrollen och hade just tid nog att antingen köpa en flaska vatten eller ett toalettbesök, inte båda. Så jag gjorde det kloka valet och tillbringade 3,5 timmar törstig men annars bekväm på bussen. Den hade wifi och jag fick chans att uppdatera mig om världens tillstånd (samt beklaga mig förstås, vad är uppkoppling annars till för). Landsbygden runt Madison är verkligen vacker och den känns väldigt hemtam. Det är lätt att förstå varför så många skandinaver bosatte sig i de trakterna. Madison självt är väldigt gulligt (det lilla jag såg av centrum i alla fall), mycket cyklar, många uteserveringar, låga hus med charmiga vinklar och vrår, massor av god mat, mycket varmt. När jag klev av bussen och började rulla mot hotellet fick jag en komplimang redan vid första övergångsstället och det bara fortsatte. Det var håret förstås. Men jag hade haft rätt när jag sa till en av organisatörerna att "jag brukar beskriva mig som hon med turkost hår, men jag misstänker att det betyder mindre på Wiscon än annars". Vi var många med färgglada hår!
Wiscon: förtjänar sin egen post, men om det inte blir av så låt det vara sagt att jag hade väldigt roligt, träffade många roliga människor och fick lov att vara med och dela ut Tiptree-priset till en helt underbar och överväldigad Nike Sulway. Uppdrag avklarat!
Madison-Chicago: Jag fick skjuts i bil med en grupp mysiga människor som gjorde övergången mellan kongress och verklighet lättare (höll på att skriva 'vardag' men det är det verkligen inte).
Chicago: såhär lång är det lägenhetshäng med charmiga katter, vacker balkong, gott kaffe, lokalbryggd öl och mumsig mat. Jag sov tio timmar och det behövde jag tydligen. Men nu är sötebrödsdagarna över och det är dags att skärpa mig ordentligt så jag får något skrivande gjort. Dödslinjer väntar inte på någon.
Så, imorgon bär det av till sist - USA i en månad. Just nu är respaniken rätt närvarande, jag har helt legat av mig sedan mina resledardagar och allt från vilka småsaker som är nödvändiga till att ha väsentligheter (som skavsårsplåster och tillräckligt med allergimedicin) hemma har helt fallit av min radar. Jag är en bofast person numer, jag är van vid att ha mina saker utspridda i hela hemmet, nerstoppade i lådor, mer saker än jag behöver, bekvämlighet före allt. Men, nu ska det packas i en väska (förvisso en större än vad jag brukar resa med) och det ska vara allt jag behöver för en månad med kongress, skrivtid, turistande och kurs. Resplanen är:
Köpenhamn och Heathrow (med transferpaniken från helvetet) - landa i Chicago, Illinois - ta buss till Madison, Wisconsin, (för att gå på Wiscon och vara med och dela ut Tiptree-priset) - buss tillbaka till Chicago, med omnejd (besöka vänner, skriva, gå på museer och annat nödvändigt, men mest skriva) - Birmingham, Alabama (vänner, skriva) - Chattanooga, Tennessee (kursen Writing the Other i en vecka) - hem via Chicago och Helsingfors (flygplatserna enbart).
Planen för dagen är:
Packa väskan - cykla ner på stan - träffa Karin T för kuriruppdrag - växla pengar - balkonghäng - ringa föräldrarna - krama maken.
Prognosen för dagen är:
Packa väskan (med strykning av kläderna) - packa upp väskan för att dubbelkolla att något kommit med - stänga och öppna väskan tusen gånger för att lägga till något nytt och sen banna mig själv och lova att det är sista saken - kolla mina papper och pass en miljon gånger - förbanna att jag kom på något efter att butikerna stängt - vimsa omkring i lägenheten - ha ytterligare ett angstanfall över Heathrow-transfern - däcka i soffan - stirra på röran jag gjort - inte kunna somna - gå upp klockan fyra.
Rafflande, jag vet. Uppdatering följer.
Om ni inte har hittat och sett, eller hört om utförligt, så är den här recensionen inget för er, men låt det vara sagt, det är en mycket bra recension av Penny Dreadful av Genevive Valentine, och som jag helt håller med om.
Penny Dreadful är en gothic horror-serie som ligger nära League of Extraordinary Gentlemen i det att den använder litterära personligheter som sina karaktärer - men oj, vilken skillnad i stämning! Jag är såld på den av främst två anledningar: Vanessa Ives personlighet, och Frankenstein i den sista scenen. Jag blev överraskad av hur mycket jag brydde mig i båda fallen. I det förra är jag väldigt sugen på att veta mer, och i det senare blev jag verkligt rörd.
Snyggt gjort för en serie som tar alla gothic-klyshor och kör dem i mixern.
Av naturliga skäl tänker jag rätt ofta på översättningar av saker. Jag har svårt att komma ihåg ifall jag har hört något på svenska eller engelska, jag kan ibland komma på rätt ord på engelska men famla efter det på svenska när jag skriver, och så finns det de där begreppen som är helt utan rätt översättning.
Jag talar för en gångs skull inte om den korrekta översättningen av nyanserna i illusionist-warlock-sorceror-magician-magi-wizard eller alla de där andra viktiga frågorna. Nej den här gången handlar det om en begåvad artist, Anjana Iyer från Nya Zeeland, som tagit itu med viktiga ord som inte har en motsvarighet på engelska och illustrerat dem charmerande som en del av ett 100-dagarsprojekt. Det heter "Found in Translation" och är precis det.
Som med många andra fynd, det är på Bored Panda det händer.
Och det är inte utan att jag känner igen mig i många av de här begreppen. Känslor som kanske hade varit lättare att förmedla om jag haft orden för dem. Min obotliga längtan efter Egypten, som jag kände som om jag hörde hemma i (låt vara att det var det gamla Egypten, men ändå) t.ex. Veltschmertz är ett sådant ord. Och jag är tydligen någon som ägnar sig åt "tsundoku" dessutom. Vem kunde ana?
Jag fick ett mail för ett tag sen, med en fråga om hur jag gör när jag kör fast, och lite andra frågor och eftersom jag står inför det rätt ofta (särskilt efter första tredjedelen också känd som The Dreaded Middle) så skrev jag ett långt svar. Och idag fick vi en fråga till podden om snarlikt ämne så då tänkte jag lägga upp det här. Eftersom prestationsångest, låsningar och bedragarsyndrom är sånt jag bråkar med till vardags tänkte jag att det kanske var fler som undrade. Jag menar att författarskapet är en prestationsbaserad identitet: om jag jobbar med mitt skrivande så är jag författare, om jag inte gör det så är jag bara någon som en gång har skrivit. För mig är det samma sak som min arkeologiexamen, när jag faktiskt grävde eller sökte jobb som det, var jag arkeolog, nu kan jag inte säga det längre. Det här med prestationsångesten blev värre av att ha blivit publicerad också, jag har allt svårare att bara skriva för mig själv.
Jag brukar inte gilla generella skrivråd, det känns som om de är så utvattnade att de inte längre är väsentliga, men det här är hur jag gör, mina erfarenheter av just det här, och när jag vänder mig till 'dig' så är det ett skrivsätt, ta det inte som en pekpinne. Så, med de brasklapparna, här kommer mina råd för den som är som jag:
Skriv lite varje dag (eller så ofta du kan), även när det är svårt. Rutiner hjälper till att ta bort känslan av motstånd och rädslan inför skrivandet.
Det får bli dåligt. All text suger i början, det är normalt. Döm dig inte för hårt. För mig är det mycket, mycket svårare att göra än att säga, men jag har det som mantra: det får bli dåligt, det gör inget, det är vad omskrivningarna är till för.
Tänk inte på slutprodukten, tänk bara på vad du gör just nu, en mening i taget. Låt inte din drömda slutprodukt diktera vad du skriver i det här ögonblicket. Det kanske inte ska bli en roman utan en novell? Eller en dikt? Eller ett brev?
Om det är för svårt att ta itu med det stora du tänkt dig, bryt ner det till smådelar. Skriv en scen, en tanke, en beskrivning. Skriv sådant du redan vet inte ska vara med i slutprodukten, bara för att känna på det under tiden, för att sätta de tankarna också på papper. Det är aldrig slöseri att skriva, det är övning och det är bekräftelse på att du kan - även när det inte har att göra med det du ville skriva.
Redigera inte för mycket medan du skriver. Fokusera på att komma vidare istället för att göra om det du redan skrivit. Omskrivningarna kan vänta tills du har en färdig råtext att hantera. Jag skriver upp saker vid sidan om ifall jag plötsligt kommer på att något borde ha skett annorlunda och sen skriver jag vidare med tanken att den omskrivningen redan hänt. När jag är klar går jag tillbaka och ändrar det och sen börjar finjusteringarna.
När det kör ihop sig i huvudet, gå ut och gå. Aktivera kroppen på något sätt, två snabba varv kring kvarteret medan jag tänker på problemet är betydligt effektivare än en kvart på soffan med samma problem. När jag är hängig är det mycket lättare att lägga sig på soffan, men ärligt talat, jag började inte med skrivandet för att det var lätt, så varför tror jag att problemlösning ska vara det?
När det kommer till storyn har jag bara en ledstjärna - är jag road/intresserad/engagerad i det här? Då får det vara bra nog. Det kommer aldrig att passa alla, så det finns ingen egentlig mening att försöka tänka på deras reaktioner. Det hindrar mig förstås inte från att vrida och vända på kritik jag fått, men när jag lyckas samla mig så är det här det jag återvänder till. Är jag intresserad? Isåfall är det bara att köra.
Språket är ett instrument som är känsligt, svårt att finstämma och ständigt i utveckling så är det inte underligt ifall det tar tid att hitta sin röst, att finslipa meningarna, att väga orden på våg. Men jag brukar försöka spara det till sist och skriva det som det låter i huvudet först. Se ovan åsikt: det får bli dåligt. Det är okej.
Omskrivningarna är din vän. Det känns inte så - det är otroligt jobbigt att möta en text man inte är stolt över, en text som behöver massor med jobb för att bli bra eller ens i närheten av vad man hade tänkt sig från början - men det är sant. Lägg ifrån dig texten och gör något annat innan du kommer tillbaka, helst så länge att det inte känns som något du har skrivit eftersom det alltid är lättare att redigera andras text än sin egen.
Om du har tillgång till betrodda läsare så be om deras åsikt. Men spara det till ett tillfälle då du skulle bli sporrad av respons, istället för sänkt av kritik. Det man får höra är oftast samma sak men för mig spelar det stor roll i vilket humör jag befinner mig. Om jag är ledsen och känslig så kan minsta sak få mig att kasta pennan i självförakt, medan samma sak hade kunnat ge mig en raketfart mot nya insikter en annan dag.
Skriv klart. Att komma till slutet, oavsett hur texten ser ut ovan, är en så otrolig kick att det gör allt det andra värt besväret. Detta om något är anledningen att tänka på sina projekt som små delar istället för en oändligt lång textmassa. En novell! En scen! Ett kapitel! Oj, kolla, en roman!
Belöna dig själv. Jag vet inte om du fungerar som jag, men jag blir glad av småbelöningar. En halvtimme i solen med en kaffe och inte tänka på något annat. En pralinask (jag ber att få den inslagen i butiken och öppnar den hemma som en present). En fin penna. En ny anteckningsbok. En bok, seriemagasin, avsnitt av en tv-serie. Osv. Det här blir viktigare under pressat skrivande för min del, när deadline närmar sig och alla hjärncellerna försöker smita undan trycket av texten som en geléklump man trycker på.
Om du är inspirerad så kasta dig över skrivandet och utnyttja momentum så mycket du kan. Om du inte är inspirerad så skriv ändå.
Var lyhörd för din process. Om du funkar bäst när du har yttre kontrollinstanser (någon som frågar hur det går, någon att skriva med, någon att skicka material till efter hand) så se om du inte kan hitta det. Om du verkligen inte vill ha det så är det bra att veta också. Jag föredrar att ha lite struktur, skriva en stund för att sen slappa en stund, och då är det bäst med andra som gör samma. Men sen har jag haft långa kvällar själv i fåtöljen där jag bara skrivit vad som fallit mig in så länge jag orkat och de scenerna har alltid överraskat mig. Jag behöver båda.
Jag tänker att enda sättet att komma över rädslan för att misslyckas är att fortsätta försöka skriva bra. Jag har högre krav på mig än vad andra har, så så länge jag misslyckas bättre varje gång så är jag på rätt väg, så att säga.
Jag tänker att det inte är dåligt ifall jag inte är mogen just det här projektet just nu, jag kan ju alltid återkomma till det senare och det är inte som om det är brist på andra projekt att kasta mig över. Min gaslamp fantasy är just ett sådant projekt. Fjärde inkarnationen och den mest ambitiösa av dem, men inte förrän nu känns det som om jag har samklang mellan form och innehåll, så det var värt väntan. Intalar jag mig i alla fall.
När jag släpper kraven på resultatet brukar den värsta låsningen släppa. Det betyder fortfarande inte att det blir bra, men det brukar bli text i alla fall.
Och du, var snäll vid dig själv. Det kan vara svårt, men det är värt det.
Och, om ni missat det tidigare - Wonderbook är en utmärkt ledsagare genom skrivandet för oss som skriver i de fantastiska genrerna.
Så, då ska jag bara leva efter det här själv också. Var snäll. Även mot dig själv. Det är bra råd om jag får säga det själv.
Som sagts här förut använder jag ett exceldokument för att hålla reda på hur jag ligger till i skrivprocessen. Det är rent ordräknande, med möjlighet att notera varför jag hamnat efter eller var jag var när jag skrev. Det har varit praktiskt som morot, det har varit ett bra slut på dagen (skriv och bokför sen dina ord, som en duktig Spara) - ända till låsningen. Jag vet att det är sånt som händer mig. Jag vet att jag kommer att ha minst en vecka någonstans i processen som bara kör sig för mig när jag stirrar på pappret i fullständig uppgivenhet och sliter med meningarna och skrapar ihop 43 ord. Då förvandlas det där fina dokumentet med vita kolumner till ett rött impending doom-dokument.
För att inte tala om att jag vid något tillfälle färgmarkerat datumen för att påminna mig om att jag inte har all tid i världen även om dokumentet fortsätter skapa datum åt mig efter hand. Så här sitter jag, i kod orange-datum, med en lång stapel röda dagar bakom mig. Jag lutar huvudet mjukt mot tangentbordet och andas i papperspåsar.
Och sen skriver jag några ord till. För det är så en gör när en har låst sig.
Det börjar dra ihop sig till min stora USA-resa. Jag åker den 21:e, ska vara borta i tre och en halv vecka, och jag har packat min väska säkert tusen gånger redan - i huvudet. En av effekterna av min tidigare karriär som resledare är att det här med packning är fascinerande för mig. Jag vill kunna minimera mina saker, men aldrig stå utan den där grejen jag behövde. Jag vill inte dra hem plagg jag inte haft på mig (möjligen med undantag för varma kläder eller regnjacka, det gör inget om de inte kom till användning, men jag hade gärna haft en kristallkula som talade om att det inte varit nödvändigt) men jag vill heller inte stå utan rätt plagg vid rätt tillfälle. Som resledare hade jag dubbla uppsättningar kläder rätt ofta, uniformen och de privata, och en mycket större väska än vad jag egentligen tycker är praktiskt (hytterna på nilkryssaren var små), så som privatperson har jag alltid strävat efter en mer begränsad packning. Jag vill kunna dra på min väska själv, lyfta den själv, få plats med den bredvid mig på lokaltransporter och ändå få plats med vad saker jag vill ha med mig. Och vad böcker jag skaffar på plats (ja, det är nästan alltid böcker och jag har aldrig åkt hem utan nya).
Den här gången är det en kongress (Wiscon, fyra dagar) med tillhörande prisutdelning, två veckor fritid (med tillhörande transporter) och sen en veckas kurs (Writing the Other, i Chattanooga) innan jag åker hem. Så jag vill vara författarrepresentativ och fin, praktisk och bekväm, lättpackad och ändå ha alla mina skrivsaker för kursen på slutet. Jag misstänker att jag behöver både kläder för svalare och varmare väder (Chicago och Chattanooga) och jag är fåfäng nog att vilja ha saker jag känner mig fin i, inte bara saker som är bekvämt lättvättat.
Och mitt i detta skickade Karin Tidbeck en länk till den här artikeln från Brain Pickings om boken om Nellie Bly som gjorde en jordenruntresa på 75 dagar med bara en liten väska. I artikeln fanns den här bilden:
Boken Eighty Days av Matthew Goodman finns på min önskelista numer. Och den här bilden finns att köpa som plansch, klicka på bilden så kommer ni dit.
Jag är inspirerad, men kanske inte till den här nivån av minimalism ...
Det var ytterligare en stark månad för serier för mig. Bara tre romaner, men vilka romaner sen! Och ett par helt fantastiska serier också, så det går ingen nöd på mig.
Men jag har börjat ett par böcker som jag sen inte sjunkit in i och det stör mig. Främst av dessa är The Goldfinch. Vad jag önskar att jag gillade den mer.
Det här var den bästa nyheten på flera dagar: Man tror att Alexander den stores grav är återfunnen i Alexandria! Om det stämmer, om det är hans sista viloplats och om benen man funnit (rester av en vandaliserad mumie) är Alexander så är det utan tvekan årets arkeologiska fynd. Jag har svårt att komma på vad som skulle kunna komma i närheten.
Ack, ack, vad mitt arkeologhjärta bultar! Tänk att ha varit den som hittade det här. Undrar om hen hade ett par förberedda meningar redo för ett sådant tillfälle? Jag menar, alla som läst det minsta om Howard Carter och som själva är arkeologer har väl tänkt tanken 'vad skulle jag ha sagt när jag fick den första skymten av gravkammaren'? Eller är det bara jag?
EDIT: Jaha, den exalteringen var kortlivad. Här är en länk till någon som grävt lite i det. Attans nedrans fånig osis. Men håll med om att det hade varit coolt om det var sant?
Idag är det torsdag, men det är inte en av våra vanliga torsdagar, alltså kom det ingen Fantastisk podd idag. Däremot kom det vårt första bonusmaterial! Oskar Källner besökte bokmässan Andra världar i Jönköping förra helgen och passade på att prata med andra gästande författare. Resultatet hittar ni på Fantastisk podds hemsida. Kom ihåg att ni gärna får fråga saker, prata med oss eller bara lämna meddelanden både på hemsidan och på vår facebooksida.
Jag blev tipsad om den här länken idag (tack, Micke!) och det är något som folk ofta pratar om i butiken: vilken science fiction-litteratur har inspirerat framtida tekniska lösningar? Här är en lista! Jag förmodar att det är ett axplock, men den innehöll flera saker som jag inte tänkt på när jag läst böckerna - eftersom den tekniska landvinningen redan funnits har jag inte uppfattat att det var en spekualtion om en framtid som ännu inte var säker.
Just nu känner jag mig som den här insekten. [youtube http://www.youtube.com/watch?v=ZbIHK28Zl0M]
Hittat via io9 där det också spekuleras kring ifall det rör sig om ett existentiellt sammanbrott. Jag känner att det inte är en orimlig tanke.
För att fira dagen har jag spelat in Fantastisk podd, köpt böcker och läst serier. För serier räknas också.
Särskilt när de är såhär bra.
Det är långfredag och SF-bokhandeln i Malmö har stängt - men det betyder inte att ni behöver stå utan böcker! Vi har lämnat ett påskägg i form av en bokhylla utanför dörren, det är bara att ta för sig. (Vi har öppet imorgon, lördag, om det är en specifik bok ni vill ha, men tills dess ...)
Ni väntade på dagens länk, eller hur? Här är den: [youtube http://www.youtube.com/watch?v=s4Rjy5yW1gQ]
Jag såg det här och förlorade mig själv i minnesbilder av snigelfarmen jag försökte ha när jag var yngre, äggkartonger med blad i botten där jag samlade sniglarna, alla de vackert snirklande skalen. Och när de 'pussades' blev jag extra glad. Nu vet jag bättre, vad jag tittade på var snigelsex. Nåja, jag var ju ändå ett barn av 70-talet, jag kan ta det. Och inte så konstigt att alla äggen dök upp på bladen sen. Och vad jag hoppades att det skulle vara just rätt grårosa nyans på dem (mitt avelsprogram var bara i sin linda, jag hann inte riktigt utvärdera det). Hursomhelst, snabbspola fram lite drygt 30 år och här sitter jag och tittar på snigelbilder och blir varm i själen. Det är fotografen Vyacheslav Mishchenko som har fångat de små gynnarna i sina naturliga miljöer, dolda kameran för sniglar. Det är så fantastiskt att det trotsar beskrivning, här kolla själva:
Så stort tack till Karin Tidbeck för tipset och till Bored Panda för att de hittat bilderna från början. Min dag behövde sniglar. Vem kunde ana?
Här, ifall livet är för tungt och saker går dig emot, titta på en video av pipiga sengångarungar! Tack till Karin Tidbeck för den här: [vimeo 91515679 w=500 h=281]
Sloth Squeak! from Lucy Cooke on Vimeo.
Och den här som jag inte kan sluta titta på:
http://i.imgur.com/UbadHc8.gif
Photo copyrights ©Frantzdatter Photography
Powered by Frantzdatter
